Illa far landet är en stimulerande, klarsynt och inte alltför deprimerande elegi till den tro på samhället som gått förlorad, skriver Fredrik Sonck.
”Vi i Väst har upplevt en lång period av stabilitet och skyddat oss med illusionen om obegränsade ekonomiska förbättringar. Men allt detta ligger nu bakom oss. Under överskådlig framtid kommer vi att vara djupt ekonomiskt otrygga. Vi är obetingat mindre säkra på våra kollektiva mål, tillståndet för miljön och vår personliga säkerhet än någon gång sedan andra världskriget. Vi har ingen aning om vilken värld våra barn kommer att ärva, men vi kan inte längre invagga oss i tron att den kommer att likna vår egen.”
Tony Judt låg förlamad på grund av en svår nervsjukdom då han dikterade sin bok Ill Fares the Land, som efter hans död 2010 blev en stor succé. Boken översattes och utgavs snabbt av svenska Karneval förlag och väckte viss debatt i Sverige för något år sedan, men har hittills inte recenserats i Ny Tid. Den finns hursomhelst tillgänglig under namnet Illa far landet och är väl värd att läsa, dels för sin stilistiska briljans, dels för det lyckade historiska perspektivet.
Judt är snarare klarsynt nostalgisk än konkret framåtblickande, men det märks att det är en historiker som talar. Han inleder med en redogörelse för det som är, eller borde vara, vänsterns viktigaste ankare i verkligheten – det faktum att så gott som all empiri visar att jämlika samhällen fungerar bättre än ojämlika; de ger större social rörlighet, mindre kriminalitet, mindre psykisk ohälsa och så vidare. Den kritiska udden är riktad mot utvecklingen de senaste decennierna då politiker i maktposition – till stor del också socialdemokrater och amerikanska demokrater – genom privatiseringar, avregleringar och andra former av undfallenhet underminerat den jämlikhetspolitik och välfärd som byggdes upp efter kriget.
Samtidigt noterar Judt att om socialdemokrater varit med om att svinga bödelsyxan de senaste åren, så fanns det under efterkrigstiden en konsensus, som också omfattade liberaler och konservativa, om att en ekonomiskt aktiv och måttligt planerande stat var en god sak. Andra världskriget blev nämligen inte bara fascismens fall utan också den råa liberalismens undergång, eftersom västeuropeiska och amerikanska ledare och ekonomer insåg att fascismen gynnats av en folklig beställning på ordning, förutsägbarhet, trygghet. Erfarenheterna av kriget visade också att samhällen och stater när det väl gällde kunde ställa upp mål och uppnå dem just i egenskap av samhällen eller stater. Judt upprätthåller sig ett tag vid den (anglosaxiska) myten om staten som något per definition ineffektivt och ondskefullt och når den för många nordeuropéer ganska självklara slutsatsen att det förstås beror på vad staten sysslar med, och att frånvaron av en stat bara utlämnar befolkningen åt andra former av godtycke. Något provocerande, och med en underförstådd parallell till stater som dagens Kina, konstaterar Judt att ”en stabil auktoritär regim är vida mer önskvärd för de flesta av dess medborgare än en demokratisk stat som drabbas av misslyckanden”. Om alternativen är fascistisk kontroll men mat på bordet och ordning på gatorna å ena sidan och fullständig frihet och fullständig otrygghet å andra sidan tenderar folk att välja det förra. Underförstått: Vi behöver en stark och demokratisk stat. Vi kan inte återvända till mitten av 1900-talet och bygga samma samhälle som nordiska socialdemokrater, amerikanska New Deal-administratörer och Keynesinspirerade regeringar gjorde – men vi kan återupptäcka metoderna, menar Judt.
En ny socialdemokrati
I någon mening är Illa far landet en socialdemokratisk pamflett och Judt verkar vilja visa på en flik av den mantel som 2000-talets socialdemokrater borde plocka upp. Om det sedan är inom dagens socialdemokratiska partier förändringen kan ske eller om arvet måste bäras vidare av andra (röda eller gröna) partier förbli något oklart – och är kanske inte heller det mest väsentliga. Däremot torde det nog vara ett partipolitiskt uppvaknande Judt vill se – breda och allmänna målsättningar och ett politiskt förnuft som tillbakavisar marknadens överlägsenhet men också erkänner begränsningarna för den politiska planeringen. Judt är ingen supporter av vänsterns nutida enfrågerörelser, pseudodebatter och identitetspolitik – allt det som enligt honom undergrävt det offentliga samtalet.
Det historiska perspektivet i Illa far landet är centralt. Boken är engagerade polemiskt skriven och på så gott som varje sida hittar jag stycken som kunde vara värda att citera. Det är mycket klarsynt och mycket alarmerande men ändå inte alltför deprimerande, och lämnar läsaren med en känsla av att något måste göras – och att man borde vara betydligt argare än vad man är.
Landet far verkligen illa, och vi behöver återfå tron på oss själva, på samhället och på samhället i egenskap av staten (detta är väl själva kungstanken). Samtidigt koncentrerar sig Judt i väldigt hög grad på den (nord)västliga världen. Han påpekar visserligen att Indien aldrig kan bli som Norge och att det är skillnad på Wien och Calcutta, men i rätt hög mån behandlas frågor om globalisering, tillväxtkritisk och ökat överstatligt beslutsfattande (EU) ganska hastigt och rapsodiskt. Avgränsningarna är både en styrka och en svaghet – Judt säger inte många ord om vad vi måste göra, men han säger hur.
Fredrik Sonck
Tony Judt: Illa far landet.
Översättning: Lars Ohlsson.
Karneval förlag, 2012.
