Lyra Ekström Lindbäcks roman är en stark debut som ändå letar efter sin form, skriver K.A. Andreas Holmström.
Det är inte varje dag jag uppmanas hångla upp den bok jag just läser. Men så är inte heller Tillhör Lyra Ekström Lindbäck någon vanlig roman. Snarare är det en undersökning och iscensättning av läsakten, klädd i en romanisk skrud. Fantasifullt och eget är det onekligen, av en debutant född 1990.
I stadier av förtroende tas läsaren, först ”ni” och sen “du”, genom en hypnotisk akt där vi väntas lägga ner våra försvar och så att säga vara i boken vi just läser. Till en början är tonen aggressiv, vi är ”slemmiga” och ”plastiga”, men språket är även lite svävande och inte helt lätt att ta till sig. I senare kapitel blir tonen mild, vi blir jagets, eller bokens, eller Lyra Ekström Lindbäcks ”lilla vän” och ”lilla du”. Vi ska lägga av vårt namn och våra egenskaper, inte spjärna emot, lita till bokens ord och låta den ta oss dit den vill.
SM-förhållande
Ekström Lindbäck prövar olika tilltal, och hon gör det skickligt, det gäller naturligtvis att hitta rätt för att kommunikationen mellan författare och läsare ska fungera. Det poetiska eller semipoetiska språket ger dock ett avstånd till texten som inte kan vara önskvärt, och när det småningom blir mer direkt fungerar det också bättre. Omtagningar blir också legio, det gäller att vagga in läsaren, få den med sig. Det blir en suggestiv och sugande läsning, men också humoristisk (Lyra vill lära dig ”spela Lyra”). Men boken, eller författaren, inser till sist omöjligheten i att få läsaren med sig, allt ”resulterar bara i en och samma monotona självmedvetenhet”. Då binder den fast oss, läsakten blir ett sadomasochistiskt förhållande. Det är också då Tillhör Lyra Ekström Lindbäck blir fysisk, då den uppmanar mig att slicka den. Det skulle kunna vara måttet på hur väl boken nått sitt syfte – hur blött det är på sidan 116.
Bortom Calvino
Ekström Lindbäck måste generalisera för att detta skriv- och läsexperiment ska fungera. Alla, och allas, läsakter fungerar ju inte så att vi måste lägga ner våra försvar, en läsakt kan också fungera precis tvärtom, i spjärn mot författarens ord för att jämka sig till en förståelse. Mot slutet får läsaren dock en förklaring till detta generaliserande, men dessvärre präglas Tillhör Lyra Ekström Lindbäck innan dess av ett stampande på stället, något som bara kan vara givande att läsa en gång.
Det riktigt intressanta sker i sista delen, när boken talar om för oss att vi aldrig har velat ta dess uppmaningar på allvar. Här blir tilltalet verkligt rakt, det tar oss bortom det Italo Calvino gjorde i Om en vinternatt en resande, tar oss till läsandets nu, och till boken som fysisk artefakt. Här borde boken, eller Ekström Lindbäcks nästa bok, börja. Här finns det ett essäistiskt fördjupande om läsandets essens, en suggererande röst att lyssna till.
K.A.Andreas Holmström
Lyra Ekström Lindbäck: Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Modernista 2012.
