The Pacific Solution – en gång till

av Gunilla Karsten

På den lilla ön Nauru i Stilla havet internerar Australien de båtflyktingar som fångats när de försökt ta sig in i landet. Då ”The Pacific Solution” skrotades 2008, efter hård kritik, talade Australiens premiärminister om en cynisk, dyr och misslyckad ”lösning”. Nu tas den till heders igen.

En onsdagmorgon i slutet av augusti uppfattades en nödsignal från en fiskebåt 15 kilometer utanför Javas sydkust. I hård storm hade båten fått motorstopp och drev nu hjälplöst med 150 flyktingar ombord. Då sjöräddningen äntligen nådde fram hade båten sjunkit och mer än hundra passagerare saknades, de flesta kvinnor och barn. Bara under det senaste året har mer än 300 båtflyktingar drunknat under sin färd över Indiska Oceanen.

Den australiensiska regeringen har därför presenterat ett nygammalt förslag på hur flyktingarna skall tas emot – ”The Pacific Solution” är benämningen på Australiens återupplivade flyktingpolicy, som redan första gången den tillämpades väckte stark kritik. Inte minst innebar den en plågsamma tider för de migranter som internerades i läger i väntan på att få att få sina ärenden prövade.

Enligt den nuvarande premiärministern Julia Gilliard är syftet med ”Stillahavslösningen” dock att rädda människor från drunkningsdöden, inte något annat. Sedan början av 2012 har närmare 10 000 flyktingar främst från Iran, Afghanistan och Sri Lanka färdats med båt från Indonesien till Australien. Allt större flyktinggrupper, ensamma flyktingbarn och hundratals drunknade har upprört människor och satt press på politikerna.

 

Billigare än Europa

Passagerarna i den båt som förolyckades i augusti var afghanska flyktingar på väg till Christmas Island – en liten ö, utanför Javas sydkust, som hör till Australiens territorium.

Smugglingen påminner om den som sker över Medelhavet: människosmugglare kräver stora summor för den farliga resan i överfulla och medfarna fiskebåtar. År efter år har krigen på Asiens fastland tvingat människor på flykt. På 70- och 80-talet flydde människor från Vietnam och Kambodja. Sedan slutet av 90-talet har flyktingarna främst kommit från Afghanistan, Irak och Iran och på sista tiden har inbördeskriget på Sri Lanka sänt stora grupper av tamiler på flykt. Det allra senaste tillskottet utgörs av flyende från Syrien och Rohinguafolket från västra Burma. Människor ur etniska och religiösa minoritetsgrupper är speciellt utsatta och det är desperation som får människor att bryta upp. Alla när drömmen om en tillvaro med jobb och ett någotsånär tryggt liv, i ett samhälle som inte brutaliserats av krig och nöd.

Många av flyktingarna har aldrig upplevt fred. I Afghanistan har krigsförhållanden rått sedan slutet av 70-talet och många av de unga männen som flyr har vuxit upp i flyktingläger på gränsen till Pakistan. För de som har pengar och kraft hägrar möjligheten att skapa ett nytt liv i västvärlden, men många räds de många gränsövergångarna på vägen till Europa. Istället försöker de ta sig till Australien, via Malaysia och Indonesien, vilket också är billigare.

Vid ankomsten till Australien tas flyktingarna i förvar och slussas till förläggningar runtom i landet där de hålls fängslade tills deras ärenden prövats av immigrationsmyndigheter och UNHCR, FN:s flyktingorgan. Årslånga väntetider skapar protester, upplopp och hungerstrejker.

Flyktingarnas öden väcker starka känslor, men i Australien har frågan också blivit en bricka i de stora partiernas politiska spel. I detta spel är den australiska regeringens nya giv att återuppliva den ökända ”Pacific Solution” – Stillahavslösningen. Den innebär att båtflyktingar som upptäcks vid ankomsten eller havet på väg till Australien genast tas i förvar och skickas till Nauru, en liten ö långt från fastlandet.

Det finns skäl att dra sig till minnes vad som hände förra gången då Stillahavslösningen var aktuell och Nauru blev platsen för flyktingarnas krossade drömmar.

 

Internering i Stilla Havet

2001 upprördes världen av ett flyktingdrama på havet mellan Indonesien och Australien.

M/S Tampa, en norsk fraktbåt räddade mer än 400 flyktingar ur vågorna sedan deras farkost kapsejsat, men kaptenen vägrades landningstillstånd på australisk mark, trots brist på mat och vatten ombord och ett flertal flyktingar som var i behov av medicinsk hjälp.

Samtidigt som M/S Tampas kapten signalerade SOS genomdrevs lagar med avsikt att skärpa kraven för asylrätt i parlamentet i Canberra. Den nya flyktingpolitiken gick i korthet ut på att hålla asylsökande i internering utanför landets gränser under hela asylproceduren, utan tillgång till juridiskt bistånd och utan någon självklar rätt till omprövning. I all hast fördes flyktingarna till den lilla ön Nauru mitt ute i oceanen, 13 kilometer under ekvatorn, världens minsta republik. Där uppfördes snabbt en provisorisk förläggning av IOM, en tidigare FN-anknuten mellanstatlig organisation som regeringen anlitat.

Ytterligare afghanska och irakiska flyktinggrupper tillkom senare, mest ensamma män men också flera barnfamiljer. Som mest samsades 1 200 människor i lägret som placerats på ett otillgängligt område på ön. Jurister, journalister och humanitära organisationer förbjöds tillträde.

Interneringen på Nauru och den långa, plågsamma väntan som den innebar för flyktingarna var resultatet av en medveten flyktingpolitik som alltså fick det romantiskt klingande namnet ”The Pacific Solution” och utformades av det konservativa partiet. Stillahavslösningen bidrog till att föra högern till seger över Labor i valet hösten 2001, med John Howard som premiärminister.

Ett par år senare, i december 2003, skapade flyktingarna på Nauru rubriker igen. Då hade över hälften av dem valt att återvända till sina hemländer och endast en handfull av de kvarvarande hade beviljats flyktingstatus. Afghanerna bland dessa inledde nu en hungerstrejk under mottot ”död eller frihet” – 45 män deltog, 4 med hopsydda läppar.

När männen avbröt strejken efter 30 dagar hade de inte fått någon frihet men budskapet om deras belägenhet hade nått ut i världen. BBC News online visade bilden av en man med grågult ansikte och hopsydda läppar.

 

Kovändningar

I Australien växte nu sympatin för de internerade. Stödorganisationer med lokala filialer över hela landet växte fram. En strid ström av brev och paket med leksaker, radioapparater och datorer nådde flyktingarna på Nauru.

Den dåtida migrationsministern Amanda Vanstone hävdade ändå länge och envist att förläggningarna i Stilla havet var nödvändiga som avskräckande exempel. Och visserligen upphörde båtarna från Indonesien att lämna sin last av desperata människor på Australiens kuster, men samtidigt fick Australien allt starkare kritik från människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch. På grund av den starka och växande opinionen för flyktingarna på Nauru, som dessutom sammanföll med ett val, gjorde Howard helt om och beviljade större delen av de kvarvarande på Nauru flyktingstatus och inresetillstånd.

Ändå dröjde det till början av 2008 innan Stillahavslösningen slutligen skrotades i samband med att en laborregering kom till makten. De sista flyktingarna lämnade Nauru och den nye premiärministern Kevin Rudd beskrev ”The Pacific Solution” som en ”cynisk, dyr och sist och slutligen misslyckad affär”.

Tills den nu gör come-back igen! Nu med Rudds partikamrat och efterträdare Julia Gilliard som försvarare.

 

Tröstlös väntan

I detta nu finns det få legala möjligheter för medborgare från till exempel Afghanistan, Irak, Iran, Pakistan och Sri Lanka att ta sig in i Australien. Både i Malaysia och Indonesien, de huvudsakliga transitländerna, finns stora flyktinggrupper i olika provisoriska boenden som sällan uppmärksammas av medier eller myndigheter. Enligt UNHCR finns det i Indonesien idag nära 6 000 registrerade asylsökande och flyktingar. Över 1 000 asylsökande, främst ensamstående män, hålls fängslade på 12 olika interneringscenter runtom i landet. I Thailand beräknas tiotusentals flyktingar leva i väntan på en möjlighet att ta sig vidare. I båda länderna är migranterna hänvisade till bistånd från humanitära organisationer och utnyttjas ofta på den svarta arbetsmarknaden. I de flesta fall dröjer det mer än tre år för flyktingarna att få sina ärenden prövade av UNHCR. Utgången är alltid oviss.

Det är denna tröstlösa väntan som driver flyktingarna att välja den farofyllda väg som båtsmugglarna erbjuder. De är väl medvetna om riskerna. Datorer och mobiltelefoner ser till att rykten och nyheter sprider sig snabbt. Ändå ger de sig iväg, förutom de många unga männen också familjer med spädbarn, gravida kvinnor, mor- och farföräldrar…

Sedan år 2001 har cirka 1 000 människor omkommit i vågorna, av dem ett flertal barn.

 

text & foto Gunilla Karsten


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.