Från tillväxtmanisk åtstramningspolitik till behärskad nerväxt

av Jan Otto Andersson

Vad är nerväxt och varför är den viktig? Nationalekonomen Jan Otto Andersson ger en överblick.

Europa och världen ropar efter ekonomisk tillväxt. Den skall rädda euron, sysselsättningen, välfärden och demokratin. Penningpolitiken utnyttjas till maximum för att stimulera den ekonomiska aktiviteten. Kapital som söker efter vettiga placeringar flödar över såväl i rika som i fattiga världsdelar. Men till följd av växande underskott i statsbudgeterna beskärs de sociala förmånerna och den offentliga servicen. Av samma orsak höjs också skatter och i synnerhet avgifter. Finanspolitiken stramar alltså åt efterfrågan, så att arbetslösheten ökar, utkomsttryggheten undergrävs, eurokrisen förvärras och demokratin ersätts av teknokratvälde. Allt detta för att få fart på den allsmäktiga tillväxten.

Vårt samhälle är inrättat så att det inte tycks kunna fungera utan ständig ekonomisk tillväxt. Kapitalet är inget kapital om det inte växer. Jakten på trygghet, hälsa, status och upplevelser kräver allt högre inkomster. ”Vi” – det må sedan vara jag, Åbo Akademi, Finland eller den Europeiska Unionen – måste vara ”konkurrenskraftiga” och ”innovativa”. Det gäller att rankas högt, att vara ”produktiv” och ”kreditvärdig”, att åtminstone ”hänga med”. ”Every man for himself and the Devil take the hindmost”, som man uttryckte det redan på 1600-talet. Lite okristligt, men uppenbarligen viktigt för tillväxten och därmed också för allt annat.


Mot djupare kris

Men vad händer när tillväxten trots alla ansträngningar inte infinner sig? Oljan och kärnkraften blir för dyra, gamlingarna för många, ungdomarna för anspråksfulla, konkurrenterna för skrupelfria. Den allt dyrare och svårrationaliserade tjänsteproduktionens andel av ekonomin växer över alla breddar; de teknologiska framstegen är allt kostsammare och osäkrare; skuldbördorna staplar sig på varandra så att hela kreditsystemet hotar att rasa samman. Allt fler vill ”hoppa av”, ”trappa ned”, skaffa sig ”kvalitetstid” och röja upp bland allt bråte de samlat på sig.

Ett samhälle inriktat på ekonomisk tillväxt, men som inte växer, är ett samhälle som går mot en allt djupare kris. Arbetslösheten, utslagningen, otryggheten, ojämlikheten och orättvisorna växer. De demokratiska institutionernas effektivitet och legitimitet havererar. Populism, främlingshat, cynism och samhällsfientlighet griper omkring sig. Den nöjda medelklassens diktatur avlöses i bästa fall av den missnöjda medelklassens diktatur. En sådan ”nerväxt” är det ingen som önskar sig, men den tycka ändå komma allt närmare ju häftigare man satsar på de gamla medicinerna. En utmärkt beskrivning av varför det håller på att gå så här snett finns i Richard Heinbergs bok The End of Growth. Som den amerikanska optimist han är, avslutar han emellertid sin bok med ett kapitel kallat Life after growth.


Oförstående ekonomer

”Nerväxt” är när allt kommer omkring kanske inte den bästa beteckningen på det som först lanserades på franska som ”décroissance” och som sedan blev ”degrowth” på engelska. Själv började jag med att använda termen ”avväxt”, som nog är en mer korrekt översättning, men den lyckades inte slå igenom. Vad det är fråga om är för det första att kritisera den rådande tillväxtmanin, och för det andra att skissera konturerna till ett samhälle som inte längre är beroende av en ständig ekonomisk tillväxt; ett samhälle som rentav kan öka välståndet även om bruttonationalprodukten skulle minska. Man kunde också tala om ”frånväxt”: att komma bort från fokuseringen på tillväxt och i stället direkt åtgärda de problem som ett tillväxtsamhälle utan tillväxt leder till. I USA används uttrycken ”post-growth” och ”steady state economy” i ungefär samma betydelse.

Nerväxtrörelsens kritik riktar sig mot vår tids starkaste krafter: fossilenergisamhället, finanskapitalismen, konsumismen, den nyliberala globaliseringen, privatiseringen, innovationsraseriet, den nationalekonomiska huvudfåran, den ”gröna” tillväxten och myten om möjligheten att frikoppla den ekonomiska tillväxten från resurserna och ekologin. Det gör att den framstår som naiv och verklighetsfrämmande och därmed som politiskt irrelevant. Märkligt nog tycks så kallade vanliga människor förstå och anamma tillväxtkritiken utan svårigheter.

Ekonomerna däremot har svårt att uppfatta att någon överhuvudtaget kan ifrågasätta värdet av tillväxt. Det är ju tillväxten som gett oss allt det goda, all den valfrihet vi nu har! Den ekologiska ekonomen Herman Dalys term ”oekonomisk tillväxt” uppfattas som en orimlighet, en oxymoron i likhet med ”mörkt ljus”, trots att de ekonomiska teorierna är uppbyggda på begrepp som knapphet och optimering och därför borde kunna visa när något är tillräckligt eller för mycket. Har vi inte redan gått för långt ifråga om konsumtion, reklam, konkurrens och kommodifiering; det vill säga omvandlingen av alla slags nyttigheter, resurser och arbeten till varor som köps och säljs på marknaden? Har inte liberaliseringen av världsekonomin redan drivits för långt för att demokratin skall kunna fungera legitimt? Står vi inte inför en backlash präglad av nationalism, protektionism och konflikter av samma slag som följde på den första liberaliseringsvågen? Hur den drevs fram och skapade sina egna motkrafter finns beskrivet i Karl Polanyis klassiska verk Den stora omvandlingen från 1944.


Värderingarna

Vilka värden och riktlinjer skulle gälla i ett samhälle som medvetet avstått från tillväxt? Låt mig illustrera med ett ordflöde: måttfullhet, behärskning, hållbarhet, långsiktighet, omtänksamhet, omsorg, solidaritet, konvivialitet, rödgrön planetarism, demokrati, kooperation, lokala ekonomier, medborgarlön, yrkesstolthet, mångkunnighet, sociala och ekologiska investeringar, tidsbanker, sociala och lokala banker, en global valuta med komplementära nationella och lokala valutor, beskattning av konsumtion, reklam, transporter och utsläpp, ett tak på inkomstskillnaderna, arbetsdelning, social redovisning och utvärdering, Happy Planet-indexet (HPI; lyckliga levnadsår i förhållande till det ekologiska fotavtrycket).

Vilka är de stora namnen, föregångare och nutida, som visat på vägen till ett samhälle som inte är besatt av ekonomisk tillväxt? Låt mig ägna mig åt den mest simpla name dropping-metoden: John Stuart Mill, William Morris, Leo Tolstoj, Pjotr Kropotkin, Frederick Soddy, Mahatma Gandhi, John Maynard Keynes, Arne Næss, Rachel Carson, Small-is-beutiful Schumacher, Ivan Illich, Nicholas Georgescu-Roegen, André Gorz, Fred Hirsch, Georg Henrik von Wright, Lars Ingelstam, Herman E. Daly, Joan Martinez Alier, Serge Latouche, Julie A. Nelson, Tim Kasser, Tim Jackson, Guy Standing, Peter A. Victor, Inge Röpke, Christer Sanne, Marko Ulvila och Jarna Pasanen.

De blev många och kunde lätt ha blivit ännu fler – i synnerhet om man tog sig före att gå ännu längre tillbaks i tiden. De är filosofer, nationalekonomer, naturvetare, psykologer, samhällspolitiska tänkare och aktörer. Alla vore värda minst en artikel i ett nummer om nerväxt. De är emellertid lätta att hitta på internet och de flesta finns beskrivna i Wikipedia. Den som vill fördjupa sig i dagens diskussion kan ta del av tre specialnummer av olika vetenskapliga tidskrifter med 31 artiklar från den internationella décroissance-konferensen i Barcelona 2010. I nästa nummer av Ekonomiska Samfundets Tidskrift finns en artikel av mig om nerväxt, tillväxtsyndromet, myten om frikoppling, sysselsättningen och välfärdsstaten.

Jan Otto Andersson
Illustration: Kristin Lidström


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.