Mot denna sol är den andra delen i det svenska förlaget Brombergs antologiserie Blå Blixt. Sex oetablerade poeter medverkar denna gång. Då poesin nuförtiden ofta får stå tillbaka för prosan, är denna årliga satsning på nyskriven lyrik ett ovanligt och uppmuntrande inslag i bokutgivningen.
Av de sex utvalda poeterna är fem födda på åttiotalet, men stilistiskt har de inte mycket gemensamt. Det känns ofta påtvingat att klumpa ihop människor enligt ålder, så det är bara naturligt att poeternas röster är mycket olika varann. Som läsare kan man välja att ta fasta på skillnader eller, om man så önskar, söka gemensamma nämnare. Man kunde också säga att bidragen i och med sina enskilda uttryckssätt blir på något vis beroende av varandra, ömsesidigt kompletterade.
I poesiantologier riskerar rösterna ibland att drunkna i mängden, och det finns orsak att vara skeptisk mot konceptet. Det är med flit man har valt att hålla antalet skribenter litet i Mot denna sol. För läsaren är det en lättnad att upptäcka att varje poet i denna skara ges så pass stort utrymme att man har möjlighet att, åtminstone med lite god vilja, se varje bidrag som en diktsamling i miniatyrformat.
Att försöka sammanfatta en antologi, även så en liten som denna, är att ta sig vatten över huvudet. Ändå är något ditåt på sin plats.
Boken inleds med Sanna Hartnors välslipade, berättande poesi om konstruktionen av betydande samhällsmekanismer, sett uppifrån. Den påföljande poeten Maxim Grigoriev skriver kortfattade, vardagliga iakttagelser, där jag upplever en skevhet i förhållandet mellan titel och dikt.
Lidija Praizovics vältrande och högljudda – i positiv bemärkelse – poesi läser jag som kompromisslös kärlekslyrik, som kommer in och stör i mitten av antologin.
Jonas Grens annars något ostyriga poesi innehåller vissa beklämmande konkreta och aktuella meningar: ”bortom störtas Assad/försvarad av kulan”. Dikterna av Mette Hansen får å sin sida mig att tänka på filmklipp, eller avsnitt ur minnet, ibland vackert allittererande. Det talas om familjeband: ”[s]kona mig rotvärld, från släktens garn (…)”.
Det sista bidraget är det svåraste att bli klok på, men kanske också det intresantaste. Iman Mohammeds poesi väjer undan, precis som titeln Krökningar antyder. I Mohammeds text finns ett visst mått av tillbakablickande bland väggar, rum, hus och kropp. De är förstörda platser till vilka det är omöjligt att återvända. Det finns antydningar till underkastelse och behovet av att göra sig fri från den: ”[j]ag vill bära dig på min rygg./Tar dina händer och springer iväg/mot solen som vi skådade för sista gången/från en av tiotusen bakgårdar.”
Då man undrar vilken diktens roll är i vår samtid, gäller en stor del av frågan hur poesin ska lyftas fram och diskuteras. Ibland tänker jag mig att poesin behöver ett helt eget rum att verka i – kanske är Blå Blixt ett sådant rum.
I förordet till antologin undrar redaktörerna vad poesi kan vara. Det är tydligt att de söker nya svar på den frågan, med betoning på just nya. Det är en brokig skara texter vi får ta del av. Mot denna sol öppnar upp frågan, istället för att stänga den med svar. Det är helt klart befriande.
Elin Rosén
Caisa Bromberg och Sanne Näsling (red.): Mot denna sol. Brombergs förlag, 2013.
