I Bangladesh är flera minoritetsgrupper utsatta för subtil men konsekvent marginalisering. Det största undantaget är Jumma-stammarna i Chittagong Hill Tracts som ständigt utsätts för våld och trakasserier.
Buddhisterna i Ramu
I slutet av september i fjol skapade Bangladesh dock rubriker även i Finland efter att buddhister i landets sydvästra delar blivit attackerade av muslimska mobbar. Upploppen presenterades kort i nyhetsrapporter som en enkel händelsekedja där uppviglade lokala muslimer i småstaden Ramu började förfölja buddhister i staden och dess omgivning. Detta efter att en bild som ansågs skända Koranen hade spritts på Facebook och där den påstådda upphovsmannen till bilden var en buddhistisk man bosatt i Ramu. Också i Finland blev vi serverade korta och stereotypa berättelser om händelserna som spontana våldsdåd utförda av fanatiska muslimer. Att hela händelsekedjan sedan snabbt visade sig vara mer komplicerad och långtifrån spontan spelade liten roll för internationella nyhetsbyråer eftersom oroligheterna då redan blivit gårdagens nyheter.
Attackerna i Ramu var i och för sig inget nytt med tanke på det utsatta läge olika etniska, språkliga och religiösa minoriteter befinner sig i Bangladesh av idag. Såväl armén som polisen agerar ibland våldsamt mot olika minoriteter, för att inte tala om olika officiella och icke-officiella gruppers aktiviteter. Statens och olika gruppers rent fysiska repression av minoriteter rör sig dock på en mycket mer subtil nivå i jämförelse med sådant sekteristiskt våld som förekommer till exempel i Pakistan. I Bangladesh är det mycket vanligare med olika former av ekonomisk, politisk och kulturell marginalisering av minoriteter. En orsak till detta är att Bangladesh etniskt och religiöst sett är en relativt homogen stat där cirka 98 procent av invånarna är bengalitalande etniska bengaler och nästan 90 procent av folket är sunnimuslimer. Hinduer utgör landets klart största religiösa minoritet (9–10 procent) medan mindre än 2 procent av landets invånare hör till olika ursprungsfolk som skiljer sig både språkligt och etniskt från bengalitalande muslimer och hinduer. Rötterna till dessa demografiska särdrag är nära kopplade till Sydasiens politiska historia före och efter mitten av 1900-talet då Bangladesh var känt som Östpakistan.
Östpakistan som intern koloni
Pakistan skapades i samband med Indiens självständighet 1947 och bestod alltså av en västra och en östra rikshalva och som låg på cirka 1600 kilometers avstånd från varandra. Motiveringen till denna lösning var den föregivna religiösa samhörigheten, d.v.s. islam, som ansågs binda ihop invånarna i Väst- och Östpakistan i en muslimsk nation. För övrigt fanns det ytterst få gemensamma identitetsskapande faktorer för invånarna i väst och öst.
På 1950- och 1960-talen blev stora delar av befolkningen i Östpakistan alltmer frustrerad på den östra rikshalvans ställning som en intern koloni i en stat som mest tjänade Västpakistans politiska och ekonomiska intressen. Till råga på allt fanns den etniskt och kulturellt färgade rasism som präglade den västpakistanska militär-civila elitens sätt att se på bengaler och deras kultur och språk. Allt detta till trots var Bangladeshs blodiga frihetskrig och den därpå följande självständigheten år 1971 inte en förutbestämd process. Till exempel var vinnaren av parlamentsvalet år 1970 och Östpakistans och hela Pakistans starkaste politiker Shejk Mujibur Rahman inte någon separatist utan ville in i det sista bli statsminister för hela Pakistan. Att han ändå blev det hade mera att göra med de västpakistanska ledarnas och arméns vilja att knäcka oppositionen i Östpakistan med våld istället för en fredlig lösning som skulle ha försvagat deras egna maktposition och intressen.
Utsatta i den nya nationen
Bangladeshs självständighet år 1971 efter ett nio månader långt krig välkomnades varmt av olika progressiva krafter oberoende av politisk färg. Landet sågs som ett bevis på att etnisk och språklig nationalism med territoriell förankring framgångsrikt kunde ifrågasätta den senkoloniala idén om Indiens två nationer – hinduer och muslimer – som inte kunde leva tillsammans i en stat. Bangladesh tog också flera lovande steg i rätt riktning, t.ex. skulle statens policy enligt konstitutionen av år 1972 bygga på nationalism, socialism, demokrati och sekularism.
Som så ofta varit fallet i olika nationalistiska rörelsers historia kom den segerrika bengaliska nationalismen dock att visa liten förståelse för de olika etniska, språkliga och religiösa minoriteter som också bebodde den nya staten. Konstitutionens definition av landets medborgarskap var ett talande och olycksbådande exempel eftersom den slog fast att landets alla medborgare skulle kallas för bengaler. Detta drag alienerade landets ursprungsfolk som nog ansåg sig vara bangladeshier men definitivt inte bengaler. Trots att hinduer var etniska bengaler blev situationen svårare även för dem under senare 1970-tal och 1980-talet då landets militärdiktatorer i civila kläder medvetet började använda sig av islam i det politiska maktspelet. Första steget var regeringens påbud om att nationalism och islam var oskiljaktiga från varandra. Detta följdes av olika åtgärder som att sekularism ströks från konstitutionen och ersattes med tron på den allsmäktige Allah år 1976. Steg för steg fick islam en större roll i politiken trots att islam officiellt gjordes till statsreligion först år 1988. Det tröstade knappast hinduerna och ursprungsfolken att denna ”islamiseringsprocess” närmast hade att göra med ett inrikespolitiskt maktspel och jakten på såväl politiskt som ekonomiskt stöd från OPEC-länder. Faktum kvarstod: de hade blivit andra klassens medborgare i sitt hemland.
Chittagong Hill Tracts
Trots att både hinduer och ursprungsfolk lider av olika former av marginalisering i dagens Bangladesh är det ofta de senare nämnda som är mer sårbara. Detta beror bland annat på att de till skillnad från hinduer skiljer sig från majoritetsbefolkningen på flera olika sätt och att de i rent numerära termer utgör en så liten befolkningsgrupp. Många bangladeshier hyser också klart förringande och (kultur)rasistiska attityder mot dem. Till råga på allt bor en klar majoritet av dem i gränstrakter i närheten av Bangladeshs grannländer Indien och Burma vilket har gjort dem till pjäser i ett säkerhetspolitiskt spel.
Ett talande exempel är Chittagong Hill Tracts-regionen (CHT) i landets sydöstra delar. Regionen skiljer sig klart från resten av Bangladesh i fråga om till exempel geomorfologi, kultur, etnicitet, religion. CHT hade redan under brittisk tid administrerats som ett specialområde med restriktioner på inflyttning av utomstående på grund av regionens karaktär som exklusiv hemvist för olika ursprungsfolk. Redan under Pakistantiden kom de första allvarliga stötarna mot invånarna i CHT. De värsta var upphävandet av CHT:s specialstatus år 1964 och byggandet av Kaptaidammen samma årtionde som förstörde cirka 40% av all åkermark i regionen och gjorde 100 000 människor hemlösa. Många av dem blev senare statslösa miljöflyktingar i Indien.
Förhållandena blev inte bättre efter självständigheten. Den unga statens ledning hade föga förståelse för ursprungsfolkens särart och behov. Detta blev manifesterat av statsminister Shejk Mujibur Rahman år 1975 då han på ett offentligt möte med representanter för olika ursprungsfolk i CHT uppmanade dem att glömma sina egna kulturer och bli bengaler och uppgå i den bengaliska kulturens huvudfåra.
Denna chauvinism blev värre under successiva regeringar, såväl militära och civila, och ledde i ett tidigt skede till ett väpnat uppror mot staten som började redan på 1970-talet. Staten betraktade saken som ett militärt problem vilket ledde till en ytterligare militarisering av konflikten. Följden blev ett långvarigt gerillakrig under vilket armén gjorde sig skyldig till tvångsförflyttningar av och brutala övergrepp på civila. Konflikten satte också fart på statens planer att kolonisera regionen med hjälp av bosättningsprogram för etniska bengaler från slätterna. I dag utgör områdets urinvånare en knapp majoritet av befolkningen i CHT – år 1947 var deras antal uppe i 97 procent.
Trots att det lågintensiva kriget officiellt tog slut med undertecknandet av ett fredsavtal år 1997 pyr konflikten fortfarande. Orsaken är enkel: successiva regeringar har fram till i dag konsekvent låtit bli att förverkliga flera av de allra viktigaste utfästelserna i fredsavtalet. CHT förblir kraftigt militariserat och de av staten, bosättare och kommersiella intressegrupper genomförda landstölderna har inte tagit slut. Dessutom återstår flyktingproblemet och bengaliska bosättare fortsätter att strömma in både med och utan hjälp av staten. Människorättskränkningar och etniskt färgade våldshandlingar, mord och kidnappningar är vardagsmat i regionen. Även ursprungsfolkens interna relationer i CHT lider av politiska splittringar vilket även det leder till sporadiska våldshandlingar.
Jag besökte Chittagong Hill Tracts för första gången i mitt liv för ett år sedan. Under mina resor i Bangladesh de senaste tio åren hade jag inte tidigare stött på en så våldsam atmosfär som den som genomsyrade CHT. Trots att jag besökte området i egenskap av turist och mina val av resemål återspeglade detta kunde jag inte låta bli att lägga märke till den i luften överallt hängande tunga känslan av osäkerhet och fara. Det stora antalet militärbaser och -personal, den ständiga övervakningen, den pågående miljöförstörelsen och den handgripliga spänningen urinvånare och bosättare emellan stod på ett bisarrt sätt i kontrast till den vackra naturen och det böljande landskapet med höjder och djupa dalar.
text & foto Johan Ehrstedt
