Nu har de stora multinationella bolagens skatteflykt blivit så skadlig för världsekonomin att även OECD kräver åtgärder för att stoppa den. Tidigare har OECD framför allt riktat in sig på att förhindra dubbelbeskattning, nu ser man nollbeskattning som det stora problemet. I en rapport som nyss publicerades i Paris skisserar man upp en plan för att täppa till kryphålen.
Skattesmitningen snedvrider den ekonomiska utvecklingen i världen så allvarligt att OECD, som hittills närmast framstått som en talesman för den rika världens näringsliv, reagerar. På begäran av Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands finansministrar har OECD sammanställt en rapport, som dels analyserar läget, dels rekommenderar åtgärder för att förändra det.
Enligt rapporten gör kryphålen det möjligt för storbolagen att betala så lite som 5 procent i skatt, medan mindre bolag betalar upp till 30 procent. Detta snedvrider konkurrenssituationen och samtidigt berövas många fattiga länder skatteinkomster som skulle vara livsviktiga för dem. Till saken hör också – även om OECD inte nämner den aspekten – att kapitalet med dagens system ackumuleras hos de allra största företagen på ett sätt som annars inte hade varit möjligt, vilket ytterligare stärker deras makt.
I Storbritannien blev reaktionerna starka förra året när det kom fram att bolag som Starbucks, Amazon, Google och Apple nästan inte betalade någon skatt i landet, trots att de gjorde stora vinster där. Speciellt de lokala kaféerna var bittra över den orättvisa konkurrensen. Detta väckte också regeringen, trots att den annars är mycket beroende av London City med dess starka kopplingar till skatteparadisen.
Brittiska parlamentariker grillade i januari skattespecialister från de ledande revisionsföretagen PricewaterhouseCoopers, Deloitte, KPMG och Ernst & Young om deras insatser för att hjälpa storbolagen att undvika skatter.
”Skatter betalas bara av de naiva” är det intryck som numera skapas av de multinationella bolagens skattesmitning, heter det i OECD-rapporten. Det leder lätt till att skattemoralen överlag eroderas. Med olika medel, som transferpriser och interna räntor, överförs vinster från de länder där verksamheten sker till dotterbolag i skatteparadis där skatterna är minimala.
– Även om dessa strategier kan vara tekniskt legala undergräver de skattebasen i många länder och hotar det internationella skattesystemets stabilitet. Då regeringar och medborgare kämpar med att få ekonomin att gå ihop är det kritiskt viktigt att alla skattebetalare – privatpersoner och bolag – betalar sin rättmätiga andel av skatterna och litar på att det internationella skattesystemet är transparent, sade OECD:s generalsekreterare Angel Gurria när han presenterade rapporten.
När storbolagen minimerar sin skatt ger det dem en orättvis konkurrensfördel i förhållande till mindre bolag. Det drabbar lätt investeringarna, tillväxten och sysselsättningen i landet i fråga och lägger en större del av skattebördan på enskilda medborgare, konstaterar rapporten.
Överföring av vinsterna i verksamhetsländerna till dotterbolag i lågskatteområden med hjälp av t.ex. transferpriser, räntor och varumärkesersättningar är den vanliga metoden att undvika skatter. Enligt rapporten 170-dubblades överföringarna av detta slag mellan 1970 och 2009, vilket visar hur enormt skattesmitningen ökat. Två tredjedelar av världshandeln sker inom koncerner.
Rapporten uppmärksammar också märkvärdiga mönster beträffande internationella investeringar. År 2010 fick Barbados, Bermuda och Brittiska Jungfruöarna motta mer utländska investeringar (tillsammans 5,11 procent av alla internationella investeringar) än Tyskland (4,7 %) eller Japan (3,76 %). Det samma gällde utflödet: 4,54 procent från dessa öar jämfört med 4,28 % från Tyskland. När det gäller investeringar från land till land var Brittiska Jungfruöarna (med 23 500 invånare) den näststörsta investeraren i Kina (14 %), efter Hongkong (45 %), men före USA (4 %). En viss specialisering förekommer mellan skatteparadisen: Mauritius är den ledande investeraren i Indien (28 %), medan Brittiska Jungfruöarna (12 %), Bermuda (7 %) och Bahamasöarna (6 %) hör till de fem största investerarna i Ryssland.
Man har också undersökt dotterbolagen till bolag i USA. De har flest anställda i Storbritannien och därefter i Kanada, Mexiko, Kina, Tyskland, Frankrike, Brasilien, Indien, Japan och Australien – i denna ordning. När det gäller vinstens storlekt blir ordningen en helt annan: Nederländerna, Luxemburg, Irland, Kanada, Bermuda, Schweiz, Singapore, Tyskland, Norge och Australien.
En annan undersökning har likaså utgått från dotterbolag till bolag i USA och jämfört den sammanlagda vinsten hos dessa dotterbolag med bruttonationalproduktionen i det land där de verkar. Andelen rör sig mellan 0,2 och 2,6 procent i större industriländer, men stiger till 4,6 % i Nederländerna, 7,6 % i Irland, 9,8 % på Cypern och 18,2 % i Luxemburg. Sedan blir det hisnande siffror: 35,3 % på Jersey, 43,3 % på Bahamasöarna, 61,1 % i Liberia, 345,6 % på Brittiska Jungfruöarna, 546,7 % på Caymanöarna och 645,7 % på Bermuda.
Siffrorna visar att skatteflykten inte är något marginellt fenomen – de företag som betalar sin skatt på hederligt sätt kan få svårt att klara sig i konkurrensen.
Skatteparadis finns också i Europa framgår det alltså av rapporten (även om den tycks undvika just den termen). Nederländerna, Luxemburg, Österrike och Ungern drar, i förhållande till sin ekonomis storlek, till sig oproportionerligt mycket utländska investeringar, och investerar också mycket i utlandet, men detta sker till stor del genom juridiska enheter med få eller inga anställda.
Att Luxemburg, liksom Schweiz, har fungerat som ett skatte- och hemlighetsparadis speciellt för bank- och finanssektorn är ingen nyhet, däremot har det kanske inte tidigare varit lika bekant att också Nederländerna är ett så populärt lågskatteland. Men helt okänt har det inte varit, år 2006 flyttade t.ex. den irländska musikgruppen U2 över sin kommersiella hemvist till Nederländerna, sedan Irland infört en övre gräns på 250 000 euro för skattefrihet för artister.
Bolagsskatten inom OECD-länderna har sjunkit från i medeltal 32,6 procent år 2000 till 25,4 procent år 2011. Men de multinationella företagen, som kan spela med sina dotterbolag betalar alltså mycket mindre.
I rapporten konstaterar man att de internationella skattereglerna inte förändrats nämnvärt på nästan hundra år, sedan Nationernas Förbund grundades. Vad ska man då göra nu? Huvudtanken är att ersätta de nuvarande omkring 3 000 bilaterala skatteavtalen med en enda multilateral konvention. Förhandlingarna om en sådan inleds nu, men blir med säkerhet svåra. Först måste man få USA med på noterna, vilket knappast blir lätt. Partikonflikter låser situationen i Washington och de kapitalintressen som drar nytta av det nuvarande läget är mycket starka.
Inom OECD ställer man optimistiskt upp målet att nå en lösning inom två år, men ska det nås måste världsopinionen mobiliseras.
De bilaterala skatteavtalen kan under tiden användas aktivare än förr. De nordiska länderna har under de senaste åren slutit avtal om informationsutbyte med de flesta skatteparadisen. Dessa har nu förpliktat sig att ge uppgifter om bankkonton som kan behövas vid utredningar om misstänkta skattebrott. Det har lett till triumfatoriska tidningsrubriker som ”Bara fyra skatteparadis återstår – nu flödar pengarna till Sverige”, vilket ger en märkvärdig bild av läget. Vad det handlar om är att svenska privatpersoner, som haft pengar på konton utomlands utan att anmäla det, nu tagit hem pengarna för att undgå den straffskatt som kan bli följden om de avslöjas. År 2010 var inflödet tio miljarder kronor, mer än sex miljarder kom från Schweiz och Luxemburg. Detta gav drygt en miljard till i statskassan.
I förlaget Intos diskussion om skatteflykt på Facebook ställdes en fråga om man i Finland liksom i Sverige borde låta folk ta hem sina pengar mot en lindrad skatt (s.k. skatteamnesti red.anm). Henri Purje från Finnwatch konstaterade att skatterna för det mesta varit betydligt lägre än normalt, men att de å andra sidan nog hämtat in betydande summor. Matti Kohonen från Tax Justice Network ogillade tanken, eftersom den undergräver skattemoralen: om man låter bli att betala nu kan man slippa undan genom att betala senare, med rabatt. Han trodde att det snarare är höger- än vänsterregeringar som går på den linjen, eftersom de är mindre intresserade av skattemoralen.
Peter Lodenius
