I dagens allt mer globaliserade värld är migration en självklarhet: som livsprojekt, som samhällsutmaning, som ekonomi. Ofta tar migrationen en sådan form att vi talar om den i helt andra termer. Riskkapitalisten som flyttar till Shanghai för att vara där det händer omtalas inte ens som migrant. Den 19-åriga finlandssvensken som flyttar till Sverige kan kallas utvandrare men flytten beskrivs knappast som dramatisk. Och så har vi förstås de migranter som uppfyller våra föreställningar om vad en migrant är: Östeuropeiska romer vars rättigheter som EU-medborgare negligeras å det grövsta eller afrikaner som drunknar i Medelhavet.
Under 2012 hamnade migrationsfrågorna kanske lite i skymundan i debatten. Dels var det den ekonomiska krisen som dominerade och oroade (och också trängde ut till exempel frågan om klimathotet i marginalen), dels kom frågorna som anknyter till migration att i högre grad handla om (mång)kultur (rasistiska och koloniala strukturer i tänkande och konst) än om politik och juridik (gränshinder, medborgarskap, uppehållstillstånd, ekonomisk ojämlikhet).
Kanske är det en slump, men när det vid årsskiftet började komma små hoppfulla signaler om ekonomin var det som om ögonen på nytt öppnades för migration i bemärkelsen förflyttning.
I årets första Ny Tid fanns två texter om migration, i detta nummer skriver Gunilla Karsten om Australiens policy för att hålla båtflyktingar utanför kontinenten och flera andra skribenter har anmält intresse för att under våren uppmärksamma flyktingläger, hårdbevakade gränsområden och asylfrågor.
FN definierar generellt migration som något som sker mellan nationalstater. Men också inom ett lands gränser kan migrationen vara nog så dramatisk. Historiskt har migration i första hand handlat om att lämna den jord man brukat och också i dag är uppbrottets essens det att man lämnar en geografisk-kulturell plats och ett socialt sammanhang: för en svenskösterbottning torde flytten till Stockholm vara mindre omvälvande än flytten till Imatra. I stort sett skiljer sig heller inte de grundläggande motiven för den som flyttar från norra eller östra Finland till Helsingfors från de emigranter som söker sig från Afrika till Europa – man flyttar för arbete, för kärlek eller familj, för att det känns omöjligt att stanna kvar. Och man flyttar väl medveten om att man på den nya hemorten saknar eller har sämre kontaktnät och sociala nätverk än de som bott där länge. I båda fallen är migranterna generellt sett också friskare, yngre och bättre utbildad än genomsnittet. Och de dras till regioner där det händer saker. Migranten blir på så vis – vare sig han är inhemsk eller utländsk, högutbildad eller lågutbildad – en kugge i ekonomin, en av de rörliga delar som globaliseringen förutsätter. Det cyniska är att västvärldens ofta strikta invandringspolitik sedan skapar en pool av papperslös och extremt billig arbetskraft – som många profiterar på.
Det är klart att migration också medför kostnader, och kräver administration. Men när den nya sannfinnländska tankesmedjan Suomen Perusta vill utreda invandringens kostnader luktar det populism på långt håll. Dels är ett budgetår en alldeles för kort beräkningsgrund medan längre perspektiv ger för stor osäkerhet i kalkylen. Dels borde man räkna in den strukturella rasismens kostnader, till exempel vad det kostar samhället att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden. Detta låter sig naturligtvis inte göras. Och i relation till hur rikt Finland (fortfarande) är och hur få invandrare vi (fortfarande) tar emot är det humanitära imperativet (fortfarande) det överlägset starkaste. Och kanske kunde vi överlåta lite av den normalitet vi tillmäter oss själva då vi migrerar inom eller utom landet till dem som kommer hit.
Fredrik Sonck
