Dokumentärboken Bombay Baby om prostitutionen i Mumbai har hyllats för sin gedigna research, men bokens inramning är salongsvoyeristisk och därmed en slags förlängning av problemet, skriver Anna Friman
Den indiskfödda journalisten Sonia Faleiro har haft stora framgångar med sin dokumentärbok om dansbarer och prostitution i Mumbai. För boken, som på svenska heter Bombay Baby, har Faleiro fått flera litterära pris och idel entusiastiska recensioner.
Bokens ”baby” heter Leela. Hon är nitton år och har jobbat som dansflicka på barer sedan hon var tretton. Faleiro råkar träffa henne på klubben ”Night Lovers”, där Leela är den högst betalda dansaren.
Irriterande fascination för sexbranschen
Det speciella med Leela är att hon är så vacker och smart. Hon har också ”en egen moral” och vill helst tala bara om sig själv. Faleiro följer med Leelas liv i fem år. Hon kompletterar Leelas berättelse med intervjuer med bland annat poliser, hallickar, myndighetspersoner och hjälparbetare vid kvinnojourer. Den stora journalistiska ansträngningen refereras i recensioner och videoklipp på nätet: Faleiros research är grandios sägs det om och om igen, men jag börjar misstänka att det i hyllningen av Faleiros insats döljs en fascination över att någon orkat intressera sig för dansflickor/prostituerade. Samtidigt skönjer jag en glittrande och skräckblandad förtjusning i receptionen; att läsa om människor som jobbar i sexbranschen är ju alltid lite spännande.
Vad är det då som berättas i Bombay Baby? Faleiro skriver om dansbarerna i Indien som förbjöds 2005, för att bli tillåtna igen lite senare. Hon skriver om de kaxiga flickorna som strävar efter ett värdigt liv. De strävar efter emancipation men det finns bara två alternativ: bli såld eller sälj andra. Det är en fälla, en evighetsmaskin driven av torskar. Leela och hennes bästis har ett projekt: de vill vara ”fria”. Fria i förhållande till sina misshandlade och bundna mödrar i alla fall. Drömmen är att ha en bra man och barn, ett bra hem, men samtidigt är de unga kvinnorna medvetna om att deras jobb stigmatiserar dem. Det emancipatoriska projektet haltar betänkligt. ”Kan flickor någonsin få lugn och ro?” undrar Leela i ett ögonblick av klarsynthet, som får henne att sticka sin väg i raseri över sakernas tillstånd. Hon fångas naturligtvis snabbt upp igen och läggs på rygg.
En intressant båge i boken är den som handlar om Leelas mor Apsara. Hon har blivit misshandlad av sin man under hela äktenskapet, flyr, flyttar in hos Leela och försvinner sen för att pröva sina vingar som bordellmamma. På slutet sitter hon smyckad och belåten och får fotmassage av en av flickorna hon säljer.
Leela har en tragisk historia: hennes pappa har sålt henne sedan hon var barn och hennes mamma har inte kunnat protestera. Det är inget ovanligt öde, förstår man. Det är snarare en matris. Pappor säljer sina döttrar, mammor säljer sina döttrar; flickor och kvinnor är till för att säljas och köpas. Oönskade barn, och barn vars mammor fått aids och dött, tar man livet av (om de inte går att sälja). Prostitutionens följder sträcker sig över alla generationer. Äldre kvinnor är bordellmammor, kvinnor i fertil ålder och lite äldre barn är sexarbetare, mindre barn lämnas vind för våg, får vara med mamma på jobbet och se på, dödas eller säljs.
Allt det här skriver Faleiro om. Men det finns ett problem: det här visste väl alla redan? Det finns ett annat problem: Faleiros svala, stiliga handlag i kombination med hennes privilegierade position. Ett tredje problem finns också, och det är hur boken är producerad. Titeln Bombay Baby anspelar på en sexuellt begärlig kvinna (den engelska titeln Beautiful Thing är inte bättre). Omslagen – och det finns ju flera, minst en för varje språkversion, anspelar på sex, kvinnans kropp, nattklubbsfantasin, sexfantasin. Det är i sammanhanget besvärande att boken rider på samma strukturer som den försöker kritisera.
Var är boken om den vackre torsken?
Att Leela är vacker och smart är en av bokens krokar, men kan man inte förutsätta att prostituerade är som folk är mest (folk kan vara vackra och smarta)? Det stora avslöjande som Faleiro får så mycket beröm för – att det finns dansbarer där kvinnor dansar medan män slänger sedlar på dem, och att denna verksamhet ofta övergår i handel med samlag – går mig helt förbi. Jag vet ganska lite om Indien, men jag har snappat upp hur prostitution et cetera funkar, det är inget nytt. Under läsningens gång blir jag allt mer irriterad på det som många böcker i misärgenren gör sig skyldiga till: salongsvoyerism, en sofistikerad förlängning av problemet. Så irriterad blir jag att jag slutligen formulerar följande tanke: Alla vet att det finns prostitution. Om bra journalistik i ämnet ska skapas finns det bara ett sätt: att wallraffa som prostituerad. Det kunde berätta nånting nytt och relevant. Det vore värt journalistiska och litterära priser.
Kanske finns också ett annat sätt: att rikta allt ljus mot torskarna. Jag vill läsa ett torskreportage! En hel bok om torskar! En berättelse om en vacker och smart torsk, hans berättelse vill jag ha! Jag vill slippa vara en förlängning av industrin som utnyttjar utsatta kvinnors utsatta läge. Inte ens i feminismens goda namn vill jag vara med om det längre. Nu är det dags att ge sexköparna ett fejs.
Det är klart att Sonia Faleiros uppsåt är gott, men jag önskar att hon hade skrivit sin bok med större ideologisk glöd. Vi går vidare från det voyeristiska lyxtittandet nu. Vi går vidare nu, vi slutar fånglo. Det är ingenting fascinerande med att människor måste ha samlag för pengar, ingenting sexigt i det. Så är det, nu omfattar vi det: den lyckliga horan är en på miljonen. Resten är människor som råkat groteskt illa ut, som inte har någon annan möjlighet. Och när vi skriver om de här utsatta människorna måste vi göra det i uppsåt att förbättra läget, göra en ny analys. Annars utnyttjar också vi dem.
Anna Friman
Sonja Faleiro: Bombay Baby. En flickas liv – en dokumentär. Översättning Cajsa Mitchell.
Lind & Co, 2013
