President François Hollandes uttalande om att världens skatteparadis ska utrotas kan ses som en krigsförklaring, och en ovanligt välkommen sådan. För det första för att detta krig inte ska utkämpas med militär makt. För det andra för att det, till skillnad från de flesta andra krig, är helt legitimt och riktigt.
Om Hollande menar allvar med att nu gå från ord till handling är än så länge upp till bevis. Det senaste utspelet motiverades till stor del inte av någon nymornad insikt om skatteparadisens destruktivitet utan av behovet av att göra en markering då det visat sig att budgetministern Jérôme Cahuzac gömt undan flera hundratusen euro på ett bankkonto i Schweiz. En annan som talat om behovet av åtgärder är självaste David Cameron som tog upp frågan på World Economic Economic Forum i början av året. Eftersom ingen folkvald politiker torde ha bättre förutsättningar att angripa skatteparadisens mörka hjärta i London City är det lovande att Cameron anser sig vara en allierad i kampen, men i hans fall är frågetecknen beträffande handlingskraften ännu fler än för Hollande – det gäller ju att förändra det systemet som just brittisk politik gödslat under många år. Också i Finland har kampen hittills kännetecknats av brist på konkreta initiativ på högre nivå, de goda försöken i Helsingfors till trots. Applåderna får alltså vänta. Men att frågan börjar tas på allvar också av organisationer som OECD är anmärkningsvärt i positivt bemärkelse.
En som lyft fram just OECD:s högre svansföring är Peter Lodenius som intervjuas här intill och vars artikelserie om skatteparadisen publicerades i Ny Tid i februari och mars i år (artiklarna hittas på www.nytid.fi). Genomgången visade hur angelägen frågan är – skatteparadisen gynnar den organiserade brottsligheten och är ett gissel inte bara för välfärdsstaten utan också för alla de företag som upprätthåller en hygglig skattemoral. Skatteparadisen minskar också utvecklingsländernas intäkter med 80 miljarder euro i året och totalt räknar Tax justice network (vars webbplats www.taxjustice.net kan vara värd ett besök) med att åtminstone 20 000 miljarder dollar hålls undangömda.
Själva orden skatteparadis och offshore banking leder lätt tankarna till små önationer med palmer och lyxiga finansstäder. Det är också Jersey, Bermuda, Brittiska Jungfruöarna med flera som har de mest extrema investeringsströmmarna i relation till sin befolkning. Exempelvis är det sistnämnda territoriet trots sin blygsamma befolkning en tre gånger större investerare i den kinesiska ekonomin än självaste USA.
Samtidigt är det ett farligt misstag att tro att alla skatteparadis är små öar med en liten befolkning och orimligt stora investerinsgströmmar. Skalan är flytande och en europeisk offensiv borde inte bara rikta in sig på Caymanöarna och Bermuda utan också på EU-länder som Österrike, Nederländerna och Luxemburg som skott sig på destruktiv skattekonkurrens och finansiella hemlighetskulturer.
Men vad innebär kriget mot skatteparadisen då rent konkret? För det första olika former av politiska påtryckningar, som senare kan följas upp av politiska sanktioner. Detta har redan gett vissa resultat. Därtill handlar kampen också om att ändra lagar och förordningar, till exempel den EU-lagstiftning som hittills gjort att Helsingfors stad inte kunnat välja bort offerter från bolag med tvivelaktig bakgrund. Vad gäller kommunala uppköpare finns det förstås också andra möjligheter än att bara vänta på att reglerna kanske ändras. I en rättsstat måste myndigheter visserligen följa lagen, men i vissa lägen kan det också vara värt att testa lagen och ta striden mot oseriösa bolag i en rättegång, om de skulle överklaga utfallet av en upphandling. Tills det finns vettiga garantier för att offentliga medel inte rinner ner i riskkapitalisters obeskattade fickor kan det också vara skäl att lägga band på privatiseringsivern eller åtminstone driva frågan om att begränsa vinstuttaget för bolag som verkar i välfärdssektorn.
Fredrik Sonck
