För de flesta av oss är ”Fort Europa” närmast en abstraktion. I Björn Hedlunds bok Fortets murar möter vi den brutala verkligheten bakom en förljugen retorik.

I Fortets Murar gör journalisten Björn Hedlund tre nedslag längs EU:s yttre och inre gränser: vid den spanska enklaven Melilla i Marocko, vid Patras i Grekland och vid Migrationsverkets förvar i svenska Märsta. Vi får möta flyktingar som på olika vis försöker forcera såväl byråkratiska murar som påtagliga fysiska barriärer. I vassa penndrag skissas de polisiära insatser och byråkratiska kontrollåtgärder som omgärdar ett Europa som ständigt blir mera hjärtlöst och snålt.

För siffrorna talar sitt tydliga språk. Det talas om flyktingvågor trots att endast 105 000 migranter kom till kontinenten utan inresetillstånd 2010. I världen fanns det samtidigt 43,3 miljoner människor som tvingas lämna sina hem. Av dessa lämnade 15,3 miljoner sina hemländer. De länder som 2010 tog emot flest flyktingar var Pakistan, Demokratiska Republiken Kongo och Kenya, som tillsammans tog emot 62 procent av världens flyktingar. Det lilla antal flyktingar som tar sig till Europa möts av murar, både byråkratiska och fysiska.

I Melilla omgärdas den lilla stadens 70 000 invånare av en sex meter hög och elva kilometer lång mur, vakttorn, taggtråd, avancerade elektroniska övervakningssystem och en alert gränspolis. I läger utanför befinner sig mängder av flyktingar som försöker ta sig in till staden för att därifrån kanske få chansen att flyga till Malaga. På samma vis försöker människor ta sig ombord på nordligt destinerade långtradare i Patras hamn. På flyktingförvaret hålls människor som till sist lyckats nå Sverige: många i väntan på obönhörlig utvisning.

 

Ny apartheid

EU:s yttre gränser bevakas genom organisationer som Frontex, en ständigt svällande organisation som spionerar på flyktingar, utbildar gränspoliser och patrullerar Turkiets och Afrikas kuster: 2009 hade Frontex en budget på 80 miljoner euro, dubbelt så mycket som två år tidigare och 2011 hade budgeten höjts till 86 miljoner. Sammanlagt beräknas EU:s gemensamma yttre gränskontroll under 2013 kosta 1 820 miljoner euro.

Årligen samlas det vid gränserna in mängder av uppgifter, fingeravtryck och annat som sedan lagras i 14 år, bland annat i EU:s databas Eurodac.

Vid flyktingförvaret i Märsta handlar det mesta av arbetet om att öka antalet utvisningar samt att se till att de följs av minsta möjliga motstånd.

Systemet liknar i allt högre grad en global apartheid, enligt Sydafrikas förra president Thabo Mbeki. Han menar att världens ekonomiska rikedomar och naturresurser blivit så ojämlikt fördelade över planeten att det liknar den systematiska rasdiskrimineringen i det gamla Sydafrika.

I Björn Hedlunds bok lär vi känna detta Europa genom ett grodperspektiv, främst genom vittnenas berättelser. Men även genom intervjuer med gränspoliser, socialtjänstemän och andra väktare. Det är mycket stark läsning.

Den kritik som från vissa håll har anförts, att ingen kvinna intervjuas i boken, träffar dåligt. Just denna del av övervakningsindustrin vilar nämligen på det slags katt-och-råtta-lek som främst män sysslar med. Därmed inte sagt att inte feminister deltar i boken med perspektiv, exempelvis Wendy Brown refereras.

Den riktigt intressanta diskussion som boken lyfter fram är hur kontrollindustrin frodas och växer, och hur detta påverkar vår människosyn, som ständigt blir allt mindre demokratisk. I alla europeiska länder finns det nu högerexrema främlingsfientliga partier i parlamenten.

 

Tillåten rasism

I skrivande stund är Sverigedemokraterna enligt flera opinionsmätningar Sveriges tredje största parti. I en partiledardebatt nyligen ställdes frågan ”Hur mycket invandrare tål Sverige?” Någon påpekade att frågan implicerade svaret, liksom frågan ”slår du fortfarande din hustru?” I tidskriften Arena konstaterade Marcus Priftis att SD:s ”Jimmie Åkesson inte ens [behövde] delta i debatten för att vinna den. Agendas redaktion har redan avgjort den åt honom.” Det är det senaste exemplet på hur rasismen håller på att bli rumsren.

Genom kontrollindustrins stora omsättning uppstår frågan: varför behövs allt detta skydd mot folk från Asien och Afrika? Tidigare var invandringen en lågt prioriterad fråga. Men murar och främlingsfientliga partier har tvingat upp den på dagordningen.

Kontrollindustrin håller på att avregleras. Marknaden behöver expandera för att maximera de nya företagens profit. Det ligger alltså i aktörernas intresse att främlingsrädslan inom EU ökar, eftersom efterfrågan på övervakningsföretagen då blir större. På så vis förutsätter den liberala ekonomin rasismen, som liberala medier påstår sig vara emot. Fortets murar klarlägger konsekvenserna.

 

Joacim Blomqvist

 

Björn Hedlund: Fortets murar.
Atlas, 2012.

1 kommentar

EU-debatt på utrikespolitiska föreningen | Hållbar Rättvisa! 23 maj, 2014 - 00:40

[…] till med. Det Fort Europa som byggts upp kring EU’s gränser är fruktansvärt (läs mer här) och det finns där av en anledning, samma anledning som när rika bygger Gated comunity’s […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.