EU-tjänstemännens bedrägliga tystnad

Helle Larssen tecknar i debattboken Tystnadens Europa en bild av EU-institutioner som aktivt tystar ner tjänstemännen. Alltför få vågar yttra sig om missförhållanden.

”Samtidigt, fast långsamt, långsamt, och utan vilda diskussioner och protester utökar EU sin kontroll om medieflödet om och från Bryssel.” I en ny liten debattbok om offentlighet inom EU-förvaltningen frågar sig Helle Larssen, tidigare webbredaktör vid Europaparlamentet, hur EU:s egna produktion av informationsmaterial påverkar demokratin.

Larssen pekar på att det istället för ökad insyn uppkommit en allt större brist på information och att all EU-kommunikation blivit ett hinder för verklig transparens. Inte heller Bryssel-baserade journalister drar sig för att kalla det propaganda då EU-institutionerna genom egen informationsförmedling och en omfattande rekrytering av informatörer försöker ersätta journalisterna. EU-budgeten tillåter att flera miljarder euro sätts på kommunikation och det har fött en hel EU-inriktad privatägd pr-industri med förgreningar i alla EU-länder. Larssen citerar den svenske medieforskaren Göran Palm som problematiserat att EU:s institutioner lägger upp medieagendan och formar ett visst budskap samt det demokratiska underskott som uppstår då redaktionerna samtidigt drar ned på den kritiskt granskande EU-journalistiken.

 

Tystnadens kultur

Huvudkritiken riktar Larssen mot isoleringen och utfrysningen av EU-anställda som ger missförhållanden offentlighet: ”Tjänstemännen ska arbeta med ’gemenskapernas’ bästa för ögonen. Det tycks som att ’gemenskapernas bästa’ inbegriper att all negativ information om administrationen och EU måste stoppas”, konstaterar Larssen. Hon polemiserar kring begreppet ”visslare” (från engelskans whistleblower) och har gått igenom hur de EU-anställda som talat ut har behandlats, fastän själva sakfrågan har nonchalerats.

Hon tar bland annat upp den besynnerliga historien från tidigt 1990-tal då italienaren Antonio Quatraro dödsstörtade från sin arbetsrum på Generaldirektoratet för jordbruk, där han ansvarat för tobakshandeln. En annan tidigare tjänsteman som försökte utreda saken lever gömd av rädsla för repressalier; det finns starka misstankar om kopplingar mellan tobakspolitiken, frimurarna och den italienska maffian. Gällande Santer-kommissionens fall år 1999, efter att ekonomiska oegentligheter uppdagats, lyfter Larssen upp den dåvarande svenska EU-kommissionären Anita Gradins insats. Gradin möttes av kompakt motstånd i sitt försök att göra upp med bedrägerierna och försöken att rätta till situationen förblev fruktlösa.

Larssen har sökt upp en dansk tidigare anställd vid statistikbyrån Eurostat som blev sjukpensionerad sedan hon vägrat godkänna utbetalningar till ett företag som grundats av en kollega på falska premisser. Martha Andreasen, nuvarande Europaparlamentariker för brittiska protestpartiet UKIP (UK Indepdendence Party), frystes ut av EU-kommissionen efter bara några månader i tjänst, då hon som huvudansvarig revisor ville införa ett nytt bokföringssystem som skulle ge effektiv kontroll över utbetalningarna inom hela organisationen.

Larssen citerar också Bernard Connolly, en brittisk tidigare enhetschef vid EU-kommissionens Generaldirektorat för ekonomi och finans. Connolly gick redan vid införandet av euron ut med budskapet att avsikten med den gemensamma valutan var att skapa en fullskalig politisk union i Europa, en europeisk superstat dominerad av den franska och tyska eliten, och att politiker och byråkrater arbetade hårt för att dölja det. Connolly avskedades med bibehållen pension för att ha förverkat kommissionens förtroende. Trots att även EU-anställda ska ha rätt till yttrandefrihet.

 

Fusk del av arbetet

Flera tidigare skandinaviska EU-politiker, bland dem Ritt Bjerregaard och Anita Gradin har under de senaste tjugo åren vittnat om en tungrodd hierarkisk organisationskultur där negativa aspekter inte ska ventileras utåt. Bjerregaard klagade på att det var omöjligt att genomföra ens små förändringar då anställda vägrar ta eget ansvar och skjuter undan alla ärenden högre upp i hierarkin. Vattentäta skott mellan kommissionärerna i den politiska ledningen och generaldirektoraten som förverkligar arbetet försvårar ett meningsfullt samarbete. En arbetskultur där man fastnar i petitesser och saknar proportionalitet uppmuntrar inte till att finna alternativa lösningar. Tidigare svenska Europaparlamentarikern MaLou Lindholm upprördes av att EU-institutionernas slutna kultur gjort att fusk blivit en del av arbetsmiljön. EU-organens arbetskultur har från början byggt på förmåner, på en högre lönenivå än den lokala, en viss skattefrihet, en omfattande pensionsrätt och en praxis där fast anställda är så gott som omöjliga att säga upp.

Larssen går mera in på den dysfunktionella arbetskulturen än klandrar själva uppbyggnaden av institutionerna. Betygsättningen av de anställda leder till att folk in i det sista aktar sig för att gå emot enhetschefen, löneklassen och arbetsuppgifterna ligger nämligen alltid i den närmaste chefens händer. Att ändra ”den gyllene buren” till en arbetskultur som garanterar medborgarna insyn kräver en satsning som inte kommer att bli verklighet åtminstone under den här kommissionsordföranden. Tvärtom är tjänstemännen nu ännu mera försiktiga med att yttra sig offentligt.

 

EU-tron helgar medlen

Boken är en ansats till analys, men lovar mera än den ger. Larssens resonemang fastnar i rättfärdigandet av att en EU-anställd ska ha fortsatt rätt till förmåner och faktiskt tycks de flesta som tvingats avgå för att de larmat om missförhållanden lyfta sjukpension. Ändå ska man väl se det som en plikt för EU-anställda att handskas ansvarsfullt med konflikter som uppkommer i tjänsteutövningen, oavsett konsekvenserna. Det förblir oklart varför författaren isolerar begreppet om att larma om brister som ”visslande”. Kanske är det trendigt, men man kan väl se det som ett led i god förvaltningssed och ett ansvarigt arbetssätt att saker ventileras, också i offentligheten, utan att någon för den skull bildligt talat ska behöva dra i ångvisslan. Tvärtom ska man väl utgå från att EU bör skapa en fungerande arbets- och förvaltningskultur där fusk inte sanktioneras och full insyn är garanterad. Eftersom det finns belägg för att EU:s egen bedrägeriutredning inte är verkningsfull, behövs andra strukturer och till att börja med ett effektivt bokföringssystem. Men all förändring försvåras av att alla EU-anställda förväntas köpa dogmen om EU:s ofelbarhet, logiken i att allt EU gör är bra och ju mera integration desto bättre.

Larssens text blir ett lite halvdant grepp mellan ett studieupplägg och en debattbok. Den undersökande delen kunde ha vidgats och författaren kunde empiriskt ha belagt i vilken utsträckning god förvaltningssed äventyras inom EU. Hon kunde också ha framhållit det politiska sprängstoffet i bristerna som avslöjats och kräva reform. Tjänstemännens munkavle till trots är det ju ändå långt ifrån tyst angående EU:s framtid. Titeln är för grandios och Larssen verkar inte vara förtrogen med den offentliga diskussion inom eurozonen om den kontroversiella ekonomiska politiken och vilken storm av kritik EU-politikernas utspel väcker. Å andra sidan hänger det inte bara på tjänstemännen huruvida öppenhet förverkligas, för rimligtvis måste det ju finnas någon som besvärar sig med att ställa frågorna och väcka debatt, må det sedan vara en medborgare som kräver information kring EU-beredningen eller en journalist.

 

Anna-Karin Friis

 

Helle Larssen: Tystnadens Europa
Celanders förlag, 2012.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *