967

Joe Wright är mest känd för sina episka filmer Stolthet och fördom (2005) och Försoning (2007), ändå påminns jag emellanåt av hans speciella Hanna (2011) medan jag ser Anna Karenina.

Efter tiotals realistiska filmatiseringar där Leo Tolstojs favorithjältinna spelades av Greta Garbo, Vivien Leigh, Tatjana Samojlova har vi fått en djärv, performanceliknande syntes av olika konstarter. Här möts filmkonsten, musiken, teatern, dansen. Seamus McGarveys foto gör filmen till en elegant och levande upplevelse, inte helt olik Sofia Coppolas Marie Antoinette.

Som ryss har jag svårt att ta till mig utländska filmversioner av ryska romaner, men Wrights opus vittnar inte bara om hans stora talang utan också om hans goda smak. Trots att de kopiösa lökkupolerna och den omotiverade användningen av ryska folksånger irriterar lämnar jag biosalongen med en känsla av att jag var med om en äkta hyllning till Tolstojs roman. Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja att Wrights spektakulära tour de force överskuggade Sergej Solovjovs psykologiskt nyanserade Anna Karenina i Ryssland där de bägge filmerna går samtidigt.

Wrights film börjar med att en ridå, som påminner om Mariinskijteaterns, går upp. Anna (Keira Knightley) lämnar S:t Petersburg och reser till Moskva för att hälsa på sin bror Stiva (Matthew Macfadyen) och hjälpa honom i hans äktenskapskris. På tåget berättar Anna för den gamla grevinnan Vronskaja att hon inte bryr sig om societetslivet utan saknar sin lille pojke som blev kvar i huvudstaden.

Anna är en dygdig mor och maka till den hederlige men urtriste ämbetsmannen Karenin (Jude Law). Föga vet hon att den unge man som möter grevinnan på tågstationen blir hennes öde: officeren och greven Vronskij (Aaron Taylor-Johnson). När Anna lär känna honom upptäcker hon sin passionerade natur. De skenheliga aristokratiska kretsarna i 1800-talets Ryssland fördömer den förbjudna kärleken, vilket leder till Annas undergång.

Mycket av dramat utspelas liksom på en teater: på scenen, i kulisserna, i salongen. Dessutom används här skickligt andra ”scener” med både aktörer och åskådare: en tågstation, en skridskobana, en balsal, en manege där Vronskij rider omkull sin häst i samband med en kapplöpning.

Här finns en del cinematiska påfund: den notoriskt otrogne Stiva, hans olyckliga fru Dolly (Kelly Macdonald) och deras barn visas vid ett väldigt dockhus, de uniformerade tjänstemännen dansar unisont i Karenins ämbetshus. I finalen bjuds vi på en fin vision: en blommande äng fyller upp den dramatiskt röda teatersalongen.

Vissa skulle kalla detta teatraliska grepp ett genidrag, men det har sina nackdelar: romanens övriga linjer ryms inte riktigt med ”på scenen”. Kärlekshistorien mellan den unga Kitty (svenska Alicia Vikander) och den progressivt tänkande godsägaren Levin (Domhnall Gleeson) skissas bara schematiskt.

Traditionellt har britterna varit bra på att spela ryska aristokrater (t .ex. i James Ivorys Den vita grevinnan). Wrights film är inget undantag. Jude Law är makalös som Karenin, Matthew Macfadyen tycks vara född att spela Stiva. Keira Knightly är bra i titelrollen, men Wright låter henne överglänsa sina kolleger på fel sätt. I stället för att visa Annas komplexa karaktär satsar han på glamouren: ofta låter han aktrisen le och charma à la Hollywood även i de seriösa scenerna. Den peroxidblonderade Aaron Taylor-Johnson gör en närapå kitschig Vronskij.

 

Zinaida Lindén

 

Anna Karenina. Regi: Joe Wright.
Manus: Tom Stoppard, efter en roman av Leo Tolstoj. Foto: Seamus McGarvey. Musik: Dario Marianelli.
I rollerna: Keira Knightley, Jude Law, Matthew Macfadyen, Kelly Macdonald, Aaron Taylor-Johnson, Domhnall Gleeson, Alicia Vikander.