Alla vill ha en bit av Libanon. Landets shiamuslimska, sunnimuslimska och kristna minoriteter måste förutom att komma övernes sinsemellan förhålla sig till Syrien i norr och Israel i söder. Samt till USA, Ryssland, Hizbollah, saudiska nätverk och investerare från Gulfstaterna.
Hektiskt, rörigt, dammigt, bullrigt. Havsvinden som fläktar Beirut med tjugo graders vintervärme räcker inte till för att skingra smoggen. Inte heller solgasset skingrar oron över den tätnande konflikten i Syrien, eller rädslan för att den sköra balansen mellan de etniska grupperna i Libanon ska rubbas ifall tvisten spiller över gränsen. Många befarar en långdragen konflikt som leder till en ny ordning i hela regionen. Nervositeten är påtaglig, liksom den militära närvaron i Beirut med omnejd.
Men staden stannar inte upp. Trafiken är livlig och ett intensivt återuppbyggnadsarbete pågår. Tobaksdoften från vattenpiporna fyller luften i bostadskvarteren. Ångande becksvart kaffe hälls upp vid varje gatustånd. Utmärkande för libaneserna är en enorm framåtanda och Beirut på 2010-talet lever upp till många av klichéerna: ett Paris i Mellanöstern, orienten och occidenten i en salig blandning, trendaffärer och klassiska tehus sida vid sida, skidåkning i bergen och dopp i Medelhavet, romerska ruiner och lyxhotell. Ändå kan man inte kasta en blick över Beirut utan att påminnas om inbördeskriget som ödelade samexistensen mellan shia- och sunnimuslimer, katolska maroniter och ortodoxa kristna, druser, armenier och romska domer.
Efter att mordet på Rafiq Hariri för åtta år sedan satte punkt för den syriska militära närvaron i Libanon har Israel attackerat landet både sommaren 2006 och vid årsslutet 2008. Det ständiga hotet från grannen i söder kastar långa skuggor, inte minst eftersom situationen kompliceras av den saudifinansierade aktivismen i de palestinska flyktinglägren i norra Libanon. Landet har redan i hundra år präglats av migration. Libaneserna själva har sökt sig särskilt till Sydamerika och Europa. Ungefär 400 000 Palestinier med flyktingstatus och lika många syriska flyktingar och gästarbetare lever idag i Libanon.
Hizbollah och grannen i söder
Av landets befolkning på fyra miljoner är kring hälften kristna och hälften muslimer. Karaktäristiskt för Libanon är att varje etnisk grupp har sin uppfattning om vad som händer och om ursprunget till tidigare konflikter. Läget kompliceras av att politiken är baserad på etniska tillhörigheter som inte bryr sig om de gränser som kolonialmakterna drog upp i Mellanöstern.
Det libanesiska inbördeskriget började 1975 och eskalerade till en israelisk invasion 1982. Kriget tystnade inte förrän 1990, och vid det laget hade så gott som alla etniska grupper hunnit byta sida och både liera sig med och bekämpa varandra. Många frågar sig vad som kommer att ske om sunnimuslimfraktionen inom den libanesiska armén tar parti för den saudifinansierade väpnade aktivismen som kanaliseras via de palestinska flyktinglägren.
Konflikten i flyktinglägren blossade upp år 2007 när den libanesiska armén och väpnade palestinska aktivister utkämpade strider i lägren. Följden blev hundratals dödsoffer. Nervositeten är påtaglig i norra Libanon, norr om staden Tripoli, där palestinier som flyr konflikten i Syrien sällar sig till lägerbefolkningen. Palestiniernas prekära situation, flyktingstatus utan arbetstillstånd och rättigheter, är socialt explosiv. Detta är en av faktorerna som rubbade den politiska balansen och bidrog till att det libanesiska inbördeskrigets bröt ut i mitten av 1970-talet.
Än så länge har konflikten på den libanesiska sidan begränsats till några kvarter i Tripoli, där sunnimuslimer och alawiter beskjutit varandra. Den libanesiska regeringen har hittills fört en neutralitetspolitik visavi Syrien och hållit gränserna öppna för genomfart. Men förutom risken för en sammandrabbning i de norra delarna av landet hotar konflikten i Syrien nå Libanon via gränsen till den shiadominerade Bekaa-dalen. Den syriska befrielsearmén FSA beskyller den shiitiska militärorgainsationen Hizbollah för incidenter i gränstrakterna och hotar attackera Hizbollah-fästen i Libanon. Hizbollah, som dominerar i de östra och södra delarna av Libanon, stöds av Iran och räknas som den militärt mest avancerat utrustade icke-statliga aktören i världen. Irans inblandning påkallar Israels vaksamhet och ökar risken för en israelisk intervention ifall Assad-regimen rubbar terrorbalansen genom vapenöverföringar till Hizbollah.
Gulfstaternas inflytande
Ousama Ayoub, fotograf och politisk kommentator, menar att inflytandet från sunnimuslimerna håller på att tränga undan de kristna. Ayoub själv rör sig aktivt bland alla grupperingar.
– Man kan sedan kalla dem jihadister eller salafister, polemiserar Ayoub, men vi vet att det är wahhabiterna som står bakom de väpnade sunnigrupperna både i Syrien och i de palestinska lägren i Libanon.
Enligt honom att detta är en trend som går igen både i Egpyten och Irak. Saudi-finansierade nätverk under olika namn vinner mark. Ayoub menar att Al-Qaida är på ingång.
Största delen av de utländska investeringarna i Libanon kommer från Gulfstaterna. Pengarna går till fastighetsbyggen i Beirut och infrastruktur och hotellbyggen längs hela den norra kusten där landskapet traditionellt har dominerats av kloster och kyrkor. Turistströmmarna från Gulfstaterna stimulerar konsumtionen. Det är inget hymlande om att Libanon lever på den arabiska sexturismen som florerar i de libanesiska semesterorterna. Utländska kvinnor är ofta involverade. Det är inte heller någon som skyr att tala om att den libanesiska finanssektorn i praktiken lever av penningtvätt. Ekonomin präglas också av exillibansernas bidrag till sina familjer.
– Byggboomen är ett steg i den sunnileddda strategin, säger Ayoub.
– De vill bara sparka ut alla kristna från kusten. De vill kalla oss araber, men historiskt är vi fenicier.
Orosmoment
Det finns många som hyser farhågor kring följderna av en nygammal konflikt i Libanon. Enligt Hizbollah, som är närvarande också i shiaområdena på den syriska sidan av gränsen, är det utländska rebeller från sunnirörelser som stått för sammandrabbningarna på den syriska sidan. De syriska oppositionella menar däremot att Hizbollah försöker göra ett strategiskt insteg i Syrien. Enligt uppgifter skall organisationen även ha lidit förluster i strider där. Det är ett komplicerat läge: å ena sidan uppger Hizbollah att man inte ämnar gå in i krisen i Syrien, men å andra sidan fruktar man att rebellerna från sunniområdena på den syriska sidan avancerar mot Libanon.
Den allmänna bedömningen är att rörelsens framtid står och faller med utgången av den syriska konflikten. Hizbollah hotar att bli vingklippt ifall Assad-regimen faller. Vid ett syriskt regimskifte skulle partier som motsätter sig Hizbollah vinna mera stöd i Libanon. Iran sänder genom Hizbollahs agerande en signal till USA och Ryssland om att landet vill spela en roll i Syriens framtid. Hizbollahs insteg vid syriska gränsen kan vara frågan om att skapa en enklav för alawiterna inom de syriska Assad-trogna säkerhetsstyrkorna ifall de syriska rebelllerna intar Damaskus. Assads öde kan vara så gott som beseglat, men de syriska oppositionella är splittrade och det förefaller som om ett syriskt regimskifte i vilket fall som helst skulle involvera grupper som stött Assad. De flesta analytiker är överens om att de kristna grupperingarnas framtid i Mellanöstern är beseglad. Också shiagrupperingarna är trängda.
– Risken finns att Libanon blir ett slags emirat i en region som helt domineras av sunniintressen.
Ayoub menar att palestinierna i Libanon inte har för avsikt att återvända till Palestina, och att detta sker med arabernas och israelernas tysta godkännande.
– Alawiterna kanske skulle ta en enklav längs kusten, men sunnigrupper arbetar målmedvetet för att ta över hela libanesiska kusten norrom Beirut och huvudstaden självt. Vid en väpnad konflikt skulle shiamuslimerna trängas ut till de södra delarna av Libanon och österut till Bekaa-dalen, summerar Ayoub.
Anna-Karin Friis
Källor: Ya Libnan, Al-Arabiya, The Daily Star Lebanon.
