Firas Al-Mesri, distriktsläkare i Göteborg, besökte sitt forna hemland Syrien för att kartlägga sjukvården i de rebellkontrollerade norra delarna. Situationen är svår, mediciner och vård behövs i mängder.
Via Reyhanli i sydvästra Turkiet finns två vägar in i och ut ur Syrien: den officiella och den inofficiella. Bilar och människor med de erforderliga dokumenten passerar genom grindarna som öppnas tidigt på morgonen och stängs klockan fem. För dem som vill ta sig obemärkt förbi gränsvakterna gäller ett hål i stängslet. Vi hör till de senare.
I två år har den syriska befolkningen befunnit sig mitt bland de häftiga strider som pågår mellan den Fria syriska arméns rebellsoldater och regimens militär. Omkring 60 000 människor har dödats. 2 miljoner människor är på flykt i sitt eget land medan över 650 000 har flytt till Syriens grannländer. Humanitär hjälp når till stor del inte fram, och den hjälp som trots allt förs in i landet kommer ofta från syrier bosatta utomlands. De turkiska myndigheterna låter hjälpen slinka in genom Turkiet.
Tusen syriska pund, ungefär 10 euro, är priset som smugglaren tar för att visa oss vägen. Terrängen är kuperad och marken lerig, så man måste se sig för. Ett tjugotal människor släpar på väskor, säckar, klädbylten och barn. Smygande små människostim i varsin riktning – ett lämnar Syrien och ett är på väg in.
Alla försöker vara så tysta som möjligt när de glider genom en stor olivlund. I lunden sitter män och kvinnor på marken och sorterar oliver som de försiktigt lägger i korgar. Några står på stegar och plockar ner frukterna från träden. Plötsligt hörs det fruktade ropet: ”Askari, fi jounod!” (Militär, det finns soldater). Vi skyndar in bland olivträden och hukar oss. Språngmarschen och spänningen får en att andas tungt. Det har hänt att militären skjutit mot flyktingar och några har dött.
Tillbaka i Syrien
En kvart senare kommer vi fram till den andra sidan. Efter ytterligare en halvtimme kommer vår bil, som hade fastnat i kön vid gränskontrollen. Firas Al-Mesri öppnar bildörren och hoppar in i den svarta Nissan Pajero som ska köra oss runt i landet. Firas är 55 år, bosatt i Sverige sedan 1986 och arbetar som distriktsläkare i Göteborg. I stället för att njuta av julledigheten i trygghet tillsammans med sin fru och sina fyra barn (han har också tre äldre barn från ett annat äktenskap), har han tagit risken att bege sig till Syrien mitt under brinnande krig. Till sitt forna hemland har han kommit för att i egenskap av läkare, specialiserad på intern- och familjemedicin, kartlägga sjukvården i de rebellkontrollerade nordliga områdena.
Strax innanför gränsen tecknar Firas till chauffören att stanna. Läkaren hoppar ut med sin pocketkamera för att fotografera. Senare beskriver han sin känsla så här:
– Jag känner någon slags eufori, en slags sufistisk känsla för att jag är tillbaka i mitt hemland för första gången på nästan 30 år.
Det ligger lite av ödets ironi i att Firas åter skulle hamna i den turkiska staden Reyhanli på sin resa tillbaka in i Syrien. Staden var den första han kom i kontakt med i Turkiet år 1983, då han smugglades ut av motståndsrörelsen. Före det hade han suttit fängslad i 15 månader hos den ökända syriska säkerhetstjänsten. Han vill helst inte tala om sina erfarenheter i klorna på al-Mukhabarat, säkerhetspolisen. På min kanske naiva fråga om tortyr svarar han:
– Det är klart att jag blev torterad. Alla som arresterades av regimen blev torterade!
Firas historia ger en bra inblick i hur det var att leva under Baathregimens förtryck. Han var en toppelev och tog studenten med de bästa resultaten i sin hemstad Hama. De facto var han näst bäst i hela landet. Som belöning fick han ett stipendium med vilket han bekostade sina universitetsstudier. De två mest eftertraktade utbildningarna i Syrien på den tiden utexaminerade läkare och ingenjörer. Firas valde det förstnämnda. Av en son till en f.d. general förväntades det ju att skaffa sig en hög utbildning och en bra ställning i samhället!
Sonens framgång blev kanske också en slags upprättelse för familjen. Pappan som vägrat gå med i Baathpartiet hade hamnat i onåd hos regimen – han slutade som en inte helt framgångsrik lantbrukare och dog i landsflykt i Irak.
Alldeles innan upproret i Hama bröt ut arresterades Firas av den syriska säkerhetstjänsten. Polisen var egentligen på jakt efter hans bror, som var medlem av oppositionen. Eftersom brodern inte gick att hitta arresterade man Firas istället.
– Men kanske var det tur, säger han och skrattar.
– För i och med det slapp jag uppleva regimens massaker i Hama.
Massakern han syftar på ägde rum 1982. Hela staden omringades av regimens trupper, som kommit dit för att kväsa ett uppror som startats av det muslimska brödraskapet. Det slutade med att hela staden jämnades vid marken och tiotusentals invånare dödades. Firas bror var en av dem som dog.
Granatsplitter
Så här nära gränsen är det mycket liv och rörelse. Med sina av olivträd klädda sluttningar är landskapet nästan bibliskt. Får och getter går på bete, vaktade av fåraherdar. På håll syns några hästar eller kanske mulor. Det finns inte så många tecken på att det faktiskt pågår ett krig. Vi åker in i den lilla staden Atme. På Orientsjukhuset är spåren av kriget tydliga. En sötaktig lukt, blandad med urin och sjukdom, slår emot en. Vi blir visade runt av en läkare: på en avdelning ligger en liten fyraårig flicka som skadats av granatsplitter i buken. Hon ligger nedsövd, bandagerad och med dräneringsrör fastsatta i den späda kroppen. Bredvid henne ligger en ung man, även han nedsövd med ett bandage runt huvudet. Där finns också ett endast några månader gammalt spädbarn som träffats av splitter. En av läkarna lyfter upp barnet och håller det ömt i sin famn.
– Bägge barnen kommer att klara sig, förklarar han med uppenbar glädje i rösten.
Firas går från avdelning till avdelning och pratar med läkare, patienter och bekymrade anhöriga. I en bädd ligger en ung man, under 20 år, en student som fått sina armar bortsprängda av en granat. Tagen av den unge mannens öde, stannar Firas och pratar med honom en lång stund. Han förklarar vad det finns för proteser och hur de fungerar. På en annan avdelning studerar han noggrant en röntgenplåt som en anhörig visar honom.
Sjukhuset är imponerande välutrustat och rent. Det, liksom ett par andra, bekostas av Abboud Ghassan, en syrisk mediemagnat som gått med i revolutionen. Sjukhuset är enligt Firas bättre utrustat än de andra. Här finns kirurgi- och röntgenutrustning, man kan operera ”armar, buk, även göra kärlkirurgi och ortopediska operationer”. Däremot klarar man inte av hjärnkirurgi eller operationer av andra känsliga organ. För dessa måste man ta sig till en klinik i Turkiet.
Några mil från Atme, i den lilla staden Ma’arret Masrain, ligger en mindre klinik med små resurser. När vi anländer ligger en liten flicka på ett par år och gallskriker. Det visar sig att hon lider av en halsinfektion. Hennes familj står runt omkring och tittar oroligt på när en läkare undersöker henne. Vi går runt och tittar på kliniken: synen är hemsk. Bårarna och britsarna är blodiga. På operationsborden ligger smutsiga instrument. I blodpölarna på golvet ligger bandage och kasserade förpackningar. Vi hinner inte prata med den ansvarige läkaren, som med en förklarande gest pekar in mot operationsrummet.
På vägen till huset där vi ska sova förklarar Firas varför det är så viktigt för honom att vara tillbaka.
– Det är som att se sina barn för första gången. Jag ser att de blivit misshandlade. Deras ögon är ledsna. Jag vill försöka hjälpa dem, vårda dem för att de ska må bättre. Men jag känner mig maktlös.
Kyla och sjukdom
Tillbaka i Reyhanli får Firas chansen att genom ideellt arbete på en klinik under några dagar hjälpa de syriska flyktingar som är i behov av vård. Han tar emot barnfamiljer med olika åkommor. Det är framför allt kvinnor och barn med olika sorters infektioner – många av dem i luftrören. Firas säger att det finns ett direkt samband mellan patienternas ohälsosamma levnadsförhållanden, den stränga kylan och deras sjukdomar.
– Människorna lever flera i samma rum. Då blir exempelvis barn mer mottagliga för infektioner i luftrören. De behöver hjälp för att klara sig i den kalla vintern.
På kliniken får patienterna både vård och medicin gratis. Problemet är att inte all slags läkemedel finns att tillgå i klinikens apotek och då måste patienten själv betala för dem. Många av läkarna som arbetar här är syrier som tvingats fly. Riskerna är stora för en läkare som behandlat rebeller och oppositionella. Firas har fått höra om att läkare i de regimkontrollerade områdena avrättats för att de vårdat skadade ur oppositionen.
De flesta skador som syrierna drabbats av hänger samman med bombning eller granatbeskjutning. Resursbristen är uppenbar men Firas vill inte beskriva situationen som desperat, bara nästan. Det är mycket som de syriska flyktingarna, både i Syrien och i Turkiet, saknar: all slags medicin, mat och kläder. Dessutom är de flesta i behov av psykisk vård.
För att människorna skulle kunna stanna i Syrien krävs att det internationella samfundet aktivt stöder befolkningen i de befriade områdena med sjukvård, mediciner och mat, avslutar Firas.
Urban Hamid
Foto: Estelle des Dorides
