”Det är omöjligt att vara vän med många människor samtidigt”, hävdade filosofen Aristoteles cirka 2 350 år före Facebook, Twitter, Instagram eller vad det nu kan tänkas vara för sociala medier som vi väljer att röra oss i. Hur betraktar vi egentligen vänskap idag? Vad betyder tillit, nära förtroende och ömsesidighet – aristoteliska kriterier för vänskap – när det går att ha hur många ”vänner” som helst på Facebook? De flödar förbi och försvinner i ett nuflöde som snarare förstärker en kollektiv glömska istället för ett kollektivt minne. En arena som både fungerar för att upprätthålla och förstärka olika posér och som reklamkanal. Jag erkänner villigt att sociala medier har betytt mycket för mig. Jag har kunnat hålla kontakt med nära och kära på ett sätt som jag tidigare inte kunde göra men det är inte oproblematiskt och på sistone har jag fått en fadd eftersmak av dem.
Ta det här med ”gilla” funktionen. Jag har mina dubier då det gäller detta gillande hit och dit. För mig har gillandet mer och mer blivit en kvittens på att jag sett det någon delat istället för att de facto i lugn och ro ha läst en artikel. Inte sällan drabbas jag av en underlig skamkänsla efter att ha länkat vidare. Varför gör jag det? Är det för att få någon slags ytlig bekräftelse av människor med ungefär samma referensramar och gemensamma värderingar?
Tillbaks till vänskap. För mig innebär vänskap tid, närvaro, hågkomster. Framförallt står det utanför samtidsslaveriet för att använda historikern Rasmus Fleischers begrepp. Vi delar ett systerskap eller ett broderskap. Vi gillar inte lite planlöst. En sann vän jämför inte, dömer inte. Hon är inte avundsjuk. Hon vågar vara ärlig. Jag kan vara sårbar. Jag kan vara mig själv och det är OK. Med henne kan jag tänka på Oscar Wildes uppmaning – ”be myself: everyone else is already taken”. Jag behöver ingen posé. När vi träffas efter månader, kanske år, har det gått en sekund, och vi återgår genast till samtalet som vi lämnade. Ett samtal som rör sig som vågor fram och tillbaka. Där inget är för högt eller för lågt. Glittret i min väns ögon där vi ordlöst skrattar på exakt samma ställe i filmen. En verklig vän är en själ i två kroppar, säger Aristoteles till oss.
Med uppriktiga vänners hjälp har jag blivit mer mig själv. Visst har jag blivit sårad när en nära vän sade åt mig att sluta älta det förgångna likt ett vattenhjul. Samtidigt inser jag att hon hade rätt. Jag har också hjälpt och stöttat vänner som gått vilse. För mig har mina vänskapsrelationer ofta varit viktigare är kärleksrelationerna.
Så träffar jag en ny kär vän när jag minst anar det. Vi skrattar ordlöst på exakt samma ställe i filmen och fast vi inte delar åsikter eller bakgrund glittrar våra ögon när vi hälsar på varandra. Samtalet tar vid där det slutade. De slitna artighetsfraserna hoppar vi över för vi behöver dem inte. En dag, men inte i dag, skickar vi en vänförfrågan på Facebook och där läser vi varandras statusuppdateringar – ”Skulle Aristoteles ha varit på Facebook, om han levt idag? Skulle inte tro det.”
Ylva Larsdotter
