Få svenskspråkiga poeter är så meriterade som Tua Forsström. Om man studerar listan över hennes priser överblickar man hela den åtråvärda faunan av parnassutmärkelser: De Nios Stora Pris, Edith Södergrans pris, Sveriges Radios Lyrikpris, Gerard Bonniers lyrikpris, Nordiska rådets litteraturpris och Bellmanpriset, för att nämna några. Det som saknas är ett nobelpris. Liksom Tomas Tranströmer har Tua Forsström en sparsmakad utgivning där det publicerade uteslutande har varit av hög kvalitet. En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är liksom tidigare verk ytterst begränsad i omfång, endast 44 sidor, men dessa blad rymmer desto mera. Boken är poetens elfte diktsamling, den tionde hette Sånger och kom ut 2006.

Mycket finns att känna igen från Forsströms tidigare produktion i det föreliggande alstret, inte minst vad gäller poetens röst. I Sånger var den på väg bort, bokens minimalistiska form kvävde, men i det nya verket är rösten tillbaka, stark och säregen. Inbyggt i texten finns också en för Forsström signifikativ mystisk nivå:

Jag kom till ett ställe där jag skulle stanna / i fyra nätter men jag stannade fyra år / Nån sade: Ni har vållat kommunen betydande utgifter / Jag sade: det här är min situation / En liten modig katt kom till min undsättning / Det var som en dröm men jag drömde inte.

Balansen mellan verklighetens konkretion och det mystiskt besjälade i naturen påminner om Eva-Stina Byggmästars diktning. Här finns samma känsla för rytmik, hur ord smakar i gommen och det naivistiskt sällsamma. Men Tua Forsström har ett starkare grepp om tillvarons konkreta företeelser:

Det är redan oktober och blåser hårt / Jag måste köra hem ved / Jag måste vrida om nyckeln i låset.

Hon är också mer strukturerad i sina associationer än kollegan. Hos Forsström finns en grundstomme varur associationerna springer, en struktur som fungerar på samma sätt som den mänskliga hjärnan. Jaget är i nuet men associerar fram och tillbaka i tiden. I En kväll i oktober rodde jag ut på sjön låses associationerna vid ett tema: saknad.

Trots att det dyker upp oväntade krumelurer, ofta djur, till jagets hjälp och trots att jag ofta ler åt textens mjukt absurda humor är det i grunden en djupt sorgsen text. En central scen återkommer och varieras gång på gång. Jaget ror ut på sjön i sin glasfiberbåt ”för att dränka de där fiskarna, du vet, / som jag av girighet hade tiggt åt mig på torget”, som senare visar sig vara fiskrens till komposten. Från sin båt på sjön ser ”hon huset uppe i skogen” som hon inte har tillträde till längre, båten driver ”utåt mot holmarna” och ”Det mörknade och jag var inte fäst vid något”.

Saknaden är mycket stark. Ofta menar jaget att hon inte ska gråta, att gråten inte förändrar något, trots att hon plågas av att ha blivit lämnad.

Det händer att jag tror mig skymta en älskad gestalt på busshållplatsen, / som en rörelse bara.

Någon har dött. Snö och regn blåser mot ansiktet i scen efter scen. Den saknade förblir borta, men är samtidigt, som följd av sorgen, den tillsammans med jaget mest närvarande i texten.

Även om En kväll i oktober rodde jag ut på sjöns fysiska omfång endast mäter 44 sidor är dessa blads innehåll expanderande. Den starkt präglade rösten och balansen mellan transcendens och konkret verklighet, den associativa strukturen och Forsströms makalösa rytmiska förmåga gör att boken utgör en stor poetisk upplevelse och har en mängd inlevelsemöjligheter.

 

Peter Nyberg

 

Tua Forsström:
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Schildts & Söderströms, 2012.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.