Under en höstkväll i början av 2000-talet satt pappa och jag i en mörk bil på Tallbacksvägen på Brändö i Vasa. Vi hade varit ute tillsammans, kanske på McDonald’s, kanske bara på en åktur ut till skärgården i Replot för att köra på den nya kilometerlånga bron över sundet.

Jag minns att vårt samtal i bilen handlade om att vara människa. Pappa pratade bland annat om att befinna sig i en position där man har relationer till barn som själva precis har blivit vuxna och har börjat leva självständiga liv. Vi talade om misslyckanden och om den förbannat svåra insikten att man har inte levat utan bara existerat. Att det finns drömmar som dör. Drömmar som blir dränkta i allt som sker och som måste ske dag efter lång dag.

Jag har ofta tänkt på denna stund under de år som passerat sedan dess. Jag insåg det inte just då, men vi mötte faktiskt något väsentligt av varandra under den ringa halvtimme vi satt där i bilen och såg mörkret bli tätare runt omkring oss. Jag såg en far som har kämpat hårt för att försörja sin familj och ge dem allt de behöver, och för att själv ha allt han behöver. Jag tror att pappa i sin tur såg en son som verkligen lyssnar, som samtalar med sina medmänniskor och försöker förstå.

Jag minns inte om vi grät just då, men inom mig har jag bevarat några tårar. Den känsla jag bär med mig från den stunden har smittat av sig på andra områden i mitt liv. Jag insåg efter det att folk har saker inom sig som inte är lätta att tala om, som inte är lätta att erkänna ens för sig själv. Att även den mest slutna person har en oanad värld inom sig. Jag tycker mig ha lärt mig att känna igen människors hårda strävan där jag ser den. Jag har lärt mig att intentioner och motiv alltid är viktigare att beakta i umgänget med människor än omständigheter och yttre orsaker.

Det är aldrig oproblematiskt att skriva om sina föräldrar. Man måste göra avvägningar. Vad kan jag säga? Vad måste jag vara tyst om? Sådana frågeställningar känner alla till som ens har tänkt tanken att skriva något självbiografiskt. Själv skriver jag som bäst en bok som handlar om min barndom och mitt äktenskap och jag har ständigt de här frågorna för ögonen. När jag skriver om pappa och mig som sitter i bilen är det ett bra minne som skildras. Det finns andra minnen som är mindre bra och som inte har en given plats just här men som jag ändå värnar om eftersom de är en del av den jag nu är. Eftersom jag inte blir mig själv om jag inte begrundar också mina svåra stunder och erfarenheter.

Efter samtalet i bilen gick jag hem medan pappa satt kvar eller körde iväg någonstans. Jag vet inte vad han gjorde medan jag satt hemma och såg på tv eller lyssnade på musik. Det spelar egentligen ingen roll vad han gjorde, jag antar i alla fall att han i sin ensamhet fortsatte tänka på sådant som vi hade talat om tillsammans. Kanske har också han tänkt på den där stunden under de senaste åren. Kanske har han glömt bort det.

Den här kolumnen är min julklapp åt pappa. Jag ville ge honom något bestående, något han kan ta med sig när dagarna blir tunga, och jag sa åt honom att jag tillägnar honom innehållet i den här texten.

Så, pappa, här har du det: du tror kanske inte att du har lämnat något spår i oss söner, men det har du gjort. Jag tänker ofta på dig, speciellt sedan jag själv har blivit familjefar. Jag tänker på din kamp mot dig själv och världen. Jag tänker ofta på det du en gång har sagt om att vara en misslyckad människa. Jag tror inte på misslyckade människor, jag vägrar tro på det. Man gör så gott man kan. Man kämpar så hårt man orkar. Det räcker. Du räcker.

 

Mathias Rosenlund


2 kommentarer

Pappa 11 februari, 2013 - 22:57

Tack, min älskade son.

Reply
D.T.B. 12 februari, 2013 - 07:01

Hej! Läste och begrundade. Drogs i tanken bakåt i tiden när ni pojkar kom cyklande till vår egen tallbacke tillsammans med er pappa och vi satt och drack saft med hembakade bullar.
Stunden var den bästa just då i den bästa av världar. Att bara existera finns inte egentligen. Tiden far iväg med oss och vi förändras med den. Den som enbart existerar förändras aldrig.
Därför växer vi människor också ifrån varandra. Ibland av geografiska skäl men oftast – tyvärr – bara därför att vi inte längre är samma personer. Bra eller dåligt? Vet inte…
Varför pratar gamla vänner alltid om old times när de träffas efter long time no see? För att minnena är bättre än det närvarande. Vi har förändrats. Fått nya vänner, format nya relationer,obekanta och okända för den andre.
Ska vi gråta över spilld mjölk? Nej, hellre vara tacksamma för det som en gång var. På det sättet är vi bättre förberedda att också en gång dö.
Kanske återupprättas också vår kontakt ännu i detta livet. Varför inte? Allt är möjligt för Gud.
Hälsa så mycket från mig (oss).

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.