Migranten och melankolin

av Fredrik Sonck

Sökandet efter identitet och försoning är viktiga ingredienser i Mika Ronkainens musikaliska roadmovie-dokumentär. Man kan inte frigöra sig från sin barndom.

Laulu koti-ikävästä har på svenska fått den mindre lyckade titeln Ingen riktig finne. Det engelska namnet Finnish Blood Swedish Heart säger bättre vad det handlar om, men markerar inte den klangbotten som finns i en viss sorts mycket melankolisk finsk musik. Musiken – orkestrar och band filmade i utemiljöer – ges också stort utrymme i dokumentären, dels som filmatisk motvikt, dels som tematiskt komplement till själva huvudberättelsen.

Mika Ronkainens dokumentär om rotlöshet och migration startar ändå rätt försiktigt. Ingen riktig finne är ingen film som övertygar från första bildrutan – och också längre fram finns det en och annan scen som inte tillför speciellt mycket. Det verkar rent ut sagt som om man tänjt ut filmen med tio eller femton minuter för att den ska fylla den för reklamfri teve lämpliga längden på en timme och trettio minuter. I sig är tempot ändå bra, och denna invändning till trots rymmer filmen några riktigt bländande scener. Och själva temat är nog så angeläget.

I centrum står Uleåborgaren och rockmusikern Kai Latvalehto som i fyrtioårsålder börjar inse att hans barndom i sjuttiotalets Sverige lämnat djupare spår i honom än han velat inse, att en del av honom blev kvar där: “och det märkte jag först för ungefär fem år sedan då min son föddes. Jag mindes att då jag var i hans ålder befann vi oss i ett helt annat land, i en annan språklig miljö. Jag tänkte att jag måste göra något åt det. Så jag kan gå vidare så att säga”, berättar han.

 

En viss bitterhet

Tillsammans gör med pappan Tauno, som i början av åttiotalet släpade familjen tillbaka till Finland, gör Kai en resa till den forna hemstaden Göteborg. Mycket av filmen bygger på den dialog far och son för i bilen, och man kan genomgående ana en viss bitterhet från Kais sida gentemot fadern, en kvardröjande känsla av svek. Enligt klassiskt roadmoviestuk ryms här också möten med barndomsvänner, Sverigefinnar som försvenskats, Slussen-alkoholister och andra, men far-och-son-relationen förblir det centrala. Mycket av filmen kan hänföras till den unga men gränslöst framgångsrika genren ”finska män talar känslor”.

Eller finska och finska, förresten. Poängen är ju just Kais kluvenhet – i merparten av filmen talar han finska (som i samtalen med pappan) men speciellt mot slutet av får vi höra honom diskutera på en klockren och vackert klingande göteborgska. Den dramatiska skillnaden i tonfall och melodi då Kai växlar språk åskådliggör för mig tydligare än allt annat klyvning i huvudpersonens identitet.

På ett mer övergripande plan är syftet förstås också bidra med en bit i det sverigefinska identitetspussel som utan tvekan förtjänar mer uppmärksamhet, inte bara i Sverige utan också i Finland där bilden av emigranterna och deras öden och motstridiga känslor inte heller kan räkna med någon automatisk djupare förståelse.

Den här roadmovien leder också vidare – kanske inte till den förlösande katharsis som fiktionen hade kunnat erbjuda och för Kais del kanske inte till heller till någon storslagen försoning med ödet eller med fadern, men utan tvekan några steg framåt och man lämnas inte oberörd. Som huvudpersoner och projektionsytor för filmens frågeställningar fungerar Kai och Tauno hyggligt men ibland – inte alltid, men ibland – känns de spontana samtalen regisserade, eller i alla fall planerade.

 

Fredrik Sonck

 

Ingen riktig finne.
Finland, 2012.
Regi: Mika Ronkainen
Visas på Docpoint-festivalen sö 27.1 klockan 13, Kinopalatsi, Helsingfors. Allmän biopremiär 5.4.

1 kommentar

Christian 6 februari, 2013 - 13:48

Håller inte alls med om att ”Ingen riktig finne” skulle vara ett mindre lyckat namn. Den är nämligen utvald just med tanke på en svensk publik i Sverige, precis som Morrissey-inspirerade ”Finnish blood, Swedish heart” är utvald med tanke på en internationell publik.

Titlarna väljer med flit olika perspektiv eftersom en svensk inte kan relatera till ”En sång om hemlängtan” på samma sätt som nån med rötterna i Finland. För svenskarna berättar det här en annan historia.

Kan dock förstå att man som finlandssvensk kanske missar en del av poängen med den svenska titeln. Vi har oftast inga problem med identiteter som andra kanske ser som dubbla och problematiska. För oss är det en och samma. Åtminstone för mig.

Men fråga Mika Ronkainen och Kai Latvalehto. Det har jag gjort. Intervjun kan höras i Sveriges Radio Sisuradio 22/3.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.