Ute i kylan. Det är vi under premiären av teater Viirus monologföreställning Tröst som spelas i det ouppvärmda gamla tull- och packhuset vid Skatuddskajen. Trots att vi blivit uppmanade att klä oss varmt försvinner känseln i tår och fingrar gradvis under timmen vi tar del av de varierande livsåskådningarna som Oskar Pöysti delger oss. Känslorna, däremot, tillåts inte domna bort under denna föreställning.
Ute i kylan, tänker jag under kvällen och senare. Ensamma famlar vi i livet som är så svårt att förstå, vars mening så ofta undkommer oss, vars plågor och prövningar aldrig upphör, bara ändrar skepnad och intensitet. Ute i kylan är den som inte har en tro. Någon tro, en tro på någonting.
Tröst, som är skriven av Akse Petterson – som också står för regin – tillsammans med Pöysti själv, är del två i Teater Viirus dokumentära Helsingforstrilogi. Den första delen, Aurora Helsinki, handlade om psykvården och psykisk ohälsa. Nu avhandlas helsingforsarnas tro och tvivel.
Jag uppfattar det sistnämnda som det mer dominerande temat. Tron vacklar redan i den inledande sekvensen med den lilla pojken och hans sista riktigt lyckliga dag i livet – innan han upptäckte att folk faktiskt vill andra människor illa och att folk dör – och den fortsätter svaja anmärkningsvärt även under de bitar som på ytan verkar handla om bergfast tro. Således blir frågorna viktigare än svaren.
Föreställningen bygger på ett omfattande researcharbete och på intervjuer med präster (konservativa och liberala), ateister, unga och gamla människor med vitt skilda världsåskådningar – ett arbete som biståtts av Anne Nickström. Texten som intervjuerna resulterat i är en räcka monologer, olika röster, med lyriska inslag av bland andra William Shakespeare och Edith Södergran.
De många anonyma karaktärerna framför sina tankar om liv och död mer eller mindre självsäkert. Pöysti växlar sömlöst från den ena till den andra, går in i de olika åsikterna och övertygelserna, för att till slut vara helt utpumpad. Han verkar vara bekväm med att vara ensam i blickfånget den dryga timmen, med att ha bara en låg pall och en melodika till sällskap – vilket så klart är förutsättningen för att en monolog inte ska bli en pinsam historia för den som står på scen och de i publiken.
Ett av de intensivaste brandtalen står Vetenskapsmannen för, den som tror att en Theory of Everything snart ska förklara livet och alltet för oss. Vetenskapen är en stark tro för många, men framstår här i rätt löjlig dager. Är en gudstro ”bättre” än en vetenskapstro? Det förblir luddigt och kan kanske begrundas av var och en själv.
Den sjuåriga killen med sitt aningen falska spel på melodikan blir den sista kvar på scenen, och därmed blir den övergripande känslan i föreställningen melankoli. Och ja, tvivel. Med detta inte sagt att det inte skulle finnas humor och lätthet mellan varven.
Även om jag faktiskt känner mig en aning tröstad efter timmen i tegelbyggnaden – jag har fått uppleva hur vi ensamma tillsammans delar det existentiella tvivlet, det eviga sökandet efter mening – är jag också en smula besviken. Jag är nyfiken på alla de intervjuer som finns bakom den text vi tar del av, för jag tror att de kunde ha gett ännu mera. Nu är föreställningen lite lös i kanterna, lite väl fragmentarisk för att komma ner i det riktigt djupa. Dock fungerar den som en välkommen och välbehövlig inbjudan till egen vidare reflektion. Vi måste prata om det!
Tröst är en ypperlig turnéföreställning och en ledd diskussion efteråt kan ge mer än pjäsen ensam kan.
Sonja Mäkelä
P.S. Endast genrepet och premiären spelades i kylrummet.
Teater Viirus: Tröst. Regi: Akse Pettersson. Text: Akse Pettersson och Oskar Pöysti. Research: Anne Nickström. På scenen: Oskar Pöysti. Publikarbete: Sanna Huldén.
