Kvalitetsfilm med politiskt tema borde tas emot med öppet sinne. Utländska åskådare har säkert enklare att göra det när det gäller Mikael Marcimains Call Girl än hans landsmän som var med om Palmetiden och som ser allusioner på några riktiga personer här.
Berättelsen tar avstamp i valkampanjen år 1976, då 44 år av socialdemokratiskt styre bröts i Sverige. För socialdemokraterna blir det inte lättare av att polisen Sandberg (Simon J. Berger) hittat ett samband mellan några ministrar och den undre världen. En kvinna vid namn Dagmar Glans (Pernilla August) driver ett callgirl-nätverk med flickor som förmedlas till kunder i toppositioner. En av flickorna, den chica Sasja (Ruth Vega Fernandez) är polska, med kontakter till Polens ambassad – en säkerhetsrisk i Säpos ögon.
Men Call Girl är främst en film om två ordinära, vilsna och sköra tjejer som hamnat på ett ungdomshem. Iris (Sofia Karemyr) och Sonja (Josefin Asplund) är 14 år och håller på att upptäcka sin attraktionskraft, de längtar efter spänning och äventyr. Varken före eller efter sitt möte med bordellmammans kunder förstår de sig på sådana lockande egenskaper som samhällsinflytande och makt.
I bakgrunden skymtar det färggranna 70-talet som inspirerade Lukas Moodysson i Tillsammans: en blandning av folkhemsideal och en syn på sex som idag uppfattas som mer än dubiös. Sexuell liberalism (som innefattade bl.a. barnpornografi) sågs som en del av moderniseringesprocessen. I filmen citeras den ökända Sexualbrottsutredningen som föreslog straffsänkning för våldtäkt och avkriminalisering av incest mellan vuxna. Filmmakarna låter en äldre kvinnlig sekreterare läsa utredningen högt på ett möte.
Marcimains genombrott var tv-serien Lasermannen. Call Girl är en mogen och övertygande långfilmsdebut. Med säker hand regisserar han både debutanterna och veteranerna. Men just på grund av denna stilmässiga säkerhet undrar man varför Hoyte van Hoytemas kamera så gärna dröjer på tonåringarnas halvnakna kroppar: gång på gång tvingas vi se dem genom en voyeuristisk blick.
Sexköparna förblir konturlösa, ibland även ansiktslösa. Detta grepp har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan är who dunnit-frågan irrelevant. Problematiken är universell, det handlar om makt. Jag kan t.ex. föreställa mig några korrumperade sovjetiska partibossar eller de svenska VIP-gubbar som jag guidat i Leningrad: de kom i samband med Oktoberrevolutionens årsdag, citerade Lenin, och samtidigt umgicks vissa av dem med lokala tonårsflickor för några paket Marlboro. Men i filmen står gubbarnas konturlöshet i kontrast till bordellmammans detaljerade porträttering. Hon är en kvinnlig Mefistofeles som förleder unga flickor. En kuslig detalj är de talrika blombuketter som hon får av sina kunder medan hon sitter häktad. August gör en briljant insats, men det känns lite som om det bara är bordellmamman som anklagas för det som händer.
Hennes motpol är socialarbetaren Britt (Lena B. Eriksson), även hon en stark kvinna som dock inte har någon makt. Överlag är rollprestationerna filmens styrka, t.ex. Sven Nordin som Dagmars chaufför. Outi Mäenpää och Jade Viljamaa skymtar förbi i birollerna.
Zinaida Lindén
Call Girl. Drama. Sverige 2012. Regi: Mikael Marcimain. Manus: Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Foto: Hoyte van Hoytema. I rollerna: Sofia Karemyr, Josefin Asplund, Pernilla August, Simon J. Berger.
