Var finns dagens Chaplin? Med anledning av Svenska teaterns föreställning efterlyser Per-Erik Lönnfors ett världssamvete för vår tid.
Svenska teaterns pjäs Chaplin, recenserad i Ny Tid 5/2013, sitter bättre i vår tid än man i första hand kunde vänta sig. Det är bara att byta ut maskinernas analoga kugghjul i Moderna tider mot datorernas digitala labyrinter för att visa hur människan far illa när teknologins apokalyptiska ryttare stormar fram.
Filmens matningsmaskiner har blivit nästintill verklighet i form av en del servicehems måltidsautomater. Likaså sparkar de ekonomiska kriserna åter människor ut i ett fattigträsk där det är svårt att se någon luffarromantik. Och vad är tidsmässigare än myndigheternas barnarov i Chaplins pojke, som Chaplin själv upplevde när han togs ifrån sin mor? Omhändertagandet av barn ökar i Finland och i Ryssland använder Putin redan bortadopterade barn som ett politiskt vapen.
Det är starkt av regissören Sven Sid och hans författarteam att ta fram den lilla stora mannens samhällssyn. Slutpläderingen i Diktatorn viftas säkert bort av nyliberala ekonomer som patetisk, om de alls känner till den. Men de aktuella återfallen i nazism och den grasserande girigheten gör Chaplins humanistiska upprop mera aktuellt än någonsin. Det var kanske inte baserat på politiska och ekonomiska teorier, men som Chaplin själv sade: ”… för att veta att livets tema är konflikt och lidande behövde jag inte läsa böcker”.
Farsens möjligheter
Utan en djup, om än också instinktiv, samhällelig medvetenhet hade Chaplin inte överlevt till i dag, i motsats sina samtida komiker. Hans personliga utveckling tog avstamp i den kritik för vulgaritet och cynism som Chaplin utsattes för av en snobbig amerikansk medelklass. För att motsäga den utvecklade han skickligt, som Charles J. Maland skrivit i Chaplin and the American Culture, den komplicerade process som ”följer många oberäkneliga turer i ett mycket svåranalyserat samspel med publiken, tidens stämningar och skiftande moden, den kulturella, politiska och sociala utvecklingen”.
Under trycket från depressionen och den framväxande fascismen i Europa blev Chaplin mot slutet av trettiotalet alltmer öppet politisk. I vilka led han ställde sig visas påpassligt av Svenska teatern med ett filmklipp där han plockar upp en röd varningsflagga som fallit från en bil och med den i näven hamnar i spetsen för ett demonstrationståg.
Sedan kom Diktatorn, ett fantastiskt världspolitiskt ställningstagande år 1940, när USA stod långt utanför världskriget. Inte bara Finland, utan också Sverige, avstod från att visa den förrän kriget var slut. Och Chaplin nöjde sig inte med filmen, han läste också upp sin appell på opinionsmöten tillsammans med bland andra den amerikanska journalisten I. F. Stone och Orson Welles. Han pläderade för att öppna en ”andra front” i Europa.
Sedan följde den politiska häxjakten efter kriget och den påtvingade exilen 1953, väl dramatiserad mot bakgrunden av det malande fabriksmaskineriet på Amosscenen.
Men Chaplin kom tillbaka till USA och hälsades 1972 som ”den store världsmedborgaren” av New Yorks republikanska men liberala borgmästare John Lindsay.
Charles Chaplin visade, som Gunnar Ekelöf skrivit, ”en hemlig bild av var och en”. Som Chaplin själv sade sökte luffaren ”alltid kärleken, men fötterna satt i vägen”. Men han insåg också, som Lars Forssell påpekade i sin bok Chaplin, ”farsens möjligheter att, hur komisk den än må vara, utgöra en skugglik förstoring av vår egen världs grymhet och våld.”
Var finns den komiker som i dag kunde vara ett världens samvete, i en tid som i många avseenden liknar Chaplins?
Per-Erik Lönnfors
skribenten behandlade i korthet Chaplin i sin essä Luffarens återkomst i boken Rädda världen, bränn böckerna i ekonomi från år 1999.
