Dikt kan vara mycket nuförtiden. Dikt kan till exempel vara så här: ”kaptensblomningen-kampanjen/ vargpresenningen/ kompetenspresenningen-kampanjen/ humanistklådan/ reaktorsabeln/ korksalvan/ kontaktväskan/ -kampanjen/ samhällsdjur/ -kampanjen”.
Så börjar Joar Tibergs nya bok Tung trafik och lilla vägen. En text som inleds redan på försättsbladet med sidan numrerad 367, till sista uppslagets nummer 638. Sida upp och ner med nästan uteslutande nybildade ord som spänner över brett och mycket, ett ord per rad, oftast med ändelsen ”-kampanjen”. En minimalism till formen, medan orden själva står för en maximalism och gör allt för att låta översvämma sidorna.
Leken och glädjen i Tibergs sätt att undersöka språkets möjligheter spiller, i bästa fall, över till läsaren. Det är en lek som kan innebära att bekanta ordsammansättningar är lätt kamouflerade – rakkniven som blivit ett ”rakkliv”, högtrycksomrarna som blivit ”högtrycksormarna”, eller ordkonstnären som omvandlats till ”jordkonstnär”. Det lättar upp helheten och skärper läsarens uppmärksamhet. Liksom också några helt vanliga ord väcker en ur en eventuell läsdvala, helt vanliga ”solsken” och ”drömjobb”.
Mot slutet luckras den strikta formen upp ytterligare, Tiberg tycks tappa kontrollen: ”fågelklabb/ livsklabb/ vårdnadsklabb/ skymningsklabb/ labbklabb/ labb/ lubb/ subb/ tubb”. Och så när boken närmar sig slutet: ”tidig morgon samlade sig en folkmassa, av kanske tvåhundra män-/ niskor, utrustade/ med släggor, hammare/ vid Fruängens t-bana/ och slog sönder de nya plexiglasspärrarna/ -kampanjen”.
En plötslig radda av ord, en plötslig observation eller syn, en plötslig artikulerad ilska.
En del teman lösgör sig från Tibergs ordtsunami, och ett sådant är krig. Diverse namn och begrepp som hämtade från Al-Jazeeras krigsrapporteringar gör nedslag i texten. Afghanska offer och amerikanska soldater nämns jämte referenser till Kurdistan och andra världskriget. Den grekiska krisen i centrum av ett blödande Europa sipprar också in. I textens slutskede görs alltså också Sverige, Stockholm och Fruängen till en del av detta krig och detta blod.
Det går naturligtvis att avläsa som civilisationskritik, särskilt mot bakgrunden att Tiberg nyligen kritiserat USA:s krigsmaskineri i några artiklar. Plus att det återkommande ”kampanjen” kommer från franskans campagne, fälttåg. Men Tiberg står inte för något enahanda fördömande och krigstemat är inte något överskuggande motiv. Det talas i lika hög grad om fåglar och fiskar, om sex, och inte minst om orden själva.
Ordmassan i sig och den dialektik som titeln Tung trafik och lilla vägen uttrycker, utgör bokens själva idé. Redan i sin förra diktbok Ansvaret Ansvaret Ansvaret Ansvaret skrev Tiberg ned nästa boks titel. Allt detta som en del av en process, som Tung trafik och lilla vägen ingår i. Den pågår och pågår utan tydlig början eller slut. Med en subjektlös röst ur en disparat nutid, på rymmen från riktning och sammanhang.
Om det inte redan framkommit så är det en ytterlighetens poesi som Joar Tiberg har snickrat fram. Under poesins flagg får det extrema rum, där finns en plats där ytterlighet är tillåtet. En plats för ordens möjligheter, ett rum för uttryckandets gränser.
Men vem ska läsa Tung trafik och lilla vägen, undrar kanske någon. Och vari ligger värdet i denna sorts dikt? Då svarar jag att den är till för alla som vill ta del av en pregnant röst från samtiden, och att diktens värde är ett mått på kulturens och demokratins värde. Lämna tycke och smak åt sidan, låt dig istället genomsköljas av en lekfull stämma som skär ett distinkt tvärsnitt ur vår tid.
K.A.Andreas Holmström
Joar Tiberg:
Tung trafik och lilla vägen.
Bonniers 2013.
