Också finländska och nordiska bolag gör sitt bästa för att minimera sina skatteutgifter. Samtidigt verkar den etiska diskussionen om den globala verksamheten hamna i skymundan, åtminstone i Finland.

Fallet Zambia Sugar – som behandlades i del 1 i denna serie – togs också upp under förlaget Intos Facebook-diskussion om skattesmitning. Matti Kohonen konstaterade att fallet visar hur lite de avtal om dubbelbeskattning som ingåtts inom OECD förhindrar olika trick som används vid skattesmitning – exempelvis att sälja ”affärsledning” och ”patent” inom en koncern eller att utnyttja transferprissystemet.

”Nu måste en skattereform inledas – eftersom det i världen pågår ett skattekrig mot de fattigaste staterna”, skrev Kohonen.

Transferprissättning – att multinationella bolag ser till att vinsterna uppstår i länder där skattesatserna är som lägst – är ett av de viktigaste medlen för skattesmitning också för finska företag. Helsingin Sanomat rapporterade förra veckan att skatteförvaltningen förra året krävde tio finländska bolag på nära 80 miljoner euro i tilläggsskatt sedan de konstaterats ha gömt undan vinster genom sin transferprissättning. Enligt en OECD-undersökning betalar stora internationella företag bara cirka 5 procent skatt på sin vinst, medan små företag betalar nästan 30 procent, eftersom de inte har samma möjligheter att bedriva skatteplanering.

 

Stora Enso ägnar sig också åt sådan skatteplanering. Bolaget etablerade tillsammans med norsk-brasilianska Aracruz cellulosafabriken Veracel i Bahia, Brasilien. Fabriken körde igång 2005 och en stor del av produktionen skeppas via Belgien till Uleåborg, där cellulosan omvandlas till tidskriftspapper. Andra delar säljs bl.a. till Kina.

Cellulosan från Brasilien är billig, ända tills den når Beneluxländerna. Men från dotterbolaget Stora Enso Amsterdam, med två anställda, går den vidare till marknadspris.

Stora Enso skulle kunna köpa direkt från Bahia till det billigare priset, men då skulle bolagets vinst bli onödigt stor. När dotterbolaget i Amsterdam i stället gör vinsten, skattar man för den till låg holländsk skattesats. Enligt en artikel i Talouselämä i juni gjorde detta bolag åren 2005-2010 en vinst på 299 miljoner euro på cellulosahandeln och betalade 4,5 miljoner (alltså 1,5 procent) i skatt till Nederländerna. EU:s moder-dotterbolagsdirektiv år 1990 upphävde beskattningen av dividender inom koncerner, vilket innebär att Stora Enso kan överföra vinsterna i Amsterdam som skattefria dividender hem till Norden. Artikelskribenterna beräknar att bolaget på detta sätt tjänat cirka 50 miljoner euro.

Artikeln väckte en viss uppståndelse t.o.m. på ministernivå, även om skattemyndigheterna förklarade att systemet fungerar som det ska fungera.

Stora Enso arbetar nu med ett stort projekt i södra Kina, där man nästa år hoppas få en ny cellulosa- och kartongfabrik färdig i Beihai i provinsen Guangxi. För ändamålet har man velat köpa 120 000 hektar mark för att plantera snabbväxande eukalyptus. Alla små markägare har dock inte varit villiga att sälja till föreslaget pris, så konflikter har uppstått (sådant förekommer alltså också numera i Kina). Den finske dokumentärfilmaren Mika Koskinen har gjort en kritisk film om konflikten, Den tysta skogen, som visades i svensk tv den 20 maj i fjol. ”De säger att nu kommer finnarna och tar vår mark. Ordet Finland skrämmer oss”, säger en av byborna i filmen. (I Ny Tid 3/2012 recenserades filmen, i 8/2012 intervjuades regissören. Red. anm.)

Det verkar som om den svenska delen av Stora Ensos ledning reagerade snabbt på kritiken. Redan dagen efter tv-premiären meddelade man att man anställt Parul Sharma som chef för ”globalt ansvar” inom affärsområdet förnybara förpackningar, dit Beihaiprojektet hör. Sharma arbetade tidigare med socialt ansvar, Corporate Social Responsibility (CSR), i Sandvik Ab och anses vara en av Nordens främsta experter på mänskliga rättigheter. Mats Nordlander, svensk vicechef för affärsområdet förnybara förpackningar, önskade Sharma varmt välkommen: ”Hon kommer att komplettera vår nuvarande kompetens och kan hjälpa oss att bättre förstå våra utmaningar, att identifiera behövliga åtgärder och att genomföra förändringar i våra krävande investeringsmiljöer, särskilt i Asien. De aspekter som rör sociala och mänskliga rättigheter i företagens samhällsansvar blir mer och mer viktiga i alla globala företag, och öppenhet och insyn är centrala frågor för att vi ska ha rätt att verka på de nya marknaderna.”

 

Parul Sharma gav under tiden på Sandvik intervjuer där hon berättade om sin syn på CSR och på hur hon såg det som viktigast, också för henne själv, att röra sig ute på fältet, att ”själv vända på stenarna” och ”ha händerna i gyttjan”. Hon ansåg att hennes största bidrag till företagsvärlden var att ”sparka ner en massa dörrar” och talade också för att ”våga vara ocensurerad”.

Men på Stora Enso blev det tyst om henne och efter ett halvår slutade hon. Varför sägs inte. I Gävletidningen Arbetarbladet sade hon: ”Min uppfattning om ansvar sammanföll inte med Stora Ensos uppfattning”.

På en fråga om arbetet för mänskliga rättigheter på Stora Enso har hon kort svarat att hon inte kan kommentera det eftersom ”det inte finns något arbete för mänskliga rättigheter på Stora Enso”.

Stora Ensos identitetschef Lauri Peltola (med ansvar för både kommunikation och hållbarhet) har för sin del förklarat för Yle: ”Vårt sätt att arbeta har skilt sig väldigt mycket från Parul Sharmas sätt”. Till HS har han sagt att Parul Sharma nog i högsta grad är en yrkesmänska, men att man i ett stort och globalt bolag arbetar på ett annat sätt än hon gjorde:

– I ett stort bolag måste saker förankras på många håll. När man gör något nytt måste det råda tillräckligt samförstånd om det i organisationen.

Intrycket blir att den finska delen av ledningen för bolaget inte varit så intresserad av detta med bolagets sociala ansvar. Veckans Affärer granskade förra veckan Stora Ensos hållbarhetsimage och kom till att den mest baserade sig på ett ”effektivt och väloljat PR-maskineri”. Det viktigaste är ”storytelling”.

Tidskriften förklarade i en ledare att den redan länge ”tjurskalligt [hävdat] att hållbarhet är en av näringslivets viktigaste samtidsfrågor och [att] företag som inte tar den på allvar kan lätt bli sittande med en handgranat i direktionsvåningen. Senast smällde den av i styrelserummet hos Teliasonera och ut genom fönstret flög [VD] Lars Nyberg.”

 

Det stora telebolaget är ju ett annat exempel på ett svensk-finskt företag där den finska delen verkat vara blindare för etiska frågor än den svenska. Teliasoneras verksamhet i Centralasien har drivits av den finska delen av bolaget, där man delvis utgående från det delägda turkiska bolaget Turkcell redan före fusionen började gå in på mobiltelefonmarknaden i de kaukasiska och centralasiatiska stater där man till stor del talar turkiska språk. Ekonomiskt verkar satsningen ha lyckats, men korruptionen grasserar i området och riskerna för att dras in i den är stora.

Störst är de i Uzbekistan, som styrs som ett stort familjeföretag. ”Pappa anklagas för att koka mänskor levande men Googoosha (också känd som Gulnara Karimova) vill bara bli en stjärna” rubricerade brittiska The Independent. Så enkelt är det ändå inte. Diktatorn Islam Karimovs äldre dotter vill visserligen bli världskänd som sångerska, modeskapare, smyckeskonstnär och mycket annat, men hon utnyttjar hämningslöst sin pappas ställning för att roffa åt sig pengar. Teliasonera kom in i bilden, eftersom bolaget var intresserat av att köpa 3G- och 4G-licenser för mobiltelefoni i Uzbekistan, trots att säljarna var skumma bolag i Gibraltar och Schweiz. Redan då borde det ha stått klart att pengarna skulle gå till Gulnara Karimova, fast det inte fanns några papper som ens antydde det (Uzbekistan, Schweiz och Gibraltar är alla verkliga hemlighetsstater). Men först när ett svenskt tv-reportage slog larm (igen tv!) om det tvivelaktiga samröret med diktatorsfamiljen Karimov uppstod det en diskussion i Sverige om det etiska i detta slags affärer (se gärna Kansan uutisets artikel TeliaSonera GooGooshan taikapiirissä).

I Finland verkar förståelsen för den etiska diskussionen inte vara stor. Åtminstone ansåg Petri Sajari i HS att det närmast var frågan om sjuklig misstänksamhet när man i svenska medier talade om korruption och penningtvätt i ett fall där man köpt något av den lagliga ägaren. Men också om familjen Karimov själv ser sig som laglig ägare till allt som är värt att äga i Uzbekistan anses det, åtminstone i Sverige, vara en etisk fråga om man ska acceptera deras syn på synen. Hur är det i Finland?

 

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.