I Zombie – En överlevnadsguide gör Max Brooks ett försök att blanda överlevnadstips med historier om ”dokumenterade zombieattacker”. Tyvärr lyckas han inte utveckla den i sig lustiga idén till någon klassiker, skriver Otto Ekman.
Zombievurmen är, skämt åsido, en av de mest seglivade av det moderna västerländska samhällets trender. Från att endast fungera som i B-filmer och skjutglada videospel har zombien nu stapplat vidare och brett ut sig och mutat in ett större och mer varierande kulturellt territorium. ”Zombiernas gudfader” George Romeros kultförklarade zombiefilmer banade vägen för såväl en uppsjö av imitationer som för innovativa lekar med temat, som den lysande brittiska Shaun of the Dead eller amerikanska Zombieland, där den underliggande komiken i B-zombieskräck exploateras i ren skär komedi. Infektionen har också spritt sig utanför vita duken: tv-storsatsningen The Walking Dead slog nyligen tittarrekord då 12,4 miljoner åskådare bänkade sig framför tredje säsongens final. Det kan kanske ses som ett tecken på att temat sakta håller på att utarmas att Hollywood nu försöker använda också denna något mer förruttnade form av odödhet för att spotta ur sig en romantisk komedi där den grundläggande premissen i Twilight helt enkelt ompaketerats i ett nytt skal.
Men det var först då jag fick höra att Doublestar, en amerikansk vapentillverkare, på allvar tagit fram ett modifierat stormgevär försett med bensindriven motorsågsbajonett och zombiedekaler (och tillverkar denna groteska fusion mellan leksak och dödsverktyg i industriell försäljningsskala) som jag insåg att det inte bara är som kulturfenomen som västvärlden, särskilt på andra sidan Atlanten, fått zombier på hjärnan. Journalisten Marc Herman går i en intressant artikel i Pacific Standard, ”The Right of the Living Dead” närmare in på särskilt den vapengalna amerikanska högerns vurm för zombiescenarier som en av otaliga viktiga orsaker att köpa fler och tyngre vapen, samt nuddar vid kopplingen mellan våldsam misantropi och fantasin om att ett monstervirus plötsligt skulle göra människorna omkring dig till ”fiender” ute efter ditt blod och därmed också till lovligt byte för dig.
Bunkra upp för
domedagen
”Prepping”, en förkortning av engelskans ”prepare” i betydelsen att förbereda sig på ett domedagsscenario genom att bunkra upp konserver, samla på skjutvapen eller i smyg bygga om sin villa till ett fort är en bisarr amerikansk hobby som kom upp i rampljuset då det avslöjades att skolskjutaren Adam Lanza och hans syskon lärt sig hantera skjutvapen av modern som entusiastiskt förberett sig på världens undergång. Mina första tankar då jag öppnade Bakhåll förlags översättning av Max Brooks Zombie – En överlevnadsguide som, då den först kom ut år 2003 ännu red på föraningarna av den stora zombie- och preppingvågen, var därför aningen skeptiska.
Skådespelaren och zombieentusiasten Brooks är dock ingen galning, endast en fascinerad nörd, och för det mesta håller sig hans bok en någorlunda hälsosam distans. Åtminstone för att vara skriven i formatet överlevnadshandbok.
Scouttricks mot
zombier
Zombie – En överlevnadsguide börjar med en inledning där Brooks beskriver det påhittade ”solanum-viruset” som förvandlar de som drabbas till levande döda med smak för människokött. Han räknar upp olika former av utbrott, från enskilda fall där smittan kvävs i sin linda av initiativrika och modiga individer till fullskaliga krissituationer där samhället kollapsar, samt ger instruktioner för hur individen ska värja sig mot diverse zombierelaterade hot. Delen av boken som närmare går in på detta, rekommenderar vapen, fordon och gömställen, är definitivt bokens minst intressanta. Att läsa om hur en 40-årig man lovprisar katanan (ett sist och slutligen rätt opraktiskt medeltida japanskt tvåhandssvärd, också det mytologiserat främst av Hollywood) med samma tonfall som en lillgammal 16-årig ”expert”, blandat med små guldkorn av grundläggande scoutkunskap blir tröttsamt rätt fort.
Den bästa delen av boken kommer mot slutet, där Brooks skippar överlevnadstricken och övergår helt till fiktion i kapitlet ”Dokumenterade attacker”. I korta berättelser beskriver han historiska tillfällen då zombievirusinfektioner ska ha brutit ut i större eller mindre skala. Vissa anknyter delvis till den verkliga historien, som t.ex. förklaringen att de grönländska vikingabosättningarna försvunnit på grund av zombieattacker eller att den brittiska nordamerikanska kolonin Roanokes invånare, som försvann spårlöst sent under femtonhundratalet, skulle ha blivit uppätna.
Detta kapitel är ändå i slutändan inte tillräckligt för att lyfta boken, som lider svårt av det problem som ofta drabbar liknande typer av populärkulturellt anknuten halvfiktion; oförmågan att balansera realismen mot fantasin samt bristen på tillräckligt med läsvärt stoff för att backa upp den lustiga idén. Det snusförnuftiga tonfallet då Brooks berättar att taktiker som används i zombiefilmer ofta inte fungerar ”i verkligheten” rimmar illa med den eskapism som han uppvisar i sitt lovprisande av otympliga medeltida vapen som verktyg för avhuggning av huvuden, eller instruktioner för hur man jagar horder av odöda med helikopter. Zombie – En överlevnadsguide blir i slutändan en allt för spretig, halvdan och gimmick-artad helhet för att kunna rekommenderas för annat syfte än nördtrendig, populärkulturellt medveten bokhylledekoration för dom som anser sådant vara viktigt.
Otto Ekman
Max Brooks:
Zombie – En överlevnadsguide Översättning: Måns Winberg.
Bakhåll förlag, 2013.
