Vad blir resultatet då en åttioårig Jörn Donner samlar ihop sina gamla papper och sin eviga trolöshet? Svaret är en nittiofemprocentsbok som skulle ha mått bättre av noggrannare polering. Och kanske var det så med en hel del annat också.  

Ett sådant uttalande kan naturligtvis uppfattas som en form av koketteri, men samtidigt ger det ett äkta uttryck för den vitalitet och nyfikenhet som Donner lyckats bevara trots sina år och trots två separata omgångar av bekämpad och övervunnen cancer.

Jörn Donners bok Mammuten är exakt vad han själv kallar den, det som uppstår vid en storstädning av ett överbelamrat skrivbord. Tematiskt sorterade pappershögar med avlagringar från olika tidsåldrar har legat sida vid sida på bordet och sorterar in sig som böcker i boken. Ibland har en del papper halkat fel och hamnat i en angränsande hög och därmed lett till utvikningar och associationer åt olika håll, vissa papper har åkt direkt i papperskorgen och resulterat i luckor som läsaren själv får fantisera kring. Författaren är noga med att inte i onödan lämna ut ännu levande personers privatliv. Trots att Donner levt ett med konventionella mått mätt yvigt liv, och trots att boken är sprängfylld med namn på personer som han träffat och umgåtts med, är verket fritt från den sortens snaskigt personskvaller som fyller en stor del av dagens bekännelselitteratur.

Att recensera Mammuten är som att recensera personen Jörn Donner,  en i sig omöjlig uppgift. Boken är den litterära gestaltningen av ett liv så som det har genomlevts av en person för vilken ”att skriva är att leva”. Man kunde också vända på satsen och säga att för Donner har att leva varit att skriva – att i skrift dokumentera sina upplevelser, klargöra sina känslor och reaktioner och formulera åsikter om allt och ingenting. Ibland kan sprången vara hisnande, från en reflektion kring nyttan av gräddfil till frukost kan han dyka rakt in i en längre essä om språket och om problemen med att vara författare i ett tvåspråkigt land där han dessutom skriver på minoritetsspråket.

Trolös finlandssvensk

Mitt första minne av Donner går tillbaka till gymnasietiden i slutet av 50-talet. Han hade då publicerat en provocerande artikel med rubriken Den finlandssvenska skepnadens riddare. Han menade – om jag minns rätt – att det högstämda talet om svenskhetens bevarande i Finland egentligen var att jämföra med Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna: antingen var den finlandssvenska kulturen livskraftig och då behövde den inte försvaras, eller så hade den inte en sådan inneboende styrka och egenart och då kunde den lika gärna få gå under och drunkna i majoritetskulturen. Vår svensklärarinna tog upp artikeln till debatt under en lektion i klassen och den påföljande diskussionen blev synnerligen livlig.

Sedan tiden som ”arg ung man” har Donner modifierat sina provokativa och kategoriska ställningstaganden. I dag erkänner han om än med långa tänder sin hemmahörighet i den  svenska språkgemenskapen i det tvåspråkiga finländska samhället; han blev aldrig sverigesvensk på riktigt, trots seriösa ansträngningar. På den punkten känner jag igen mig, jag är själv finlandssvensk invandrare i Sverige och har insett att ”riktig svensk” blir jag aldrig, trots att jag tillbringat mer än halva mitt liv här och i motsats till Donner har valt att stanna.

Att Jörn Donner i dag inte är den samme som Jörn Donner för drygt femtio år sedan blir mycket tydligt i Mammuten. Boken bekräftar den bild han har gett av sig i sitt offentliga liv. Om någon kan sägas ge trolösheten ett ansikte så är det Donner. Han är trolös mot varje plats där han för tillfället råkar befinna sig, drivs av en längtan bort, vill resa, besöka nya platser, träffa nya människor. Han är trolös i sina relationer, tackar gärna ja när han blir inbjuden, kommenterar själv sin oförmåga att uppehålla en permanent vänskap, byter dock inte ut en relation mot en annan i något slags ”antingen-eller-slit-och-slängmentalitet” utan vill gärna behålla ”både-och”. Hade han varit född trettio år senare hade hans förhållningssätt haft ett namn och han hade kunnat träda fram som polyamorös.

Han är trolös mot all slags åsiktsgemenskap, accepterar inte att någon tar sig rätten att tala om för honom vad han får eller inte får tycka. I politiska sammanhang har han representerat såväl DFFF, Socialdemokraterna som Svenska Folkpartiet, han känner sig inte ens bunden av vad han själv tyckte för tio år sedan eller ens i går. Samtidigt är han solidarisk med sig själv och den han var en gång, sticker inte under stol med att han undertecknade sina brev till mamman med ”HEIL HITLER” när han var tio år och Finland ännu stred tillsammans med Tyskland i världskriget. Sen blev han tonåring och vänsterradikal och skrev i Ny Tid långt före 60-talets vänsterrörelser i studentvärlden. Han reste i realsocialismens Östeuropa och såg verkligheten bakom de fagra orden och omprövade sin världsbild. Det blev med tiden många resor och många reportageböcker, om Berlin, om ”Vårt land”, om Världen och om Sverige för att nu nämna några som råkar stå i min bokhylla.

Nittiofemprocentsmänniska

Jörn Donner förekom under en period rätt ofta i Sveriges Television. Han provocerade den svenska allmänheten genom att röka, svära och dricka te ur whiskyglas i tv-rutan. Vad jag minns av dessa framträdanden är framför allt hans intervjukonst. I motsats till många svenska journalister var han inte ute efter att sätta dit sitt intervjuobjekt, han lät människan komma till tals även när det var en politiker han intervjuade. Han kunde lyssna intresserat, ställa följdfrågor som inbjöd till samtal. Bakom den buttra fasaden dolde sig ett intresse för människor. Han själv talar om en inneboende blyghet, men intresset har satt spår i hans reportageböcker och syns även i Mammuten i form av ett oerhört rikt galleri av personer han mött och umgåtts med, privat och offentligt. Tyvärr kan man ändå inte undvika känslan av att listan på personer han mött mer handlar om name-dropping. Människorna bakom namnen förblir osynliga och namnen representerar bara personernas position i en samhällshierarki.  För den svenska utgåvan borde en gallring ha skett bland alla namn eftersom så många av dem är helt okända i Sverige och därför inte säger något för en svensk läsare.

Överhuvudtaget skulle boken ha vunnit på en hårdare gallring och en mer omsorgsfull slutpolering. Donner säger själv i boken att han blivit anklagad för att vara en nittiofemprocentsmänniska, en som snabbt gör undan nittiofem procent av ett projekt men inte har energi och uthållighet för de sista fem – de som ibland kräver en minst lika stor arbetsinsats som de första nittiofem. Boken bär syn för sägen, där finns en hel del korrekturfel och upprepningar som kunde ha rensats ut. Men Jörn Donner och hans fiktiva spökskrivare och bollplank var väl i det stadiet redan på väg mot nya projekt. Kanske är det också denna femprocentiga slutansträngning som saknas i många av hans romaner. Kanske är detta orsaken till att de aldrig blev de succéer han hoppades på, något han med en viss besvikelse konstaterar i boken.

Donner har ibland beskyllts för att vara en arbetsnarkoman men själv värjer han sig för just det epitetet. Det är inte arbetet som sådant, själva skrivandet, som ständigt går före allt annat, utan resultatet av skrivandet, texten. Han har så fruktansvärt bråttom att få sagt allt det han vill hinna säga i detta sitt enda liv, han vill så gärna lämna tydliga spår efter sig. En gång i tiden ville han erövra Sverige, men Sverige erövrar man inte som utlänning genom att ifrågasätta svenska traditioner eller svenska institutioner som det svenska kungahuset. Donner fick besviken retirera till Finland och där göra skillnad genom en politisk karriär. Inte heller där lyckades han i sina egna ögon tillräckligt bra. Den skillnad han gjort genom att i det fördolda påverka och förändra sina läsares tankar och åsikter räknar han inte heller med, han förblir i sina egna ögon otillräcklig i förhållande till sina ambitioner.

Nu när hans skrivbord är rensat och tomt i och med Mammuten ska det bli intressant att se vilka nya utmaningar denna ständigt lika nyfikna 80-åring tar sig an. Vi kan bara säga: ”Heja Jörn! Vi vet hur du hatar en tom kalender och ser fram emot att få höra av dig igen inom det du väljer som ditt nya verksamhetsområde.”

Rabbe Kurtén

P.S. En  hälsning till Jörn själv: När man slutar röka så är de första tio åren jobbigast. Sen försvinner så småningom det värsta suget. D.S.

Jörn Donner: Mammuten, Schildts & Söderströms, 2013.