Ålderdomen är inte för veklingar

av Zinaida Lindén

Kvartetten är den första filmen i den legendariske Dustin Hoffmans karriär där han spelar rollen som regissör. Tillsammans med pjäs- och manusförfattaren Ronald Harwood förflyttar han oss till teatervärlden. Kvartetten är en hyllning till människans förmåga till förändring och förlåtelse.

Hoffman syns inte till, men vi möter några andra filmlegender. De har en sak gemensamt: de är alla till åren. ”Ålderdomen är inte för veklingar”, lär Bette Davies ha sagt. Bortsett från vanliga ålderskrämpor har filmens huvudpersoner sitt teatraliska temperament att handskas med. Skådeplatsen är nämligen ett ålderdomshem för pensionerade musiker. Maggie Smith är operadivan Jean Horton som en dag kommer till ålderdomshemmet. Föga vet hon att hennes exmake Reggie (Tom Courtenay) bor här. När han får veta att Jean är här vägrar han att prata med henne: ”Jag vill ha en värdig ålderdom.”

Åldrande sopraner och tenorer musicerar, handleder unga begåvningar, dansar salsa, skvallrar, smygröker på terrassen, kurtiserar en och en annan snygg läkare, berättar hur många inropningar de fick efter någon premiär år 1964. Varje år, den 10 oktober firar man Giuseppe Verdis födelsedag genom att ordna en konsert. Den nyanlända primadonnan vägrar blankt att medverka i den, trots att hennes gamla väninna Cissy (Pauline Collins) och hennes forna flört Wilf (Billy Connolly) gör sitt bästa för att få henne med. En gång i tiden sjöng dessa fyra den berömda kvartetten ur Verdis opera Rigoletto. Det var innan otroheten, svartsjukan och bitterheten splittrade dem.

Precis som John Maddens Hotell Marigold är Kvartetten en mysfilm om den goda ålderdomen. Alla huvudrollsinnehavarna gör så bra ifrån sig som man kan förvänta sig. Den paranta Maggie Smith belönades med en Golden Globe för sin insats. Själv blir jag särskilt rörd av att återse Tom Courtenay (minnesvärd bland annat från En dag i Ivan Denisovitjs liv som regisserades år 1971 av vår egen Caspar Wrede).

Hoffmans regi är stilsäker, Harwoods manus roligt, men flera gånger ertappar jag mig själv med att otåligt vänta på att något riktigt dramatiskt ska hända. Min väntan blir inte helt förgäves. Lite svärta, lite upprättelse, lite nystart. Ja, till och med lite katarsis.

En av de största rollerna görs av Dario Marianellis härliga musik. Några kända pensionerade sångare syns och hörs i birollerna, vilket ger filmen en touch av autenticitet.

Festligt var ordet. Men kanske lite väl kort i rocken.

 

Zinaida Lindén

 

Kvartetten
Regi: Dustin Hoffman
Manus: Ronald Harwood, efter hans pjäs med samma namn
Foto: John de Borman
Musik: Dario Marianelli
I huvudrollerna: Maggie Smith, Tom Courtenay, Pauline Collins

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.