Foto: Nina Subin

Vänstern måste skaka av sig Sovjetunionens ok för att gå framåt, skriver Tariq Ali i sin pamflett. Rabbe Kurtén går vidare i Alis resonemang. 

Hos oss har det idag blivit liktydigt med politiskt självmord att kalla sig kommunist, vi minns hur ansatt det svenska vänsterpartiets ordförande Lars Ohly var när han inte ville ta avstånd från kommunistattributet, hur han då genast pådyvlades ansvar för allt ont som partier och stater som kallat sig kommunistiska har åstadkommit. Till och med ordet socialist är besudlat och leder mångas tankar till Sovjet och det samhällssystem man där byggde upp och till de avknoppningar och efterföljare systemet fick i olika delar av världen.

Hur ska vi komma vidare? Vi som ännu hoppas att dagens globala kapitalism inte utgör historiens slut, som Francis Fukuyama hävdade, utan endast ytterligare en anhalt i den historiska processen, en anhalt där det nuvarande samhällssystemet likt alla tidigare kommer att förändras och gå under av sina egna, inbyggda motsättningar. Med den förhoppningen vill jag inte ge uttryck för något slags historisk determinism, däremot för föreställningen att historieprocessen är dialektisk, ingen utvecklingstrend kan fortgå i evighet, förr eller senare kommer det en brytpunkt där utvecklingen byter riktning och kör in på ett nytt spår, eller som Marx uttryckte det: ”där kvantiteten övergår i kvalitet”.

Hur ska vi komma ifrån reaktionen: ”Du vill alltså att vi ska få det som i Sovjet?” på allt som luktar det minsta socialism, eller de ännu mer rabiata reaktionerna från folk som kommer från det forna Östeuropa vid minsta antydan till vänsteråsikter.

Tariq Ali brottas i sin lilla pamflett Vad var kommunismen? En kritisk betraktelse (engelsk titel: The Idea of Communism) med just den frågan.

Ali är en brittisk journalist och författare född i Pakistan. Han är medlem i redaktionsrådet för New Left Review, han har givit ut ett flertal politiska skrifter men även skrivit skönlitteratur och gjort filmer; han är redaktör för en skriftserie på temat What was Communism? på förlaget Seagull Books, där även hans egen, ovan nämnda pamflett ingår. Den har nyligen även utgivits på svenska på Celanders förlag i översättning av Henrik Celander.

Vad var kommunismen?

Tariq Ali vill i sin bok ge ett historiskt perspektiv på frågan om en övergång från kapitalism till någon form av socialism. Han påpekar att övergången från feodalism till kapitalism var en process som pågick i omkring 400 år och som innebar många misslyckanden och bakslag och medförde en omfattande blodspillan. Man kan fråga sig varför vi inbillar oss att en övergång från kapitalism till socialism ska kunna ske i ett slag när det ännu finns samhällen som inte ens uppnått ett kapitalistiskt stadium, trots globaliseringen, och när föreställningen om socialism i ett land eller i en isolerad region har visat sig ohållbar. Vår föreställning om socialism så som Marx skisserade tanken är en föreställning om ett rättvist överflödssamhälle. Globalt sett har vi långt dit.

I boken utgår Tariq Ali från Det kommunistiska manifestet som det formulerades 1848, en text som fortfarande är förunderligt aktuell, särskilt i beskrivningen av hur den kapitalistiska ekonomin förändrar samhället. När jag hör mina kulturkonservativa vänner beskriva sin vantrivsel i moderniteten har det hänt att jag överlämnat manifestet för genomläsning och påpekat att den beskrivning som Marx ger där i väldigt hög grad liknar den kritik av det moderna samhället dessa vänner motiverar sin vantrivsel med.

Det finns två grundläggande frågor man måste ställa sig inför utvecklingen i Sovjet och i alla de övriga samhällen där man tagit den socialistiska utvecklingen i Sovjet som modell för den egna utvecklingen.

Den första frågan handlar om ifall det finns något slags deterministisk lagbundenhet som innebär att varje försök att förverkliga en socialistisk samhällsomvandling måste följa det sovjetiska mönstret och leda till ett samhälle likt det sovjetiska. Om den frågan kan besvaras med ett nej blir de naturliga följdfrågorna hur alternativa vägar mot ett socialistiskt samhälle kan se ut och vad vi i så fall menar med socialism.

Tariq Ali drar en gräns mellan Lenin och Stalin. Enligt honom är det i och med Stalins maktövertagande som revolutionen spårar ur och så småningom leder till en centralbyråkratisk enpartistat där den marxistiska överbyggnaden utvecklas till en nästan religiös bokstavstro. På den punkten är Tariq Ali trogen den trotskistiska traditionen. Vi bör alltså enligt honom frikoppla begreppet socialism från att associeras med stalinismen i alla dess former. Även efter avstaliniseringen i Sovjet på 50-talet har alla ”folkdemokratier” och socialistiska samhällsförsök följt den stalinistiska modellen, socialism har identifierats med en hierarkisk, centralbyråkratisk enpartistat där ”proletariatets diktatur” upprätthålls i form av det proletära anvantgardets (d.v.s. kommunistpartiets) maktmonopol.

Alternativ analys

Vadim Mezujem, rysk professor vid Ryska Vetenskapsakademins Filosofiska Institut, gör i sin uppsats Marxismi ja Bolsevismi i boken Marx ja Venäjä  en annan analys. Han menar att  när bolsjevikerna tog över kontrollen över den ryska revolutionen och förde den till ett avslut så var den politik de genomförde inte primärt sprungen ur deras marxistiska analys och ideologi utan ur de särskilda ryska förhållandena. Mezujem för fram två viktiga förklaringar till varför en revolution med demokratiska förtecken inte var möjlig i den tidens Ryssland.

För det första var Ryssland ett utpräglat jordbruksland där jordbruket var kollektivt och organiserat kring halvfeodala bygemenskaper. Att modernisera och effektivisera jordbruket genom att bryta sönder bygemenskaperna och införa privat äganderätt till jorden var inte något som kunde genomföras med demokratiska medel. Antingen måste en eventuell jordreform påtvingas uppifrån eller också var risken stor för ett helt okontrollerat bondeuppror som kunde leda till totalt kaos och omfattande blodbad.

För det andra var tsar-Ryssland ett sönderfallande imperium som omfattade ett stort antal olika nationaliteter och folk utan annan sammanhållande identitet än att de hade erövrats av Rysslands arméer. Mensjevikernas modell, att avsätta tsaren, deklarera Ryssland som republik och förklara att alla invånare var fria medborgare skulle med stor sannolikhet ha lett till att hela riket fallit sönder på ett liknande sätt som det forna Jugoslavien föll sönder när den sammanhållande gestalten och det regerande partiet förlorade sin auktoritet. Problemet tycks fortfarande kvarstå när man betraktar vad som hänt och händer i det nuvarande Rysslands relationer till Tjetjenien och till andra randstater i Kaukasus.

Bolsjevikerna var alltså enligt Mezujem i första hand ett parti av yrkesrevolutionärer som såg vad som behövdes och grep tillfället i akt. Visserligen drevs de av en socialistisk övertygelse men ingen samtida marxist räknade med att en socialistisk revolution skulle kunna genomföras i ett så efterblivet land som Ryssland. En förutsättning för revolutionens överlevnad som en form av socialism var att de europeiska industrialiserade länderna omedelbart följde efter. Detta skedde inte, utan den ryska revolutionen lämnades åt sitt öde och fick anpassa sig till föreställningen om ”socialism i ett land”.

Modern historieskrivning 

Tariq Ali motiverar sin kortfattade berättelse om vad realsocialismen var och inte var sedd med marxistiska glasögon med att denna berättelse håller på att glömmas bort, den håller på att drunkna i alla moderna beskrivningar av socialismens uppgång och definitiva fall när nu Sovjetsystemet har kollapsat; de europeiska folkdemokratierna har anammat marknadsekonomin och anslutit sig till EU; Kina inför kapitalism och en marknadsekonomi utan demokrati under partiets ledning.

De moderna historikernas övergripande berättelse handlar inte längre, efter Eric Hobsbawm, om klassanalys och kampen mellan dem som har och dem som inte har utan om civilisationernas kamp i Samuel P. Huntingtons efterföljd.

Klassperspektivet och motsättningen mellan dem som har och dem som inte har måste återföras in i den vardagliga diskursen, i samtalen kring fikabord på jobbet, i de beskrivningar av dagens värld som ges i filmer och böcker, men också i den akademiska forskningen.

Vägen framåt

Låt mig som avslutning gå bortom vad Tariq Ali skriver och ge några personliga reflektioner och associationer utgående från hans text.

Vi är många, tror jag, som lever med en känsla av att vänstern, åtminstone i Europa, famlar och letar efter en sammanhängande vision av vilken sorts samhälle vi vill lämna efter oss till våra barn och barnbarn. Valkampanjer handlar om ett tiotal euro mer eller mindre i plånboken; om skattesänkningar eller skattehöjningar men inte om vad vi eventuellt får för våra skatter; om privata vinster i välfärden, inte om kvaliteten på tjänsterna inom vård, skola och omsorg. Det är ”marknaden” som bestämmer och vänstern tycks ha kapitulerat inför de globala, ekonomiska makthavarna.

Så mycket märkligare är det att nya idéer kan dyka upp från håll därifrån man minst väntar det. SNS förlag (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) har gett ut en bok med titeln Tillsammans; En fungerande ekonomisk demokrati  med Bo Rothstein som redaktör. Grundtanken i boken är att när det gäller styrning av samhället – kommuner, stater – har vi kommit fram till att den representativa demokratin är den bästa styrelseformen, frågan är då varför inte det samma kunde gälla för företagsvärlden och näringslivet. I boken skisseras en modell för hur en ekonomisk demokrati skulle kunna genomföras. I stället för att ”ägarna” (kapitalet) äger produktionsapparaten och hyr in (anställer) folk som ska sköta den och producera nyttigheterna så kunde man tänka sig en modell där alla ”anställda” äger och driver produktionsapparaten och hyr in (lånar) kapital på en öppen kapitalmarknad. Styrelsen skulle väljas av dem som jobbar i företaget och liksom företagsledningen vara ansvariga inför dem, inte inför utomstående penningutlånare. Pengar finns det ju gott om i dag, även om spekulationsmarknaden för närvarande har skapat helt orealistiska förväntningar på avkastning. I mina ögon tycks förslaget vara värt en allvarlig analys från vänsterhåll. Under vilka förutsättningar skulle en sådan modell vara ägnad att ändra de ekonomiska maktförhållandena?

Alternativ finns

I en signerad ledare i Aftonbladet den 2 december skriver Katrine Kielos om teknik som ger enorma vinster. Hon menar att den moderna tekniken kommer att göra det möjligt även för vanliga konsumenter att beställa skräddarsydda varor när behovet uppstår i stället för att välja och vraka i ett massproducerat överutbud där en stor del av de erbjudna varorna hamnar oanvända på soptippen. Redan i dag knyter företagen sina underleverantörer till sig med hjälp av IT och med krav på leverans ”just in time”, det vill säga när behovet uppstår, i stället för att handla på en överflödsmarknad och hålla sig med rundligt tilltagna lager som låser kapital och kostar i utrymme och onödigt svinn.

I Ny Tid 48/2012 skriver Fredrik Sonck om Vänsterförbundets diskussionsdokument om grundinkomst. Även detta är ett möjligt steg mot ett samhälle där människors överlevnad inte är beroende av att de är inlåsta i en produktionsapparat som i ett accelererat tempo massproducerar ett överflöd av varor för soptippen och därmed för oss allt närmare den punkt där jordens ändliga resurser inte längre räcker till.

Detta var några exempel på tendenser som jag tycker borde ingå i en vänsterstrategi för ett rättvist överflödssamhälle där människor samarbetar i stället för att konkurrera. Vilket återför mig till mitt resonemang i inledningen. Varför måste en global förändring starta i USA och varför valde jag de tre kriterier jag valde?

Jag tror att en socialistisk demokrati måste bygga på en lokal demokrati på gräsrotsnivå där alla som berörs av en fråga även har en verklig möjlighet att göra sin röst hörd.

Jag tror att i ett socialistiskt samhälle måste vi frigöra oss från föreställningen att alla lösningar måste vara storskaliga och centraliserade och att staten i alla lägen måste vara garant. Det kommer att behövas lösningar på alla nivåer och av olika storlek.

Jag tror att ett beväpnat folk är svårare att förtrycka än ett obeväpnat. Det främsta vapnet i ett folks händer måste naturligtvis vara en gemensam utbildning i civilt motstånd och ickevåldsmetoder.

Rabbe Kurtén