För en tid sedan besökte jag ett studentbibliotek, hade inte gjort det på bra länge. Som dropout vill man ju inte varje dag minnas sina misslyckanden och allt som skitit sig under årens lopp. Nå, syftet med besöket var nu främst att uppleva arkitekturen, fast det inte tog länge innan jag ägnade mer uppmärksamhet åt studenterna än åt ytornas och linjernas expressiva lek med rummet. Det var nåt lite exotiskt med alla de här halvvuxna djuren som satt bakom tjocka böcker med pannan i djupa veck. Och också nåt mycket bekant, fast avståndet i tiden var hemskt.

Medan jag betraktade de där djuren började jag sedan fundera på vad jag själv hade blivit på de tjugo år som skiljde oss åt. Vad hade jag vunnit, vad hade jag förlorat. Åtminstone hade jag inte tänkt så hemskt mycket på närvarons metafysik, och vad det nu var för märkvärdiga men hemlighetsfulla begrepp som Derrida körde med sida upp och ner och som krävde att man satte pannan i extra djupa veck och uttalade dem med största vördnad.

Nä, den metafysiken hade nog skingrats rätt snabbt av den ständiga närvaron av blöjberg och lukten av bebibajs, och småbarnens ilska över att ha blivit födda till en skitvärld där det ofta gör ont när man faller. Och ännu snabbare skingrades den metafysiken av den ekonomiska metafysiken, den ständiga oron för att pengarna skulle ta slut med de osäkra jobben, att det skulle visa sig att man var den enda irrationella anden i en värld av rationella aktörer som inte gör annat än maximerar och minimerar dagarna i ända. Jag varken maximerade eller minimerade. Jag lade mig på tvären.

Och av nån märkvärdig anledning tycker jag fortfarande om att lägga mig på tvären, speciellt när det är väldigt opassligt och inte alls optimalt för en själv, precis som gubben Unto som lade sig tvärs över landsvägen i mormors by. Och när nån förbipasserande frågade honom vad han gjorde där, svarade han ”Jag väntar på bussen”, vilket nu inte heller var så optimalt eftersom bussarna slutat köra till den landsortshålan flera år tidigare. På sätt och vis låg jag ju också flera år så där på tvären och väntade på bussen som aldrig kom.

Men förr eller senare måste man resa sig och börja trampa grusvägen som inte tycks leda nån vart utan gör helt vansinniga kringelikrokar som om den dragits upp av en lantmätare hög på LSD. Man får allt mindre tid för närvarons metafysik, eftersom en allt större andel går åt till att ro den galär man själv byggt åt sig under årens lopp. Och man börjar effektivera sina arbetsrutiner för att kunna jobba ännu mer, tills man en dag inser att man inte längre kan sluta springa i ekorrhjulet, för om man gör det så förvandlas solen till ett svart hål som lämnar allt åt intet. Nä, hellre kuta ännu lite snabbare, fast det är uppenbart att farten till slut blir så hög att inte ens Ben Johnson skulle ha fixat det.

Konstigt nog händer det ibland mitt i det här vansinnet att hjärnan börjar bolla med konstiga bilder av en annorlunda värld där man inte stöter sig när man faller och där man inte hela tiden behöver tävla mot alla och sig själv, en galen värld där ingenting är sig likt utan bara helt olikt. Och det händer också att jag maskar på jobbet för att minimera chefernas bonusar. Tänker ibland att jag kanske inte är den enda, att vi är många som gör det tyst för sig  själv i sin hemliga vrede. Men visst vore det roligare att maska tillsammans. Och få tid att fundera på vad det riktigt var Derrida menade med närvarons metafysik.

 

Janco Karlsson 


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.