För över 80 år sedan publicerade 1900-talets viktigaste nationalekonom, John Maynard Keynes, en artikel kallad Economic Possibilities for Our Grandchildren (Ekonomiska möjligheter för våra barnbarn). Den andades framtidsoptimism. Tack vare den teknologiska utvecklingen och ackumulationen av kapital skulle ekonomin växa så att ”det ekonomiska problemet” skulle vara löst två generationer senare, det vill säga nu. Han hade rätt i sin prognos; den ekonomiska tillväxten har varit ganska exakt den han förutspådde. Den materiella levnadsstandarden är ungefär fyra gånger högre nu än då.

Men Keynes hade trots detta sina farhågor. Människan var ju kulturellt anpassad till ett liv i vilket kampen för den materiella tryggheten var det centrala. Hur skulle hon klara sig i en helt ny situation?

”Följaktligen skulle människan för första gången sedan sin skapelse stå inför sitt verkliga, sitt ständiga problem – hur ska hon använda friheten från ekonomiska bekymmer; hur ska hon använda den fritid, som vetenskapen och ränta-på-ränta-tillväxten har gett henne, att leva förståndigt, behagligt och väl.”

Keynes var rädd inte bara för teknologisk arbetslöshet utan också för de mentala problem som många skulle drabbas av som en följd av bristen på meningsfull sysselsättning. Det var kanske bara en minoritet som kunde utveckla konsten att ge själva livet ett värde och som därför fullt ut kunde njuta av det materiella överflödet. För dem för vilka pengar och avlönat arbete fortsättningsvis var det centrala skulle framtiden snarare innebära en svår utmaning.

Vi som lever idag måste ifrågasätta tesen om att det ekonomiska problemet skulle vara löst. Tvärtom verkar det ju som om alla våra problem skulle falla tillbaka på det ekonomiska, bristen på pengar och jobb! Dagens far- och morföräldrar – för att inte tala om dagens föräldrar – har betydligt mer pessimistiska framtidsvisioner. På en släktfest häromdagen var det några av mina syskonbarn som trodde att de aldrig skulle få sin lagstadgade pension.

När Ralf Eriksson och jag gav ut vår lärobok i ekologisk ekonomi tillägnade vi den våra barnbarn. Det globala etiska trilemma som vi utgick ifrån kommer att beröra dem i ännu högre grad än oss som växte upp i en till synes gränslös värld. Hur ska mänskligheten kunna uppnå ekonomiskt välstånd, social rättvisa och ekologisk hållbarhet på det klot som är det enda vi har? Det är kanske möjligt att uppnå två av målen, men i så fall på bekostnad av det tredje. I bokens slutkapitel valde vi att tumma på det ekonomiska välståndet för att satsa på global rättvisa och ekologisk hållbarhet. Vi kallade det rödgrön planetarism.

Keynes sätt att se på världen skiljde sig från vårt på två sätt. Dels verkar han ha varit omedveten om jordens ekologiska gränser, dels var hans ”vi” lika med den så kallade västerländska världen. I ärlighetens namn ska dock sägas att Keynes var en varm förespråkare för befolkningskontroll.

Ralf och jag är inte ensamma om att oroa oss för barnbarnens framtid. Två böcker som jag nyligen bekantat mig med sätter verkligen barnbarnen i fokus, vilket förstärkt mina morfaderliga farhågor och förhoppningar.

James Hansen – NASA-forskaren som uppmärksammade världen på den hotande globala uppvärmningen på 1980-talet – tillägnar boken Storms of My Grandchildren till ”Sophie, Connor, Jake and all the world’s grandchildren”. Niels I. Meyer – dansken som på 1970-talet gav upphov till termen ”medborgarlön” – har sammanställt en skrift kallad Nok er nok. ”Stop den skæve udvikling, med en efterskrift ´til mine børnebørns generation´”.

Både Hansen och Meyer oroar sig för miljöns och klimatets framtid, och för att penningmakten har undergrävt demokratin. När de slår larm om den pågående utvecklingen vänder de sig till de unga och ställer sina förhoppningar till ett nytt ungdomsuppror. Generationen mellan de grånade författarna och barnbarnen verkar inte inge tillräckligt med hopp om en kursändring.

Storms of My Grandchildren är remarkabel på två sätt. Hansens förmåga att förklara hur olika drivkrafter – växthusgaser, solen, molnen, landtäcket och andra så kallade ”forcings” – påverkar klimatet är svår att överträffa. Hans beskrivning av hur samspelet mellan drivkrafterna åstadkom stora variationer i klimatet, havsståndet och biodiversiteten, redan innan människan kom med i bilden, ger det perspektiv som behövs för att förstå hur unik och hur dramatisk den nu pågående ökningen av koldioxid i luften är. Jordens energistrålning är i allt högre grad i obalans. Planeten absorberar mera energi än den avger (ungefär en halv watt per kvadratmeter), vilket på sikt leder till en global uppvärmning och till allt mer dramatiska förändringar av klimatet och havsståndet.

Mest handlar emellertid boken om Hansens kamp för att väcka politikernas och allmänhetens medvetenhet om situationens allvar. Trots sin höga position som en ledande forskare vid NASA ledde hans ansträngningar till den ena besvikelsen efter den andra. Hans skriftliga vittnesmål inför kongressen återgavs i en form som urvattnade hans budskap. Under Bush/Cheney-regimens tid försökte man hindra honom från att yttra sig utan tillstånd. (Hansen säger det inte själv men Cheney, som bar huvudansvaret för USA:s klimatpolitik, hade tidigare verkat som verkställande direktör för oljebolaget Halliburton Corporation. Bush själv hade ju också sina rötter i oljebranschen.)

Hansens besvikelse gäller också miljörörelsen som genom sitt kategoriska motstånd mot kärnkraft omöjliggjorde en inskränkning av kolförbränningen. Det allra viktigaste är att snabbt få slut på användningen av kol. Här duger inte Tokyo-avtalets cap-and-trade (handel med utsläppsrättigheter) som ju läcker som ett såll. Hansens lösning är tax-and-dividend, en skatt på fossila bränslen vid källan, det vill säga när den drillas fram ur jorden. Intäkterna av skatten borde fördelas jämnt mellan landets invånare, det vill säga som en slags medborgarinkomst.

Det här uppslaget är så nytt och radikalt att inte ens Niels I. Meyer noterar det, utan nöjer sig med att kräva en åtstramning av handeln med utsläppsrättigheter. Säkert skulle han omfatta Hansens skatt-och-dividend-förslag, eftersom det innebär ett steg mot en medborgarlön samtidigt som den ger bättre direkta styrmöjligheter för bränslekonsumenterna.

Meyers skrift innehåller en lång lista på åtgärder som behövs för att vända utvecklingen. I punktform räknar han upp förslag som borde realiseras här och nu i Danmark, Norden och Europa. Det är främst till de nordiska länderna som han ställer sina förhoppningar. De kunde utgöra ett slags förbund av länder som bryter med de rådande världsekonomiska regelsystemen, för att istället medvetet stärka demokratin och en hållbar energi- och miljöutveckling. Efter hand kunde andra länder, också från Syd, ingå i detta nordiskt inspirerade förbund. Det kunde vara början till en omformning av hela världsekonomin:

”Den gode nyhed er, at der allerede er en spirende erkendelse i jeres forældres generation for behovet for markant nytænkning. Den dårlige nyhed er, at den globale pengemagt har sat sig solidt på store dele av den politiske kommunikations- og beslutningsproces. Derfor bliver det en hård kamp, men heldigvis ikke en håbløs kamp.” (Slutord i Nok er nok)

 

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.