Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar fångar träffsäkert upp de hätska stämningarna från hiv-epidemins Stockholm. Samtidigt demaskerar han normalsamhällets krampaktiga försök att hålla avvikarna ute, skriver Eva Kuhlefelt.
Höstens stora samtalsämne i Sverige var utan tvivel Jonas Gardells mastodontprojekt Torka aldrig tårar utan handskar, dels i form av första delen i en utlovad romantrilogi, dels som TV-serie i regi av Simon Kaijser. Diskussionen fortsätter: trilogins andra del utkom nyligen medan den avslutande delen lär dyka upp i bokhandeln i augusti. Gardells ämne torde vid det här laget vara bekant för de flesta. Trilogin handlar om hur hiv-epidemin under det tidiga 1980-talet överrumplar Stockholm och hur Kärleken sedan abrupt ersätts av Sjukdomen och Döden.
Titeln anspelar på en till synes trivial händelse vid Roslagstulls infektionssjukhus, fiktiv eller inte spelar strängt taget ingen roll. En oerfaren sköterska stryker med sin bara hand bort tårarna från ansiktet på en döende aidspatient. En stund senare blir hon bryskt tillrättavisad av en äldre kollega som understryker det absolut förbjudna i att vidröra patienterna utan handskar på grund av smittorisken: ”sjukhusets rutiner måste i varje ögonblick stå över det mänskliga”. Repliken sammanfattar det skeende trilogin som helhet försöker åskådliggöra och förstå, det vill säga på vilket sätt och varför människor plötsligt lägger ifrån sig sin mänsklighet i förhållande till sina medmänniskor. För Gardell är skrivandet en plikt. Det är ett sätt att hedra och sörja de döda, att ”föra minnets kamp mot glömskan”.
Handlingen i de två inledande delarna kretsar kring en stockholmsk familj bestående av homosexuella män. Många av dem har vandrat en lång väg för att komma till det hem där mammafjollan Paul styr och ställer. Han tar hand om ”sina” pojkar, lagar mat, köper cigaretter, ordnar julfest och parerar alla stötar med en dödsföraktande humor. Fokus ligger sedan på relationen mellan Rasmus och Benjamin som är varandras motsatser till både lynne och bakgrund. Den extroverta Rasmus har kommit till Stockholm från det gudsförgätna Koppom. Benjamin har vuxit upp som ett Jehovas vittne och är märkt av gudstrons avigsidor, inte minst skuld, skam och blind plikttrogenhet.
Tillbaka till traumat
Trilogins första del fungerar som introduktion och relaterar Rasmus och Benjamins barndomsupplevelser medan den andra fördjupar och presenterar också andra livsöden. Gardell utgår, som i tidigare böcker, från barndomen och dess obarmhärtiga determinism: en gång avvikare, alltid avvikare. Därför växlar han ofta tidsperspektiv och varvar barndomsbilder med skildringar av situationen i nuet. I varje somrig vindpust som känns litet för kall, i varje kladdigt handavtryck som utplånas av en pedantisk förälder, finns en förvissning om att livet kommer att sluta just när det börjat. I båda delarna kastas sedan med jämna mellanrum ett ljus framåt mot den man som isolerad och döende ligger på Roslagstull och gråter.
Tillåter man sig en något sentimental efterhandskonstruktion kan man tycka att Gardell under hela sitt snart trettioåriga författarskap (debut 1985) varit på väg mot detta, att han bidat sin tid och långsamt skrivit sig tillbaka mot själva ursprunget, eller traumat om man så vill. En del drag hos både karaktärerna och deras inbördes relationer i Torka aldrig tårar utan handskar är bekanta från de romaner Gardell skrev under 1980-talet, inte minst den numera bortglömda men läsvärda Präriehundarna (1987). Nu är tilltalet däremot mer uppfordrande och mottagarens roll mer understruken. Det är omöjligt att värja sig mot det minnesansvar man som läsare mer eller mindre tvingas ta på sig. En bok hade man kunnat läsa och sedan lägga åt sidan, tre böcker utspridda på ett helt år innebär däremot att man får suga på den bittra karamellen tills munnen blöder.
Texthybrid som bär
Genremässigt är Torka aldrig tårar utan handskar en intressant hybrid. Texten baserar sig visserligen på ett självbiografiskt material men är fiktiv. Den är också kulturhistoriskt värdefull för unga läsare eftersom Gardell fyller ut berättandet med resonemang kring homosexualitetens villkor under tidigt 1980-tal och med autentiskt material ur både dags- och kvällspress. Den kollektiva avskyn mot homosexualitet speglas också i skolans biologiböcker där man kort men desto kraftigare redogör för avvikelser och störningar i sexualdriften. I Sverige togs sjukdomsstämpeln bort år 1979, i Finland två år senare – en enkel manöver i jämförelse med hur tidskrävande den samhälleliga attitydförändringen sedan var och är.
Märkligt nog bryts inte den fiktiva linjen trots att verkligheten griper in, vilket torde ha med berättarperspektiv och stil att göra. Gardells roll är den allvetande och auktoritativa berättarens. Hans personliga röst dominerar och han har full insyn i och fullmakt att vända ut och in på karaktärernas själsliv. Slagfärdigheten i uttrycket närmar sig det patetiskt högtravande och texten är ofta lika delar queer manifestation och domedagspredikan. Men eftersom kontrollen aldrig sviker samtidigt som rösten består är det också möjligt för Gardell att låta olika materialtyper förekomma parallellt utan att konstruktionen svajar. Det råder följaktligen ingen förvirring i frågan om vem som är Divan, Drottningen, Ärkefjollan. Den som inte trivs kan byta bok.
Outsidern gör entré
I centrum för Torka aldrig tårar utan handskar står det vilsna barnet, redan vagt medvetet om sitt utanförskap. Del ett, Kärleken, belyser framförallt kärleken inom familjen, dels den homosexuella och ”nya”, dels föräldrarnas till synes villkorslösa kärlek till sina barn. Rasmus föräldrar är tafatt omoderna och de närapå kväver sonen med sin tillit och omsorg. Benjamins föräldrar är likaledes gränslöst stolta över sin läraktiga och begåvade son. Gardells föräldraporträtt är komplext och skickligt tecknat och utgör därför nästan en separat historia, som dessvärre inte riktigt kommer till sin rätt när den ska införlivas i det konglomerat som också innefattar en tv-serie. Eftersom denna visades strax före trilogins andra del kom ut är det knappast någon läsare som lyckats bevara sina ursprungliga, egna konstruktioner av föräldrarna inför den fortsatta läsningen. Deras göranden och låtanden i del två avslöjades delvis också i tv-serien, vars föräldrabild är betydligt mindre ambivalent. Själv önskar jag innerligt att jag hade lagt band på nyfikenheten, att jag värjt mig mot mediecirkusen och samtidigt fått behålla något av den ursprungliga läsupplevelsen.
Barnets och tonåringens position som outsider i tidigare romaner som Vill gå hem (1988), En komikers uppväxt (1992), Ett ufo gör entré (2001) och Jenny (2006) är utsatt men samtidigt triumfatorisk. Gardell värjer sig mot offerskapets förlamning och tror på skuld och skamlöshet. Hans outsidergestalt saknar romantisk glans och omfattar istället det fula, feta och magra, det svettiga och inte minst det mjälliga. Gardell var den som lärde oss att hålla förtvivlan på avstånd genom att upproriskt skaka våra huvuden så att mjällflagorna yrde samtidigt som vi utropade ”seborré, seborré!”. Den absoluta kärleksfullheten och det självklara överseendet har alltid varit författaren Gardells kännetecken. För många av oss som är födda under 1970-respektive 1980-talen har Gardell fyllt ungefär samma funktion som Hermann Hesse för en tidigare generation, dock utan jämförelser i övrigt. ”Han hjälpte mig att leva mitt liv, och han föreföll mig begriplig, välvillig och förstående” skriver litteraturkritikern Michel Ekman om Hesse i Utanför tiden (2012).
Gardells egen förebild har däremot inte varit Hermann Hesse, utan Jean Genet. Gardells litterära attityd är starkt präglad av Genet vars värld består av kriminella och prostituerade. För en utomstående kan delar av det homosexuella livet, till exempel som det skildras i Torka aldrig tårar utan handskar, te sig entydigt destruktivt. I ljuset av Genet är det däremot helt konsekvent. Genet vägrar erkänna samhällets allmänt omfattade regler och system och ser dess fördömanden som representativt för dess inneboende ynklighet. Sexualiteten är inte någon glad friskvårdssatsning, den har ingen emancipatorisk potential och konstituerar inte nödvändigtvis en identitet. Hos både Gardell och Genet är begär och förnedring, liksom triumf och tragedi, delar av samma helhet.
Queerhet som sabotage
Sedd ur ett queerperspektiv är Genet en av dem som avslöjat hur ett heteronormativt samhälle fungerar och agerar. I romanen Tjuven och kärleken (franska orginalutgåvan Notre Dame des Fleurs utkom 1943) åskådliggör han hur en domstol förfasar sig över fjollornas falska namn, ansikten och smycken, samtidigt som domstolens egna representanter är iförda peruk och mantel och försedda med namn som ”M. Le Président Vase de Sainte-Marie”. Den som äger makt nog att upphöja sin maskerad till norm – detta är Gardells formulering – är följaktligen absolut beroende av att rata dem som avviker för att befästa sin egen position.
Det som gör Gardells litterära projekt queert är att han uttryckligen utforskat heterosexualitetens institutionaliseringsprocess, det vill säga hur mycket maktutövning och uteslutning som måste till för att det normala ska uppnås och bevaras intakt. Också här verkar hans drivkraft ha varit överseendet med och tilliten till de egna karaktärerna, ofta i form av heterosexuella föräldrar som kämpar mot både livsledan, sig själva och varandra. Gardells queerhet är ett sabotage av det mer sofistikerade slaget. Istället för att tydligt ifrågasätta låter han de normenliga könsrollerna läcka en aning vilket får dem att framstå som absolut gravallvarliga och oförbätterligt komiska.
Hur offret blir mördare
Sällan brukar man önska att en bra bok ska ta slut snabbt. Den andra delen i Torka aldrig tårar utan handskar, Sjukdomen, är så gruvlig i sin detaljerade skildring av utsatthet, självmord och sjukdomsförlopp att man spontant börjar bläddra fortare när slutet närmar sig. Det enskilda fallet, t.ex. Reines väg från åsidosatt barn till dödssjuk yngling eller Lars-Åkes resignerade borttynande, får åskådliggöra den universella katastrofen. Symboliken är enkel och gardellsk. Första delens vita älg som Rasmus och hans föräldrar får syn på under en skogsutflykt symboliserar både avvikelse och utkorelse. I del två tar frosten de nyplanterade vårblommorna även om det inte borde kunna vara så kallt i maj.
Gardell belyser samhällets reaktion mot de insjuknade genom att kontextualisera med idéhistorikern Karin Johannissons resonemang kring hur olika föreställningar om sjukdom hakar sig fast trots att kunskapen om epidemiernas faktiska ursprung och spridning ökar. Sjukdomen får en moralisk laddning och uppfattas som självförvållad. Gardell beskriver alltså hur sjukdomens offer via löpsedlar och enskilda inlägg blir mördare som sprider smitta. Den återskapade bilden är horribel men sann: ”De läkare, journalister, chefredaktörer, ledarskribenter, politiker, poliser, präster, jurister och myndighetspersoner som gjorde sig skyldiga till dessa övergrepp – inte någon av dem har någon gång fått stå till svars för det lidande och den förtvivlan de åsamkade en redan från början utsatt grupp”.
Dokumentärfilmaren Susanna Helke gjorde nyligen en film om hemlösa ungdomar i USA:s storstäder. En förvånansvärt stor andel av dessa utslagna är homosexuella. Orsaken är enligt Helke att ungdomarna förskjutits av sina familjer. År 2013 accepterar vår största finska dagstidning fortsättningsvis insändare där skribenten hävdar att ett samkönat par inte kan erbjuda något gott, i motsats till det ur samhällssynpunkt konstruktiva äktenskapet mellan man och kvinna. I väntan på en könsneutral äktenskapslagstiftning lär många finländska par hursomhelst hinna dö och begravas flera gånger om. Häromdagen läste jag om en transperson som inte längre vågar gå till simhallen eftersom hen i samband med tidigare besök förödmjukats och trakasserats av personalen.
Nya tider ger nya tårar, vem som ska torka dem är sedan en helt annan sak.
Eva Kuhlefelt
Jonas Gardell: Torka aldrig tårar utan handskar. 2. Sjukdomen.
Norstedts 2013.
Del 1, Kärleken utkom 2012.
