Med romanen Kom debuterar Emma Pemberton med besked, skriver Mathias Rosenlund.
Emma Pemberton var sjutton år gammal när hon började skriva sin prisbelönade roman Kom, som i höst gavs ut av Schildts & Söderströms. Författarens ålder har väl sällan någon relevans vid läsningen av en bok, men i just det här fallet får jag lov att erkänna att jag tänker på det mer än en gång. Det är ju faktiskt fråga om en roman med ett säkert handlag. En bok med en stämning och ett tonfall som andas insikt och psykologisk förståelse.
Kom handlar om fem unga Helsingforsbor, Erika, Katja, Thomas, Martin och Not. Genom att i varje kapitel fokusera på en av de här fem vävs en sammanhängande berättelse ihop. Varje kapitel liksom korsbefruktar både de föregående och de kommande kapitlen. Det är en mycket skicklig konstruktion.
Även om bokens handling är förlagd till huvudstaden vore det förenklande att kalla det här för en Helsingforsroman. Staden i sig bara antyds och de explicita hänvisningarna i form av gatunamn eller dylikt är få. Som läsare får man föreställa sig vilka gator huvudpersonerna bor på, vilka trapphus de lär känna sina grannar i, vilka restauranger och barer de dricker sina stop i.
Stora teman
De fem huvudpersonerna försöker alla komma vidare i sina liv, kanske kan man också säga att de försöker få i gång sina liv. De befinner sig i en skärningspunkt mellan ungdom och vuxenhet, mellan studieliv och ett begynnande yrkesliv. En av dem går på skrivarkurs, en annan läser på inträdesprov. Någon saknar det hen har haft, en annan vill ha något nytt. I stora stycken handlar Kom om ensamhet, eller rättare sagt rädslan för ensamhet. Alla söker sin egen väg genom studier och relationer till familjemedlemmar och vänner. Pemberton räds inte stora teman. Det kan handla om t.ex. våldtäkt, svartsjuka och om de komplikationer som kan uppstå i syskonrelationer. Det handlar också om den spirande känslan av en uppvaknande bi- eller homosexualitet.
Skorrande vänskap
Personskildringen i Kom är nyanserad och i berättandet är det ofta detaljerna som laddas med betydelse. Det gäller både observationer av gester och kroppsspråk och konkreta detaljer ur den miljö som beskrivs. Det finns en stundvis vibrerande diskrepans mellan det som sägs och det huvudpersonerna tänker men inte säger. Pembertons stilgrepp att mellan stycken av dialog i kursiverad text skriva vad personerna erfar inom sig är effektivt. Det skorrar mellan det som vänskapen och den sociala kontakten kräver och det man innerst inne tänker, känner och vill. Tryggheten, märker Not, en av de fem huvudpersonerna, ligger dock ofta i att kunna dela erfarenheter med någon: ”Hon säger ingenting och vet att han förstår svaret bara genom hennes tystnad. Det är inte det exakta svaret som spelar en roll, utan innebörden.” Så lyder det då hon träffar sitt ex och de återupplever en del av den relation de en gång har haft till varandra – och just den scenen hör till bokens finaste.
Som helhet är boken en berörande och skickligt konstruerad roman, och även om jag stundvis kan sakna en kraft i språket och tycka att berättelsen i vissa partier drabbas av pratighet är Kom en skör skildring av kärlekens och vänskapens ibland bedrägliga karaktär och av hur svårt och stundvis skrämmande ärlighet kan vara. Emma Pemberton har debuterat med besked.
Mathias Rosenlund
Emma Pemberton: Kom. Schildts & Söderströms, 2012.
