Det politiska förtrycket blev personligt
Yassine Ayari besökte Helsingfors under festivalen Världen i byn i slutet av maj. Foto: Lotta Staffans
Den tunisiska revolutionen har hittills varit en besvikelse för landets unga. Det anser bloggaren Yassine Ayari, som inte heller drar sig för att kritisera den europeiska modellen.
– Europeisk demokrati som grundar sig på val med några års mellanrum är inte särskilt imponerande.
Det säger Yassine Ayari. Han är en av de mest aktiva tunisiska bloggarna och utvisades ur landet redan innan revolutionen på grund av sin kritik av regimen. Själv kallar han sig medborgarjournalist.
– Jag skriver inte för någon viss tidning och jag får inte betalt för det jag gör. Men jag gör det som journalister ska göra, jag intervjuar och granskar. Tyvärr har traditionell media i Tunisien inte lyckats göra det här, de vågar inte ställa svåra frågor. Så någon annan måste göra det.
Då han började blogga för några år sedan var han till en början försiktig och talade endast om korruption utan att direkt kritisera regimen. Ändå blev han arresterad tre gånger och till slut ställde polisen honom ett ultimatum: antingen slutar han blogga eller också lämnar han landet. Enligt polisen gjorde de honom en tjänst då de inte satte dit honom för något skamligt påhittat brott som drogmissbruk eller våldtäkt.
Kollektivismen lyfter alla båtar
Richard Hawkins vill att biståndsorganisationer inte glömmer bort gräsrötterna. Foto: Suvi Savolainen
Biståndsorganisationer har i allt för stor utsträckning anpassat sitt språkbruk till samhällets hårda ideal. Det anser Richard Hawkins som besökte Finland för att uppmuntra organisationer att fokusera på kollektiva värden.
För att nå ut till en så stor publik som möjligt är bistånds- och andra organisationer tvungna att forma sitt budskap så att det tilltalar också dem som inte redan är frälsta. Men strävan efter att övertyga alla går inte alltid ihop med grundläggande ideal om rättvisa och solidaritet. Den här motsättningen fick brittiska organisationer att låta göra en omfattande undersökning av sina egna budskap och hur de påverkar människor.
Resultatet var nedslående. Genom att anpassa sitt eget budskap efter den retorik som florerar i det rådande stränga samhällsklimatet har organisationerna själva bidragit till att ytterligare stärka hårda värderingar, visar rapporten Common Cause – The case for working with our cultural values.
Ett typiskt exempel är att motivera bistånd med att det ökar säkerheten i västerländska samhällen då det motverkar extremism och flyttrörelser. Enligt Richard Hawkins är detta ett tydligt tecken på att man gått för långt. Hawkins jobbar för den brittiska tankesmedjan Public Interest Research och besökte under våren både Finland och Sverige för att uppmuntra biståndsorganisationer att tala mer om sina grundläggande värderingar.
En kritisk optimist
Mångsysslaren Peter Kuria vill med Finland som bas introducera klimatvänliga spisar i sitt forna hemland Kenya. Marknaden kan inte lösa energikrisen, säger Kuria som tror på mer reglering – och framför allt på människors förmåga att lösa problem.
– Titta nu på alla de här byggnaderna. De är energi, säger Peter Kuria, med betoningen på ordet är.
– Energi omvandlat till betong och husväggar, och den energin kommer aldrig att frigöras igen.
Jag har knappt hunnit få fram mitt anteckningsblock innan han är mitt uppe i en förklaring om hur människor bara talar om återvinning trots att energikrisen kräver att vi övergår till att använda helt förnybara material, som trä.
Den afrikanska stjärnans berg- och dalbana
Tobakssäckar lastas av vid auktionshuset i huvudstaden Lilongwe. Försäljningen av tobak inbringar 60 procent av den utländska valutan i landet.
I många år ansågs Malawi vara en afrikansk mönsterelev. Under president Bingu wa Mutharikas andra mandatperiod uppdagades dock många missförhållanden och i höstas rapporterade lokal media att landet var inne i den värsta krisen på över 20 år. Nu inger presidentbytet hopp om bättre tider.
Då vi träffar gatuförsäljaren Happiness är han ledsen. Det hantverk han försöker sälja i hemstaden
Nkhata Bay har dålig åtgång då turistströmmen avtagit under den senaste tiden. Samtidigt har priserna på många förnödenheter stigit.
– Vissa dagar är det omöjligt att få tag på bröd, andra dagar strider folk om läskleveranser, berättar han.
Detta var i höstas. Malawi hade då drabbats av akut brist på många importerade varor och den svarta marknaden frodades. Utanför bensinstationerna slingrade sig långa köer i väntan på nästa bensinleverans. På Facebook grundades gruppen Malawi Fuel Watch, där medlemmarna tipsade varandra om var man kunde få tag på bensin. Sjukhusen varnade för brist på läkemedel och i butikerna gapade många hyllor tomma.
”Marocko för en systematisk bosättarpolitik”
En mycket ung aktivist viftar med Västsaharas flagga då gamla vänner som inte sett varandra på länge firar.
Fler än hälften av de 200 000 invånarna i Västsaharas huvudstad El Aiuns är marockaner. Också polisen och administrationen är marockansk. Kolonialmakten håller staden i ett järngrepp och från El Aiuns hamn skeppas landets fisk- och fostfatrikedomar ut.
Trots varningar från stadens polischef träffar jag en grupp uppmärksammade människorättsaktivister. Ökenkvällen är lite sval och åt det håll jag och en anonym aktivist promenerar, finns allt färre gatlyktor som lyser upp de sandbruna väggarna. Vi passerar åtskilliga piketbussar, polisbilar och soldater.
– Två poliser promenerar bakom oss och han som just körde förbi oss var också polis. De vet precis var vi är, men de vågar inte arrestera er, säger aktivisten.
Husväggarna blir ruffigare och på väggarna står det ”polisario” – Frente popular de Liberación de Sagiua el Hamra y Rio de Oro – Den västsahariska befrielsefronten, målat med sprayfärg.
Vi har kommit in i ett bostadsområde för västsaharier. Gatan är sandigare och belysningen sparsam. I ett hus här håller människorättsaktivisterna till.
