Jag känner till en enda samtidspoet som förmår förmedla ohämmad existentiell glädje utan att lyckobadet slår över i en sötsur honungssås. Den senare typen gör man av ren självbevarelsedrift bäst i att konsumera med pipett. Kärleken till livet är ett av de mest genuint svårhanterliga teman som står att finna, oberoende av vilken konstart man betraktar.
Jag vet inte heller mer än en enda samtida lyriker som klarar av att bära epitetet ”natur-” utan att det spårar ur till någonting sönderromantiserat och/eller ett alldeles för övertydligt torvstinkande metaforregn. Att identifiera och förmedla glädjen i en blomma är så enkelt att det nästan är omöjligt. Att i samma stolt spjärnande kronblad dessutom hitta ett sätt att formulera något allmängiltigt och andlöst relevant är ännu svårare.
Med tanke på att de bägge ovanstående är en och samma poet är det svårt att föreställa sig en mer självklar bok än Min amatörbotaniska självbiografi. I uppstickarförlaget Ellips nya serie lilla e presenterar Eva-Stina Byggmästar en essä som förklarar åtminstone en del (en stickling?) av den växtlighet som har fyllt både hennes poetiska och mer jordbundna liv.
Jag vet redan på förhand att den tunna boken, som sladdar in på nätta 44 sidor, inte kommer att komma i närheten av mina förväntningar. Eva-Stina Byggmästars poesi låter sig inte riktigt beskrivas. Om författaren själv kunde använda en annan form än just poesin för att förmedla den där munvigt bubblande motsatsen till spleen som kännetecknar hennes diktsamlingar, så hade hon gjort det för länge sedan. Men det spelar egentligen ingen större roll. För de som fastnat i Byggmästars vagabondlikt vältrande växtmassa är Min amatörbotaniska självbiografi något av en händelse, eller i varje fall ett stycke omistlig läsning.
Som väntat är essäisten Byggmästar långt ifrån lika originell och säker som poeten. Den första delen av essän tar ett förvånande konventionellt avstamp i några planterade minnen och de hyllmeter botanisk litteratur som Byggmästar alltsedan barnsben har tuggat i sig med en hunger som aldrig verkar stillas.
Tempelkaktusen som prydde familjens etta på Radiovägen i Jakobstad på 60-talet, farföräldrarnas gård på Furuholmen och influenser från Såkalendern. Strövtåg bland indiankrasse och jättebalsaminer, ärvda herbarier som bokstavligen älskades till stoft. Linné, kaffebönor, Tacitus, Dioskoridos, Olof Rudbeck den äldres 7 000 träsnitt med graverade växter. Verken i päronträ brann ned tillsammans med merparten av Uppsala 1702. Byggmästar rör sig genom botanikens historia lika bekvämt som hon rör sig i de trädgårdar hon anlägger där hon råkar bo. Det är underhållande, kompetent och matigt, men inte direkt vad man hade hoppats.
Ungefär i mitten av det tunna häftet händer ändå något. Byggmästar lämnar historieskrivningen och kastar sig mer direkt ut över den högst personliga och förhållandevis gigantiska äng av älsklingsväxter som hon har i sin skalle. Omedelbart händer något med intensiteten i texten. Fjällvärldens magiska motståndsväxter, en längtan efter teideviolen som växer på vulkanens brant, den norrländska nornans oförglömliga doft och glädjen i att äntligen förmå uppskatta helt vanlig österbottnisk sälg. Så snart Eva-Stina Byggmästar fått upp farten bromsar hon in, som alla goda essäister bör göra, och väljer att avsluta på topp.
Min amatörbotaniska självbiografi är ett fint gödningsmedel för din längtan efter Byggmästars nästa diktsamling.
Sebastian Johans
Eva-Stina Byggmästar: Min amatörbotaniska självbiografi. Ellips förlag, 2012.
