Finns det hopp för välfärdsstaten? Läget är onekligen ganska dystert. Och speciellt gott om visioner är det inte. Arbetslösheten har bitit sig fast på en hög nivå, globaliseringen har spelat ut arbetare mot varandra och vänstern har haft svårt att formulera framåtsyftande alternativ. Ibland har den begravt sig i identitetspolitik och tvingats på defensiven beträffande ekonomi, välfärd och fördelning.
Därför är Vänsterförbundets nya Diskussionsdokument om grundinkomst en välkommen och visionär förslagsskrift. Dokumentet är uppdelat i två delar. Den första handlar om hur det nuvarande grundskyddet kan förbättras, den andra, och mer visionära, handlar om hur Finland kunde införa en grundinkomst som utgår till alla medborgare, utan motprestation eller omständlig (och ibland förnedrande) behovsprövning.
Idén är naturligtvis inte ny och kan spåras tillbaka till tänkare som Thomas Moore och Thomas Paine. Under 1980- och 90-talet drev Vänsterförbundet en motsvarande idé om medborgarinkomst och på vissa håll i världen har det gjorts försök med medborgarfonder, grundkapital, negativ inkomstbeskattning och annat som till funktion och syfte påminner om grundinkomsten. De gröna hade så sent 2007 ett förslag om grundinkomst.
Alla modeller finansieras av inkomstöverföringar från dem som tjänar bäst till dem som tjänar sämst, men hur stora dessa är beror förstås på överföringarnas nivå. I Vänsterförbundets nu aktuella modell gynnas låginkomsttagarna. För medelinkomsttagare förändras inte nettoinkomsten, medan den sjunker för dem som tjänar bäst.
Mycket talar för att förslaget ligger rätt i tiden. En av de viktigaste orsakerna är att arbetsmarknaden förändrats och består av ett större antal osäkra och korta anställningar samt en småföretagsamhet där kapitalinsatserna är små men utkomsten osäker. För prekariatet inom lågstatusyrken skulle grundinkomsten på många sätt vara en välsignelse, förutom cash skulle den innebära en starkare position på arbetsmarkanden. Också för konstnärer, stipendieforskare, frilansjournalister och andra med yrken med hög status men osäker ekonomi skulle grundinkomsten minska den ekonomiska stressen och ge den staplande kreativa ekonomin möjligheter att fokusera på att vara just kreativ.
Förslaget innehåller också element som bör tilltala den klassiska borgaren: Samhällets byråkrati minskar betydligt och grundinkomsten gör det lönsamt att jobba i många situationer där dagens system gör att småjobb reducerar andra bidrag.
Högerkritiken kommer förstås ändå att vara hård. I den mån den månar om höginkomsttagarnas relativa försämringar är den ganska lätta att bemöta. Knepigare, och värd att diskutera, är kritiken som handlar om incitamenten för arbete. Att lönearbetet i sig har sina problematiska sidor är ganska uppenbart. Det är också riktigt att den teknologiska utvecklingen gjort att de arbetstimmar som behövs för att upprätthålla en dräglig materiell tillvaro är ganska få och att en stor del av dagens arbete utförs obetalt eller utan pengar som huvudsakligt lockbete. Att högern idag missbrukar incitamentsargumentet betyder ändå inte att det är ogiltigt under alla omständigheter – eller att all tillvaro skulle vara meningsfull oberoende av vad man fyller den med. Hur undvika att medelklassungdomar tar evighetslånga sabbatsår från sina studier eller att friska och duktiga arbetare pensionerar sig tio år för tidigt? Om kraven på medborgerliga motprestationer saknas eller är mycket allmänt definierade samtidigt som grundinkomsten är hög är det inte sagt att systemet är hållbart. Och som så mycket annat torde en grundinkomst kräva någon form av internationell uppslutning för att fungera på sikt.
Ändå förtjänar grundinkomsten att debatteras brett och seriöst, och inte bara på en akademisk nivå. Naturligtvis är det möjligt att det finns andra former för fördelningspolitik som kan fungera bättre, men välfärden behöver offensiva och framåtsyftande diskussioner och förslag. Att bara försvara välfärdssamhället är inte tillräckligt.
Fredrik Sonck
