Jag har en ganska rå humor. Jag har också en ovana att slänga ur mig kommentarer och skämt utan att tänka efter. Det händer att jag sårar och äcklar människor i min omgivning.
Jag lever med konsekvenserna av det här varje dag. Jag skulle antagligen ha råd att köpa en lägenhet om jag fick en euro för varje gång jag har bestämt mig för att jag ska börja tänka efter innan jag öppnar munnen. En euro för varje gång jag har bestämt att jag i framtiden inte ska försöka vara rolig om jag inte är helt jävla säker på att det jag tänkt säga faktiskt är roligt.
Som läsare slipper ni uppleva den här sidan av mig. Det är det fina med att jobba med media, man får chansen att visa världen en lite bättre bild av sig själv. Också då det hör till uppdraget att man ska vara personlig, ”vara sig själv”, skriver man manus åt sig själv, man väljer ut, planerar och regisserar.
Att aktivt välja hur man framställer sig är en chans man får, men det är också en plikt. Något man är skyldig sin publik, sina läsare. Det är inte okej att sitta i direktsänd radio och slänga ur sig vad som helst. Det är inte okej att dela ut Oscarstatyetter med samma kommentarer som man slänger ur sig då man ölar eller fikar med sina kompisar.
Gör man det, gör man helt enkelt inte ett bra jobb. Inte ens ett acceptabelt jobb.
Man har inte helt oväntat blivit inslängd i studion eller uppknuffad på scen. Man är där för att göra ett jobb. Man har haft timmar, veckor, månader på sig att förbereda sig. Tänka efter vad man ska säga.
Det är klart att direktsändningar är svåra, man skriver sällan manus för precis allt man ska säga, och framför allt inte för vad andra ska säga.
Men sina egna skämt har man all chans i världen att planera. Och testa på sina kolleger. Är man tveksam om de håller, kan man testa dem på chefen.
På tal om folk som säger olämpliga saker i radion har jag funderat på en som gör det. En som aldrig skulle få för sig att testa ett skämt på chefen. Och som upprepade gånger fått sparken på grund av att han sagt olämpligheter i radio. Men vid det här laget vet vi alla att han alltid får tillbaka sitt jobb igen, senast i nästa säsong.
Jag tänker på DJ Davis i teveserien Treme. Han som jobbar på den lokala radion i New Orleans. Och jag undrar om någon kan förklara varför han får sparken. Han svär, och att det är olämpligt förstår jag ju. Eller jag förstår det egentligen inte, men man vet ju att det är så i USA, att man inte kan sitta och svära i direktsändning.
Han talar illa om stadens politiker, vilket ju i och för sig borde vara en fjäder i hatten för vilken journalist som helst. Men jag kan acceptera också det, att hans chef tycker att det är olämpligt och sparkar honom.
Så finns avsnittet där Davis till sin sändning har bjudit in en musiker som också håller på med voodoo och killen har med sig en höna och en kniv till studion – där hade jag nog själv sparkat Davis.
Men det jag undrar över är när han får sparken för att spela olämplig musik. Hur kan popmusik vara så olämpligt? Vad är grejen här? Vad är det för musik det är frågan om?
Kan Ny Tid beställa en förklarande artikel om ämnet av till exempel Ralf Sandell? Jag kan ju inte vara den enda som behöver bildas.
Solveig Arle
