Arbete är en central del av det mänskliga livet, kanske också en förutsättning för livet och i någon mån en sorts mening med livet. Vid vår anhalt i historien tänker vi oss arbetet som det vi fyller ungefär en tredjedel av vår vardag med. En andra tredjedel fylls av familjeliv, hobbyer, hushållsarbete och annan oavlönad och mer eller mindre frivillig aktivitet. Den sista tredjedelen vigs år sömn.
Ovanstående symmetriska tallriksmodell är givetvis en sanning med så stor modifikation att den knappast har bäring för speciellt många. Som kulturell norm påverkar den oss däremot utan vidare, ofta som en återkommande pisksnärt som påminner oss om vårt avvikande från den.
Avvikandet kan i sin tur se ut på flera olika sätt. Det finns alla de som inte har något jobb, och som i europeisk statistik uttrycks som en växande procentandel arbetslösa. Det finns också de som har för mycket jobb, som sliter med övertid på underbemannade arbetsplatser och utvecklar stressymptom och slutligen utbrändhet och depression. Och så har vi alla dem som kämpar med osäkra anställningar och usla löner i prekariatets ekorrhjul där alltför mycket arbete kan förkomma under korta perioder för att sedan avlösas av eoner av allt för lite. Det finns påtvingad och osäker egenföretagsamhet. Det finns det som bäst beskrivs som slavarbete.
Gemensamt för de flesta är att arbetssituationen flödar över de vallar man försökt bygga mot fritiden och familjelivet. Ja, den till och med sipprar in i sömnen och (mar)drömmarna. Det gäller också många av dem som har en fast anställning i branscher där framtiden ser osäker ut eller där man trots anställningsskyddet kan hänga löst om man inte presterar, levererar, leviterar ovanför sina mänskliga begränsningar och svagheter.
Frågan om arbetet är fullständigt central för vårt samhälle, för dess ekonomiska fortlevnad och för medborgarnas välmående. Ett grundläggande problem verkar vara att hur man än vänder och vrider på problematiken finns det inte tillräckligt med jobb, i alla fall inte sådana jobb som ger en skälig utkomst. Ett annat är att arbetskraft bara på nationalekonomernas grafer är en nyttighet som man friktionsfritt kan flytta på i tid och rum. Verklighetens människor är bundna till platser, tider och samhällen och ur ett moraliskt hänseende är det inget annat än fascism att prissätta dem utgående från utbud och efterfrågan, eftersom det varken garanterar mer eller mindre än den specifika organismens överlevnad så länge dess produktivitet överstiger dess underhållskostnader.
Det behövs utan vidare nya idéer för hur arbetsmarknaden – och därmed också samhället – ska se ut. En garanterad grundinkomst är en radikal idé som sannolikt skulle lindra många av den nya arbetsmarknadens sjukdomar. En förkortad arbetstid skulle troligen ge dem som har för lite arbete mer sysselsättning och dem som har för mycket lite mer fritid. En globalt sett hårdare och mer progressiv beskattning skulle förbättra välfärdsstatens och fördelningspolitikens överlevnadsmöjligheter samt generera jobb. Alla dessa möjligheter har sina fördelar och förespråkare – och sina osäkerhetsmoment och problem. Alla är för närvarande också politiskt orealistiska. Men det var också mycket av det som arbetarrörelsen sedermera uppnådde i industrialismens barndom.
I detta temanummer granskar Ny Tid den nya arbetsmarknad som trätt fram sedan åttiotalet och utmejslats i och med globaliseringen, liberaliseringen, EU-projektet o.s.v. Speciellt fokuserar vi på den roll fackförbunden spelat i historien, och den roll de (inte) spelar i dag. Det har också varit viktigt att belysa det prekariat av kvinnor, unga och immigranter som hittills fått ta många av de hårdaste smällarna. Att visa dem solidaritet är inte bara moraliskt riktigt utan också förnuftigt för den som får sin utkomst genom ett något bättre arbete. Den ökade ofriheten längst ner innebär i förlängningen en ofrihet för oss alla.
Fredrik Sonck
