Den här vintern har jag lyssnat på Billie Holiday och druckit Dry Martini på The Hotspot, på Chernoff’s, på The 21st Club, på The Explorers Club och på Plaza. Året är 1938 och jag befinner mig i New York. Katey Kontent, dotter till ryska immigranter, dirigerar takten och introducerar mig för Evie Ross – en vild och vacker rikemansdotter från Mellanvästern, dit hon är fast besluten att aldrig mera återvända. Katey och Eve är en kavat duo, som är i sitt esse när de briljerar med sin Dorothy Parkerskt spydigt vassa jargong. Utan vare sig de rätta kontakterna eller pengar (Eve vägrar ta emot de pengar hennes pappa skickar henne), är flickornas ambition att tvinna in sig i New Yorks förnämsta societet.
Kateys story öppnar på nyårsafton 1937 på en sunkig jazzbar i Greenwich Village, The Hotspot. Kateys och Eves plan är att försöka stretcha 3 dollar så långt som möjligt, och på The Hotspot finns chanserna att lyckas, för ginen är tillräckligt billig för att tillåta dem en Martini per timme. Till deras plan hör också att efter midnatt runda av nyårsaftonen på ett ukrainskt hak på Second Avenue vars late night special bestående av kaffe, ägg och toast går för 15 cent. Men runt halv tio har de redan druckit upp klockan elvas Martini och vid tio dricker de upp äggen och toasten. Det är då Theodore Grey gör entré. En stilig bankir – ”he had that certain confidence in his bearing, that democratic interest in his surroundings, and that understated presumption of friendliness that are only found in young men who have been raised in the company of money and manners. It didn’t occur to people like this that they might be unwelcome in a new environment—and as a result, they rarely were.”
Detta slumpartade möte är av den typen som med iskall lömskhet ödesbestämmer alla involverades fortsatta liv; Kateys och Eves, och framförallt Tinkers. (”Couldn’t you just have guessed it? How the WASPs loved to nickname their children after the workaday trades: Tinker. Cooper. Smithy. Maybe it was to hearken back to their seventeenth-century New England bootstraps—the manual trades that had made them stalwart and humble and virtuous in the eyes of their Lord. Or maybe it was just a way of politely understating their predestination to having it all.”)
Liksom den amerikanska drömmen, kretsar även Rules of Civility av Amor Towles (2011), kring individuell framgång, kring ackumulerandet av kapital – ekonomiskt, socialt och kulturellt.
Vad beträffar ekonomiskt kapital, tvingar gudsfruktans lejontass en att stava ut den gamla schablonartade klyschan att pengar inte är allt. Dock skulle jag anklaga en människa för bigotteri om hon inte höll med Françoise Sagans klassiker: ”Money can’t buy you happiness, but I’d rather cry in a Jaguar than on a bus”.
Fast alltid är det någonting att ha råd med en bussbiljett. Eller tåg dito. Och tåget är fortskaffningsmedlet Katey tar sig till sitt jobb vid en sekreterarcentral på Wall Street. Det är först när Katey och Eve, via Tinker, kommit i samröre med de rätta kontakterna som flickorna susar omkring på Manhattan i en brun Bentley. Den privata chauffören väntar utanför The Explorer Club, medan flickorna glatt skålar i klubbens utvalda champagne. (Pengar är definitivt ett praktiskt verktyg att utnyttja i ackumulerandet av socialt kapital. Men mycket väsentligare är ens sociala skicklighet. Om man som Katey och Eve kan sporta med en slagfärdig espri, är hälften redan vunnet. Resten sköter sig själv, bara man begriper sig på konsten att insinuera.)
Den lyckligt lottade föds in i gräddan vars smultron på tårtan (i trenne lager av ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital) serveras med en silversked. De förmögna har råd att sätta sina barn i Ivy League-skolor, där de inte bara knyter värdefulla sociala kontakter, utan också lär sig Vergilius verser utantill, om dock mekaniskt. (”He gave the Virgil in perfect meter, iamb for iamb. Although, one suspected that Dicky’s ability to quote classical verse stemmed less from a love of literature than from a rote education in prep school”.) Och givetvis, när samme Dicky Vanderwhile, ett ungt salongslejon som är taggad på Katey, en kväll tar farväl av henne med ”When shall we two meet again? In thunder, lightning, or in rain?” och Katey svarar ”When the hurleyburley’s done. When the battle’s lost and won”, går respekten, så klart, till autodidakten i Katey, som läst sin Macbeth av lust, och inte av leda.
Men för den som inte föds med silversked i mun är hoppet inte ute. Kulturell kompetens på Ivy League-nivå går att skaffa sig bara man går till sängs med Vergilius, Shakespeare, T. S. Eliot, Whitman m.fl. (Med Woolf somnar man snabbast.) Vad gäller ackvisition av socialt kapital krävs salongsskicklighet och framförallt en förmåga att verka införstådd; ”As Dicky spoke… he punctuated the details of his story with assurances of shared familiarity: You know how the fog is off Fisher’s Isle. You know how those Bertrams come about like a barge….Yes Dicky, we knew…We knew the Dobsons and the Robsons and all the Fenimores. We knew a jib from a jibe, and Palm Beach from Palm Springs. We knew the difference between a sole fork, a salad fork, and that special fork with the bent tines used for breaking the kernels of corn…We all knew each other so well.”
Återstår ekonomiskt kapital, mysteriet kring pengar. Ett beroendeframkallande gift utan vilket vi inte kan överleva. Men det är inte ovanligt att människor storknar på sin silversked och aldrig åstadkommer någonting eget. Katey vänder å andra sidan på myntet och visar att en arbetarbakgrund kan vara en fördel. Det är just på grund av hennes proletära bakgrund som hon får anställning på Condé Nast. På Kateys fråga om varför hennes chef Mr. Tate vill veta hennes fars yrke (maskinarbetare) svarar han henne: ”I cannot abide debutantes”. Och visserligen, Katey har också fullt upp med att göra sin debut i societeten, men som arbetarflicka vet hon skillnaden mellan plikt och lek.
Medan Kateys ursprungliga bästis Evelyn Ross är sprittsprångande galen och slutligen landar i Hollywood och Katey själv förbluffar med sitt gnistrande intellekt, är det Tinker Grey som är den mest hemlighetsfulla.
Hans kashmirkappa, utstuderat Art Deco-inredda lägenhet i Beresford och hans silverglänsande Mercedes är i fullständig harmoni med hans sätt att vara… Den där lediga självsäkerheten och det där demokratiska intresset för sin omgivning, den där behagliga vänligheten som bara manifesterar sig i unga män som vuxit upp med pengar och etikett…
Det finns en bok som Tinker konsulterat ända sen sina tonår, en bok om Washingtonia som hans mamma givit honom i fjortonårspresent. Bland alla berömda tal finns också George Washingtons vid 16-år skrivna Rules of Civility & Decent Behavior in Company and Conversation, en samling med 110 regler. ”1st Every Action done in Company, ought to be with Some Sign of Respect, to those who are Present. 2nd When in Company, put not your Hands to any Part of the Body, not usually Discovered. 3rd Show Nothing to your Friend that may affright him…” …110 av dem.
En gör-det-själv charmskola, en självhjälpsbok om ”Hur du skapar de rätta nätverken och lär dig påverka folk (200 år före din tid)”.
Tinker är den enda av karaktärerna som undergår en egentlig förändring. Han är en fågel Fenix som stiger upp ur askan, inte bara en gång utan två. Den andra gången lämnar han Washingtons Rules of Civility bakom sig. När Tinker för den andra gången reser sig upp är det Thoreaus Walden han har under armen. ”Rather than love, than money, than fame, give me truth”.
Julia Knežević
