Den nya arbetsmarknaden

Minns mycket klart dagen då vinden vände och jag plötsligt stod utan jobb och framtidsplaner. Det var 2000-talets första lama som drabbade kulturinstitutioner likväl som banker – jag kände flera som fick sparken och stod där handfallna.

Själv var jag då kontraktsanställd på en teater och fick mitt i spelperioden beskedet att jag inte längre behövdes. Då hade jag tackat nej till andra jobb och försattes i en ytterst förnedrande situation. Snuttjobbandet hade jag vant mig vid som frilansare, men att kastas ut i kylan utan skyddsnät och utan stöd, var en hård smäll. Det tog flera år innan jag kunde stå på egna ben igen, lita på att jag trots allt skulle klara mig och överleva. Det resulterade också i att jag aldrig mera sökte jobb som skådespelare utan bytte yrke och inriktning.

Jag började skriva, och redigerade bl.a. Skådespelarförbundets tidning, där jag också sammanställde några artiklar om och kring temat arbetslöshet. Responsen var överväldigande och oväntad – många skrev och tackade för att jag vågat erkänna hur mycket skam och fan-vad-jag-är-dålig-känslor och -tankar som upptagit mitt liv. De hade alla upplevt samma skam och hur den svaga självkänslan komplicerat deras tillvaro.

Jag började läsa om andra yrkesgrupper för att jämföra deras upplevelser och erfarenheter i motsvarande situation, att oväntat få sparken, och insåg att det inte bara handlade om detta ”att vara skådespelare”. Visst, jobbet i sig är komplext och svårt att inringa, då ens person och ens jobb lätt blandas ihop. Du är ditt jobb och utan jobb är du ingen. Men det visade sig att också svetsare, metallarbetare, arbetare inom serviceyrken och många andra genomgick samma sorts självrannsakan  och känslor av att inte duga.

Vi är mänskor. Och mänskan vill vara behövd och höra till ett sammanhang. Arbetsmarknaden idag är ännu mycket kärvare och tuffare än på 90-talet. Och de som är unga växer upp med den självklara tron att de ska vara tacksamma ifall de överhuvudtaget får ett jobb. Men de ska inte räkna med att få fast anställning, betald semester eller andra förmåner. Någon måtta.

Min gode vän som bor i Sverige är ett tidstypiskt exempel. (Jag förmodar att det är ungefär lika här, men korrigera mig gärna om jag har fel?) Han utbildade sig till ljudtekniker för 20 år sen och allt sedan dess har jobbat med film och på ett dussin teatrar, på SVT o.s.v. Han är mycket respekterad och duktig på sitt jobb. Men såväl Stadsteatern, Dramaten som SVT anställer sedan många år tillbaka ljudtekniker max på 11 månader p.g.a. det som heter LAS (Lagen av arbetsskydd). Han sparkas efter 11 månader och institutionen tar in en ny 11-månaders jobbare. Detta för att slippa extra kostnader då teknikernas anställningsvillkor förändras.

Det samma gäller många universitetstjänster – föga chanser till fastanställning. Detta är satt i system, alla vet det, och inget finns att göra (trots att det handlar om institutioner/ bolag med statsunderstöd). Men då utbudet är större än efterfrågan, fogar sig arbetarna, varenda en.

Jag anser mig idag rätt lyckligt lottad. Jag har ett fackförbund som jag litar på, jag har fyra-fem olika yrken och högskoleutbildning och har periodvis vidareutbildat mig. Och jag får framför allt jobba med det jag tycker om. Jag har vant mig vid att leva i ovisshet om framtiden, vilket stundvis orsakat sömnlösa nätter. Men efter snart 30 år börjar jag lita på att det på något vis brukar ordna sig med jobb (och jag är djupt tacksam över möjligheten att söka stipendier som ryggar grundinkomsten).

Men jag skulle inte vilja var 20 idag, eller återuppleva hur det är att stå där ensam i snålblåsten och inte veta var eller om man hittar en plats där man duger.

 

Henrika Andersson


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *