Många ryska oligarker, oljemiljardärer och andra extremt rika män har skaffat exklusiva lägenheter för att kunna uthärda en ståndsmässig exil, om en sådan skulle bli aktuell. I den sista delen av artikelserien Riskkapital och skatteparadis återvänder vi till skattesmitarnas huvudstad – City of London.
Skatteinspektörer utan gränser har någon kallat OECD:s initiativ att låna ut specialister till u-länder för att reda ut särskilt komplicerade fall av skattesmitning. De har dock ingen lätt match, eftersom de stora bolagen har praktiskt taget ändlösa resurser för juridisk dragkamp.
Detta konstaterar den brittiska veckotidskriften The Economist, som hör till marknadsekonomins stabilaste förespråkare. I februari publicerade man en specialrapport om offshorefinans som gav en mångsidig bild av läget. Tidskriften och dess underrättelseenhet har följt utvecklingen på nära håll och kanske t.o.m. i viss mån befrämjat den. När den första inbundna upplagan av Tax Havens and Their Uses publicerades 1975 uppstod en kö som sträckte sig flera kvarter utanför The Economists bokhandel i London.
Nu visar granskningen, gjord av Matthew Valencia, fler negativa aspekter med skatteparadisen och noterar t.ex. att också Schweiz har tvingats aningen på reträtt beträffande bankhemligheten. Samtidigt har paradisen fått nya kunder från den forna socialistiska världen. Miljardärer från t.ex. Ryssland och Kazakstan vill ofta placera sina pengar hemligt och säkert.
Revisionsbyråernas öde funderar The Economist också på. Det är ju till stor del revisionsbyråerna, och speciellt The Big 4 – Deloitte, Ernst & Young, KPMG och PwC – som hjälpt till med skatteplaneringen och som bidrar med sina tjänster också ute i skatteparadisen. Skulle de inte finnas hade utvecklingen inte gått så långt. Ändå tar de, enligt The Economist, inte på sig någon större del av skulden:
”Även om de deltog i utvecklingen av långtgående arrangemang för att undvika skatt var det verkliga problemet deras tystnad”, säger en tidigare högt uppsatt medarbetare i en av de fyra. Enligt honom var det bolagen och deras skattejurister som drev en offensiv linje. ”Vi var alltid på defensiven, drevs mot en gräns. Men för att ifrågasätta dem inom den ramen måste vi ha en speciellt stark övertygelse om att detta var alltför stötande.” De fyra stora ser uppståndelsen över transferpriser – som genom manipulerade transaktioner inom bolaget överför vinster till områden med låga skatter – som en växande PR-mässig och juridisk risk. ”Risken är redan tillräckligt stor för att de ska hoppas att de multinationella företagen i framtiden tänker två gånger innan de ber sina revisorer underteckna fräcka strategier för att undvika skatt.”
De fyra stora revisionsbyråerna är antagligen inte så oskyldiga till skattesmitningen som de vill framstå som, men det är klart att huvudansvaret ligger hos bolagen själva. Nu håller opinionen mot skattefusk på att bli starkare. Enligt rapporten är de fyra stora så angelägna om att framstå som lojala mot sina största uppdragsgivare att de i offentligheten lobbar mot förändringar i bokföringsreglerna som skulle göra det svårare att smita från skatt genom transferpriser, t.ex. genom redovisning land för land vilket är en åtgärd som numera allmänt krävs. Privat ser dock en del revisorer sådana reformer som meningsfulla och tror att de skulle minska på trycket mot deras yrkeskår.
Skatteaktivister tror däremot att revisorerna vill bevara nuläget eftersom det komplicerade arbetet med skatteplanering är lukrativt. Om bokföringsreglerna förändrades skulle det å andra sidan medföra nya arbetsuppgifter. Därför är de fyra stora inte oroliga över sin framtid. Enligt en notis i december har efterfrågan på Big 4:s skatterådgivning skjutit i höjden den senaste tiden när kunder velat diskutera vilket intryck skatteplaneringen kan ge utåt.
The City of London är huvudstad i det som kallats det andra brittiska imperiet. Nicholas Shaxson har i sin bok Treasure Islands (som obegripligt nog inte översatts till svenska, men finns på finska som Aarresaaret) beskrivit detta imperium där den inre ringen består av kronbesittningarna Jersey, Guernsey och Isle of Man och den följande ringen av de 14 transoceana territorierna av vilka hälften, bl.a. Caymanöarna, Brittiska Jungfruöarna och Bermuda, är skatteparadis. Sedan följer ett antal medlemmar av samväldet och forna kolonier som Hongkong som med sina djupa och gamla band till London fortsätter att kanalisera pengar in i City. Brittisk rättstradition utgör en beprövad bas för transaktionerna.
Nu har Shaxson i ett stort reportage i aprilnumret av Vanity Fair återvänt till detta finanscentrum. Han konstaterar att Storbritannien lätt kunde stänga dessa skatteparadis, men att City inte tillåter det. Enbart de tre kronbesittningarna bidrog andra kvartalet 2009 med en nettofinansström på 332,5 miljarder dollar till City, till en stor del från utländskt kapital som undvikit skatt. Inställningen till skattesmitningen har varit så förstående att t.o.m. de brittiska skattemyndigheterna år 2001 sålde 600 byggnader till ett bolag registrerat i Bermuda.
Det betyder att City i många avseenden styr Storbritannien. Shaxson citerar Neil O’Brien, chef för tankesmedjan Policy Exchange:
”Ekonomiskt, kulturellt och socialt har London nu lämnat Storbritannien bakom sig och skjuter iväg från resten av nationen som ett stort ufo. Politikerna, tjänstemännen och journalisterna som utgör Storbritanniens styrande klass leder ett land, men bor i praktiken i ett annat.”
London, där de bor, styrs i sin tur inte av denna klass, utan av City of London, som i sin tur inte alls styrs demokratiskt utan av finanskrafterna, enligt egna regler. Detta lockar penningstarka mänskor från hela världen. Fenomenet är inte nytt. Redan Voltaire skrev 1733: ”Där gör judar, muhammedaner och kristna affärer tillsammans, som om de alla omfattade samma religion och de betraktar som otrogna bara dem som gjort bankrutt.”
Lockelsen har vuxit. Man håller fast vid brittisk lag, men den gäller inte utländskt kapital. Budskapet är enligt Shaxson: ”Vi stjäl inte era pengar, men vi bråkar inte om ni stjäl andra mänskors pengar.” Det är inte britterna själva som är bra på finanser. De flesta stora investeringsbanker som verkar i London är filialer till bl.a. amerikanska banker. De kommer hit för att här inte just finns några regler. Den bristen har lett till stora felslagna spekulationer som närapå kostat giganter som AIG och MF Global livet. Som bäst diskuterar USA:s senat mäklaren ”London Whales” operationer som kostade JPMorgan Chase 6 miljarder dollar. Men naturligtvis har bristen på regler gett bankerna ännu större vinster, annars skulle de inte fortsätta i London.
One Hyde Park är världens dyraste och mest exklusiva bostadskomplex, om man får tro byggherrarna, och det kan man nog göra. Som namnet anger ligger det vid Hyde Park och består av fyra torn av glas, metall och betong. Sett från parken verkar det enligt Shaxson som en rymdfarkost landat mellan de viktorianska tegelhusen. När försäljningen av bostäder inleddes 2007 slogs tidigare prisrekord genast med bred marginal, priset för en bostad kunde stiga till 214 miljoner dollar. De 80 lägenheterna är naturligtvis luxuöst inredda, men kanske ännu viktigare är säkerhetsarrangemangen med skottsäkert glas, panikrum och vakter utbildade av brittiska specialstyrkorna (men klädda i plommonstop). Invånarnas post röntgas innan den levereras.
Byggherrar är de brittiska bröderna Candy och ett fastighetsbolag ägt av Quatars premiärminister. Det speciella är att just ingen tycks bo i huskomplexet – nästan alla fönster är mörka på kvällarna. Praktiskt taget alla lägenheter har sålts, men bara 12 av dem är registrerade på riktiga människor, de andra ägs av bolag, av vilka 59 är registrerade i skatteparadis. Som Nick Candy, en av ägarna, uttryckt det: ”Detta är världens bästa stad, och världens bästa skatteparadis för somliga”. Brodern Christian, registrerad som boende i Monaco och på Guernsey, har deklarerat att han lever i skatteexil. Större delen av bostäderna ägs tydligen av världens rikaste män, som fortfarande bor kvar i länder som Ryssland, Nigeria, Malaysia och arabemiraten, men som förberett sig för en ståndsmässig exil om det skulle bli aktuellt.
Londongrad har staden kallats i en bok som kom ut 2009 och handlar om den ryska invasionen efter 90-talets privatiseringar, som skapade miljonförmögenheter. Det förde med sig ”den största och mest hänsynslösa vågen av utländska köpare London någonsin sett”, ofta med tvivelaktiga pengar som slussades in via Cypern och Gibraltar. Mark Hollingsworth, bokens ena författare, säger till Shaxson: ”De ser huvudstaden som den säkraste, rättvisaste och hederligaste stället att parkera sina pengar på och domarna här skulle aldrig utlämna dem.”
En tidigare höjdpunkt på bröderna Candys bana kom 2001, när de inredde och sålde en lyxlägenhet till oligarken Boris Berezovskij för 6,2 miljoner dollar. Lägenheten är försedd med skottsäkra kontrollkameror, ett kontrollsystem för besökare med minne för 100 fingeravtryck, fjärrstyrda film- och teveskärmar i badrumsväggarna, alarm som bygger på laserstrålar, rökbomber.
Det verkar som om det nu i det brittiska klassamhället skulle ha uppstått en superöverklass bestående av ryska oligarker, produkter av det klasslösa sovjetsamhället. Hur kunde det gå såhär? Ja, Boris Jeltsin gav dem chansen, men skatteparadisen hjälpte dem på vägen.
