Att kolla om ett politiskt ord gör någon upprörd eller provocerad är ett bra sätt att ta reda på om det är värt att bevara. Upprepa försöket såväl bland dem du tror att kunde vara välvilligt inställda och dem som du antar vara av diametralt motsatt åsikt. Se efter även med dig själv. Ju obekvämare de politiskt egna är runt ordet, desto hetare är ämnet.
Några exempel: Smarta människor som är engagerade i en kamp för jämställdhet säger att de inte vill ”stämplas” som feminister. Samhällskritiker har svårt att ta ordet ”vänster” i sin mun. ”Demokrati” är ett exempel på det motsatta. Ordet är så urvattnat att ingen längre är upprörd, trots att vi inte alls har enats om vad ordet skulle betyda. Termer vi inte alls är ense om används var dag. Ändå finns bland progressiva en begränsande illusion om att det är endast ord som vi är säkra på som vi kan och får använda. Men ord är mera som bredspektrumantibiotika – ät det här så kollar vi vad som händer.
Bland kritiska människor finns en kontraproduktiv rädsla för termer. Kanske har det att göra med universitetsutbildningen, säkerligen med den ogynsamma samhällsatmostfären. Vi vet att ismer och termer är farliga, våldsamma försök att skapa kollektiviserande, totaliserande identiteter, sanningar som inte finns. Vi har lärt oss att varenda subjekt befinner sig i konstant upplösning och att politiska sanningar så som alla andra är kontingenta. Vi har lärt oss att det är pinsamt, ja direkt förtryckande att påstå sig vara något. Och allt detta är bra, mycket bra. Vi ska ifrågasätta allt, allra främst oss själva. Men det finns ett stort i problem det hela.
För det handlar inte endast om viljan att vara kritisk. Till en stor del är det frågan om den politiska kampen om bevisbördan. Det handlar om själva tanken om oproblematisk koherens och ordet bevis. Detta i sig är en fråga om vem som har makten – och makten har den som inte behöver bevisa sig själv. Den som är i underläge ger ofta efter och försöker sig på bevisen (vilket inte lyckas eftersom alla termer är oklara och föränderliga) eller ger upp användningen av sina mest användbara begrepp. Detta leder till att den andra parten kan säga ”titta, hon kan ju inte ens förklara tvisterna inom det egna lägret”, eller ”titta, hon tror ju inte ens själv på sina termer”. Slutsatsen blir att vi skäms, förblir tysta och accepterar vårt underläge. Det är dags att återta rätten till orden.
Världen går på medan kritiska krafter tvivlar på vad de skall kalla sig. Fastän vänstervridna teoretiker ”vet” att allt är problematiskt, fungerar nämligen vardagen med dess politiska strävan som om det inte skulle vara det. Problemet är att vi tänker för långt: om jag nu använder ett ord, kommer jag då alltid att var tvungen att stå för allt det kan tänkas betyda? Världen fungerar inte så, vetskapen om det är vad som skiljer en skicklig politiker, debattör eller akademiker från en fundersam. Vad du säger just nu är en ungefärlig formulering av var du står i denna stund, ett verktyg. Det är en strategi som leder till något mål, inte en teori som skall gälla för alltid och kunna gå att försvara mot alla angrepp innifrån och från utsidan. Exempelvis är att profilera sig som feminist inte att för all tid skriva under allt som någon någonsin sagt och kommer att säga vara feminsitiskt.
Vad vi måste göra är värna om de ord som fortfarande får håren att resa sig. Då man hittat en formulering som inte irriterar någon vet man att det är dags att gå vidare. Det är här kritiska tänkare ofta felar: insikten om att alla ord är vaga, konfliktfyllda och föränderliga leder inte till svaghet, ordens stragegiska natur är en styrka. Man gör all kritisk strävan en mycket större björntjänst genom att vägra definiera sig som något än genom att definiera sig temporärt och problematiskt. Definitionen av definition måste tänkas om: vi måste återta definitionen som strategiskt val, politisk performans.
Otso Harju
