Det händer ofta att jag tänker på honom. Mannen. Vad som sedan hände honom, när vi alla runnit ut ur flygplanet på Mohammed V flygplatsen i Casablanca. När andra åkt iväg till förhandsbokade hotell, blivit omfamnade och hemskjutsade av längtande släktingar, hittat en ledig taxi och åkt ut på äventyr i den kvällsljumma staden. Vem väntade på honom, förutom marockansk polis?
Allt hände en fredag i februari. Vi hade precis stigit ombord på flyget från Paris till Casablanca när vi i mittgången möttes av en polis i full skyddsmundering.
– Madame, Monsieur, jag ber att få informera er om att vi har en person ombord som ska utvisas. Han kommer troligtvis att gråta och skrika en del, men jag poängterar att det inte föreligger någon fara för er. När vi väl är uppe i luften kommer han att sluta. Vi är ett flertal poliser här för att hålla honom lugn.
Det måste ha varit en skottsäker mundering polisen bar. Han var omgiven av sladdar; i sin hand höll han en videoskärm där han kunde följa med situationen. Han upprepade samma historia på nytt och på nytt för alla nyombordstigna, ömsom på engelska, ömsom på franska. Knappt hade vi suttit ner och spänt fast säkerhetsbältena förrän en man i yngre medelåldern mycket riktigt började skrika av ångest. Jag minns inte allt han skrek, några brustna fraser, allt det han sa upprepade han många gånger.
– M’sieur le pilote! M’sieur le pilote! M’sieur le pilote! (Herr pilot!)
– J’veux mon fils! J’veux mon fils! J’veux mon fils! (Jag vill ha min son!)
– J’veux mourir en France! J’veux mourir en France! (Jag vill dö i Frankrike!)
Sen var det också horungar, jävla rasister, förbannade idioter, barnavåldtagare.
Den ångestfyllde mannen satt bara fyra rader bakom oss. Hans röst var det enda man överhuvudtaget kunde höra. Jag försökte se mig omkring, undrande vad som skulle hända, vem som skulle ingripa. Ingenting. Ingen. Flygvärdinnorna och stewardarna avfyrade vana leenden, försökte ordna med mer plats på bagagehyllorna, kollade rutinmässigt att allas säkerhetsbälten var fastspända. Det var som om de varken hörde eller såg mannen vars liv nu verkade gå i spillror, som skrek ut sin ångest på högsta möjliga volym.
Bakom oss, ännu närmare mannen, satt ett par barnfamiljer. Mannen svor och skrek, barnen var rädda och grät. Jag erkänner det när som helst: Jag var också rädd. Samtidigt så osäker på hur jag skulle förhålla mig.
Mina tankar pendlade oroligt mellan egoism (”vi ska inte behöva vara med om det här”) och empati (”bara det inte går illa för mannen”), mellan något slags rationellt tankesätt (”kan det här vara lagligt?”) och till sist, den yrvaket realistiska insikten: ”Det här händer många människor varje dag”.
Jag tyckte synd om föräldrarna som skulle försöka trösta, överrösta, förklara för sina barn varför mannen skriker, varför han vill dö, varför han får skrika ut svordomar och anklagelser utan att någon ingriper. Utan att någon tröstar, överröstar. Jag tyckte synd om mannen vars ångestfyllda öde exponerades för oss alla så här. Vad som kanske var ett av hans mest förödmjukande ögonblick i livet fick nu en drygt hundrafemtiohövdad publik. Vad hade han gjort som legitimerade en sådan behandling?
Sedan tystnade han faktiskt. En timme senare tystnade han. Jag vände mig försiktigt om. Hade man drogat honom? Eller hade han givit upp?
Det enda jag hade var obesvarade frågor: Varför låtsades flygvärdinnor och stewardar som om det regnade? Trodde de att vi inte skulle märka något om de låtsades att de inte märkte? Hur kunde polisen veta att mannen skulle sluta skrika när vi väl nått flyghöjd? Var det här, trots allt, bara en övning? Hur kommer händelsen att påverka barnen som satt i raderna bakom oss?
Tre timmar senare landade vi i en annan verklighet. Jag är säker på att många av oss undrade: Var kommer mannen att tillbringa sin första natt? Hur ser hans morgondag ut? Och: Kommer han någonsin mer att få träffa sin son?
Jag hörde senare att medborgaraktivister i många länder hjälper utvisade genom att boka plats på samma flygningar för att sedan vägra sätta sig på sina platser så att flyget inte ska kunna lyfta. Fler och fler flygbolag har slutat flyga utvisade på grund av det allt starkare motståndet från medborgaraktivisterna.
Heidi Johansson
