Då och då befinner jag mig nattetid i en flygterminal. Faktum är att jag mycket oftare företar flygresor i mina drömmar än i vaket tillstånd – i det verkliga livet flyger jag ett par gånger om året. Fast med mina drömflygresor är det förstås inte så mycket bevänt. Det finns mycket att ordna med innan jag ens kommer ombord på flyget.
När jag var yngre var det bagaget som ställde till det: där kom jag dragandes på min stora röda kappsäck som jag inte fick incheckad eller som försvann. Om jag efter duster med någon måttligt engagerad flygplatsfunktionär återfick den gick den inte att öppna eller innehöll en röra av fjädrar och ägg. Numera är det själva avresan drömmarna spinns kring. Det är bråttom, till flygplatsen, vid incheckningen, i säkerhetskontrollen. Destinationen är oklar, vart i USA skulle jag nu igen? Eller var det Peru? Kanske är jag på väg hem? Var är min gate? Och mitt ressällskap, glömde jag det faktiskt på toaletten?
När min pappa hade fått en hjärnblödning och blivit dement och låg på Dals sjukhus hade han en liknande åga. Hans biljett var försvunnen och fast det var hög tid att ta sig ut till flygplatsen låg han kvar där på hotellet i Köpenhamn eller på Seychellerna. Jag lovade ringa sekreteraren och ordna saken.
Numera kan jag inte vistas i en flygterminal utan att tänka på drömmarna, och döden. Jag kallar det terminalkänsla. När jag häromdagen flög hem från Stockholm höll den i sig också under flygresan. En av flygvärdinnorna var oerhört lik min barndomsvän som dog för sju år sedan, och ännu mera lik hennes mamma, vilket min vän förmodligen skulle blivit om hon levt. En stund lekte jag med tanken att min väninna valt att lämna familj och jobb för ett friare liv i luften (hon arbetade faktiskt som flygvärdinna som ung). Sen började jag bläddra i Finnairs tidning Blue Wings för att avleda mina tankar.
Men tidningen puffade dem i stället vidare. ”Speed up your take off”, uppmanade den. Under årens lopp ger vi oss av gång på gång, planerar och funderar, men den stora avfärd som vi alla har framför oss väljer vi att inte just ladda upp för. Döden ses som något som man drabbas av utifrån och i det längsta ska undvikas. Sällan uttalas tanken att den kunde ses som något man går mot, sorglig och svår liksom alla uppbrott, men samtidigt en potentiellt intressant övergång som man själv deltar i.
En gång hörde jag visserligen på radion en gerontolog påpeka att det krävs en viss intensitet för att dö, och att de vilkas sinneskrafter avtagit därför ofta blir långlivade. Jag mindes då de gamla, arga män som imponerade på mig när jag för trettio år sedan jobbade i långvården i Stockholm. Där låg de sjudande av harm och teg på sina sängar – till ett sjukvårdsbiträde som mig vände de sig på sin höjd för att beställa upp några folköl från cafeterian. Fast de föreföll vitalare än de flesta på avdelningen lyckades de ofta med konststycket att plötsligt bara dö en dag.
Österut finns traditioner i vilka man närmar sig döden med större sinnesnärvaro – men det är klart, tror man på reinkarnationen kan man se det hela som att man närmast kilar vidare. I den tibetanska dödsboken finns klara instruktioner för vad man själv och ens närmaste kan göra för att underlätta övergången, och i Japan har zenmunkar och –nunnor och haikupoeter inför döden brukat samla sig till en dikt. Så valde t. ex. den kvinnliga haikupoeten Chiyoni att, när hon dog år 1775 vid 73 års ålder lämna världen med ett brev:
Jag såg också månen,
och nu värld skriver jag
”Din tillgivna…”
(övers. från engelskan HR)
Henrika Ringbom
är författare
