Den finländska regeringen har suttit ungefär halva sin mandatperiod. Efter valet 2011 var den s.k. sixpacken det alternativ som återstod för regeringsbildaren Jyrki Katainen då Centern inte såg någon annan möjlighet än opposition och Sannfinländarnas krav inte kunde tillmötesgås. Den ideologiskt breda allians som uppstod krävde obekväma kompromisser av alla deltagare. Samtidigt fick Sannfinländarna möjlighet att under ytterligare en mandatperiod samla kraft i opposition.
Om det var bra att Sannfinländarna snuvades på makten eller om det populistiska partiet bäst hade decimerats genom obekvämt regeringsansvar är förstås svårt att säga. Mycket tyder ändå på att Sannfinländarna valde rätt väg. Den parlamentariska omognad som flera av partiets företrädare gett uttryck för har varit betydligt lättare att hantera i opposition och opinionsundersökningar visar att man inte ligger lång ifrån riksdagsvalets 19,1 procent.
Sammanfattningsvis håller partiet fortfarande på att finna sin plats i finländsk politik. Det har inte tagits in i värmen men är heller inte direkt utfryst. Under mandatperiodens andra halva aktualiseras frågan om hur Sannfinländarna ska bemötas inför nästa val.
Också i Sverige har man passerat halvtid. Den borgerliga alliansen regerar i minoritet och försöker hålla Sverigedemokraterna på armslängds avstånd, medan oppositionen inte vill ha något med dem att göra överhuvudtaget. Jämfört med Finland har de etablerade partiernas strategi varit att på alla sätt försöka frysa ut Sverigedemokraterna, trots att partiet i senaste val fick en strategisk vågmästarställning av den typ som inte förekommer i finsk politik.
Utfrysningsstrategin har däremot knappast gett det resultat de övriga partierna hoppats på. Sverigedemokraterna klättrar stadigt i opinionsmätningarna och har den senaste tiden legat över 10 procent. Om det vill sig illa får svenskarna en riktigt svår parlamentarisk nöt att knäcka efter valet 2014. Trots en tradition av fungerande minoritetsregeringar ökar risken för att man måste ge upp själva blockpolitiken om man vill hålla ett växande sverigedemokratiskt parti utanför maktens grytor.
Sett till olika nationella särdrag och motstrategier (inte bara i Finland och Sverige utan i hela Europa) verkar den populistiska och främlingsfientliga högern gå framåt oberoende av hur den bemöts. På frågan om var på skalan frysa ut – karma ihjäl man ska befinna sig finns inget givet svar, alla strategier har sina risker. Att vägra debatten är sannolikt kontraproduktivt, liksom att föra den på rasistiska premisser.
I Sverige har Sverigedemokraterna (som mer entydigt än Sannfinländarna ser invandringen som roten till alla samhällsproblem) av allt att döma lyckats axla en martyrroll – trots att järnrörsskandaler och annat som tydligt demonstrerat partiets illa maskerade rasism. Å andra sidan har partiets motståndare lyckats skapa en diskussionskultur som är vaksam mot främlingsfientlighet, vilket ett par moderata ministern nyligen fått uppleva.
I Finland har Sannfinländarna varit svårare att ignorera. Det beror delvis på partiets numerära storlek, men det överseende som präglat en del av bevakningen har inte heller gett resultat i form av opinionsförändringar, snarare har det legitimerat en viss sorts främlingsfientliga resonemang.
En rimlig slutsats med två år till nästa val är kanske att de övriga partierna måste tvinga Sannfinländarna att formulera en någotsånär enhetlig linje i det frågebatteri som handlar om rasism, invandring och mångkultur. Det är säkert naivt att hoppas på ett avståndstagande från Suomen Sisu-fallangen, men också ett ärligt försök att ge klara besked skulle göra det mycket lättare för debatten att fånga upp och erkänna den ekonomiska marginalisering som Sannfinländarnas tillväxt är ett symptom på eller en artikulering av. Problemet är att så länge som de tre stora partierna sanktionerar medlemmar med främlingsfientliga idéer, är det mycket lätt för Timo Soini att låta saken bero.
Fredrik Sonck
