Fredrik Sonck
Även om frågan inte är en riktigt lika viktig milstolpe som avkriminaliseringen 1971 eller partnerskapslagen 2001 har den en praktisk betydelse för att underlätta många homosexuella pars vardag. Dessutom är den symboliska betydelsen stor, det är i princip tänkbart att uppdatera lagen om registrerade partnerskap så att dessa blir likvärdiga äktenskap, men att samhället erkänner att äktenskapet inte bara är förbehållet heterosexuella har ett värde i sig.
Att man sedan kan ha ett fullgott samliv oberoende av vad förhållandet kallas i folkbokföringen hör egentligen inte till saken, men det är ett argument som man kan vända på: De äktenskap som ingås med religiösa förtecken urholkas knappast av att det sekulära samhället också omtalar en del homosexuella förhållanden som äktenskap. Det är sannerligen absurt att det i en tid då kyrkan i stort sett skiljts från staten finns ett parti som villkorar hela sin regeringsmedverkan för att freda den sekulära innebörden av ett enda ord.
Efter att riksdagens lagutskott skyfflade undan den motion som undertecknats av 76 ledamöter står hoppet till det medborgarinitiativ som öppnas inkommande vecka, och som förmodligen kommer att samla ihop 50 000 fort som attan.
Det innebär att frågan trots allt torde nå plenum under nuvarande mandatperioden, även om den exakta praxisen för hur medborgarinitiativ ska behandlas ännu är oklar. I början av denna månad nådde medborgarinitiativet om ett förbund mot pälsnäringen riksdagen där det på många sätt kommer att fungera som en pilot. Det finns all anledning för riksdagen att tillmäta initiativen den tyngd som motioner med över 100 underskrifter får, och ge dem en ordentlig parlamentarisk mangling.
I sig förpliktar en sådan ändå inte riksdagsledamöterna då frågan kommer till omröstning, eftersom ansvaret för beslut som fattas är deras och inte initiativtagarnas. Generellt sett ligger också medborgarinitiativens demokratiska potential i förmågan att uppmärksamma frågeställningar som hamnat utanför dagordningen, vilket kan bero på de stora partiernas arrogans och ovilja att överge problemformuleringspriviligerier, men också på att de inte förtjänar någon ingående diskussion i sak. Det är knappast omöjligt att uppbåda 50 000 finländare för förslag som är problematiska ur demokrati- eller människorättssynpunkt. Då blir diskussionen kanske av en annan art, men i sig förblir den ändå den huvudsakliga poängen med medborgarinitiativen och bör därför alltid tas på allvar.
En jämlik äktenskapslagstiftning ligger däremot, i motsats till merparten av de initiativ man hittar på justitieministeriets webbplats www.kansalaisaloite.fi, egentligen inte utanför dagordningen, i synnerhet inte medialt eller kulturellt. Snarare har Kristdemokraterna genom sin regeringsmedverkan satt frågan i en sorts parlamentarisk offside. I detta läge blir medborgarinitiativets funktion att upphäva denna offside. Det betyder, för att spinna vidare på fotbollsmetaforen, att det faktiskt finns en målchans. Vi vet att den breda vänstern och den liberala högern, hur stora de ideologiska klyftorna än kan vara, är ganska överens om att sexuell läggning inte kan utgöra någon grund för särbehandling. Den bryggan innebär att vi med tiden nog kommer att få en könsneutral äktenskapslagstiftning, och i förlängningen också adoptionsrätt (vilket på sätt och vis är viktigare).
Tyvärr är det lyckliga slutet ovisst när det planerade medborgarinitiativet så småningom når plenum. Förutom kristdemokraterna har den stora bulken av centerpartister och sannfinländare en självbelåtet trångsynt och oreflekterat konservativ ryggmärgsreflex, liksom ungefär hälften av samlingspartisterna.
Fredrik Sonck
Foto: Janne Wass
