Janne Wass.
Det här har givetvis att göra med att Sannfinländarnas xenofobiska falang har tagit sig in i rikspolitiken och våra medvetanden via bloggar och genom mediernas behandling av partiet. Inte bara gör man stora rubriker var gång en sannfinländare trampar i klaveret, utan Sannfinländarna har också fått göra reklam för sina förvridna tolkningar av statistik och pseudovetenskap då medier börjat lyfta fram dem som ”objektiva” motparter till forskare och tjänstemän som sysslar till exempel med invandringsfrågor.
En annan orsak för medier att se sig själva i spegeln är det utrymme som de ger högerextremister och rasister på sina webbsidor. Vi är många som slutat läsa diskussionen under artiklar som berör politik, språkfrågor, brott och invandring. Vi vet precis vad det står. I inlägg efter inlägg. Det spys galla över invandrare, svenskspråkiga, sexuella minoriteter, politiker, aktivister, journalister och i praktiken alla som inte vill ha en monokultur med det finländska lejonet som avgudabild. Denna ociviliserade ton i debatten har blivit legio. Att älska sin nästa, som den kristne skulle uttrycka det, känns på basis av nätdebatten som den ultimata dödssynden.
Till den allra största delen förs den här debatten anonymt. Webben är en välsignelse för den som vill sprida hat och illvilja utan att behöva ta konsekvenserna. Den är också ett ypperligt instrument för den politiska minoritet som stålsatt sig att påverka det allmänna åsiktsklimatet, vilket Li Andersson, Mikael Brunila och Dan Koivulaakso påpekar i sin bok Äärioikeisto Suomessa, som var objektet för den nynazistiska attack som ägde rum i Jyväskylä. I boken skriver författarna att det är en uttänkt och uttalad strategi bland de högerextremistiska grupperingarna att ta över den allmänna diskussionen på nätet. Det är inte bara privatpersoner som sitter och tycker till – det finns personer som på uppdrag av sina organisationer sitter och letar fram artiklar som berör deras agenda och postar sin egen propaganda i form av personliga diskussionsinlägg.
Det finns ett enkelt sätt att märkbart reducera mängden verbala spyor i nätdebatten och det är att begränsa den anonyma diskussionen, kräva inloggning och identifiering. Trots vad många internetaktivister och framför allt högerextrema debattörer påstår, innebär detta på intet sätt en begränsning av yttrandefriheten. Som journalisten Johanna Korhonen påpekade i Ny Tid i november 2012: yttrandefriheten har alltid varit begränsad.
Det är en villfarelse som uppstått parallellt med internets utveckling att yttrandefrihet betyder att man kan skriva vad man vill under anonymitetens täckmantel och att det finns en rättighet att bli publicerad. Det finns det inte. Liksom då det gäller insändare har medier en rätt att refusera, censurera och kräva att skribenten uppträder med namn. I en bredare kontext: Yttrandefrihet betyder inte att man kan säga vad man vill, när man vill och hur som helst utan att det har några konsekvenser. Det betyder att så länge man håller sig inom lagens ramar (ja, det finns lagar som begränsar vad man får säga och skriva) ska man inte få utsättas för repressalier. Dessa repressalier finns också statuerade i lag. Till dem hör inte att folk inte skulle få tycka att man är en skitstövel om man skriver dynga på nätet. Om man är rädd för att uppfattas som en skitstövel, lönar det sig kanske att fundera två gånger på varför man skriver det man skriver.
Janne Wass
är journalist
