År 2007 vann 4 månader, 3 veckor och 2 dagar som första rumänska film guldpalmen i Cannes. Det var ett nervigt och obehagligt drama om en illegal abort i Ceauşescus Bukarest. Cristian Mungius nya film Bortom bergen har samma förtjänster som den förra, men här är diktatorns välde ersatt av guds. Alina (Cristina Flutur) kommer tillbaka från Tyskland för att ta med sin älskade Voichita (Cosmina Stratan) ut i världen. Men Voichita har gått i kloster och funnit gud, en svårare motståndare kunde Alinas kärlek inte ha mött.
Alina och Voichita har vuxit upp tillsammans på barnhem under diktaturens sista år. Dessa ökända anstalter var ett resultat av Ceauşescus förvridna politik, där alla familjer med färre än fem barn bestraffades med preventivmedelsförbud och höga skatter. Men hur deras barnhemsuppväxt sett ut kan vi bara föreställa oss, den pratas det inte om. Däremot förstår vi att de har haft en kärlekshistoria – något helt otänkbart i Voichitas nya liv.
I klostret regerar en präst, kallad ”pappa”, över de unga nunnorna, med lågmäld övertygelse. Prästen tar emot Alina, men det står tidigt klart att hennes tro är en annan än den som råder i klostret. Hon vill ha Voichita och inte någon gud.
Klostermedlemmarna försöker behandla Alinas motsträvighet efter bästa förmåga, men hon är oberäknelig och självdestruktiv och försöker en natt att kasta sig i en brunn. Hon binds fast av nunnorna och åker in på sjukhus, men efter en kort tid är hon tillbaka. Alina försöker anpassa sig, men hennes starka kärlek blir till en besatthet av att få Voichita att lämna gud och komma till henne. Situationen blir ohållbar. Det barkar förstås åt helvete.
Bortom bergen bygger på verkliga händelser, och Cristian Mungius uttryck är realismens. Nedtonat skådespeleri, få ljuskällor, ingen musik, en betraktande kamera. Mungiu vill visa, och det gör han bra. Han visar hur onda handlingar kan stiga ur en god vilja, han visar hur kollektivet styrs till en avgrund av sin ledare. Han visar alltså klostret som en diktatur, en parallell till Ceauşescus Rumänien. Men realismens problem, att bara visa, är att den slätar ut, vattnar ur det personliga avtrycket. Filmen upprepar bara det den skildrar, och eventuellt kritiserar. Den blir platt, och lämnar få frågor.
Dessutom bygger realismen på en missuppfattning, den är nämligen omöjlig. Det Mungiu och hans medskapare gör är ju byggt på flera val; vad som ska sägas och hur, var kameran ska vara placerad, hur långa scenerna ska vara, hur berättelsen ska utvecklas, o.s.v. Naturligtvis är det så, realismen är regisserad, och då måste man ju se resultatet som en tillverkad objektivitet, ett subjektivt öga maskerat till allseende.
Realismen i film är sedan länge förbrukad och genomskådad. Redan de första filmerna som ”bara visade”, Bröderna Lumières Arbetarna lämnar fabriken från 1895, eller Robert Flahertys Nanook, köldens son från 1922, var konstruktioner. Att sedan fortsatt hävda realismens legitimitet utan att ifrågasätta den, som Cristian Mungiu gör, är bara dumt.
Därför blir också Bortom bergen en stark, men utslätad film. Intressant, men lättglömd. Och det är när realismen rubbas som något suggestivt träder fram. När en frispråkig läkare säger det som alla tänker, lyfter fram det förljugna i församlingen, avviker det så markant från den realistiska tonen att filmen vacklar till, blir levande. Det samma när några människor kör förbi det avlägset belägna klostret och letar efter mark som är till salu. De får till svar att marken ligger ”bortom bergen”, vilket ju föder frågor. Ja, varför heter filmen så?
K.A.Andreas Holmström
Bortom bergen. Regi: Cristian Mungiu. Manus: Mungiu, inspirerad av Tatiana Niculescu Brans böcker. Med: Cosmina Stratan, Cristina Flutur, Valeriu Andriuta m.fl. Rumänien, 2012.
