Fredrik Hertzberg.

Fredrik Hertzberg.

Joel Backström presenterar, i Ny Tid 20/2013 under rubriken ”Barberare Hynkel säljer lustgas”, en tänkvärd läsning av slutscenen i Chaplins Diktatorn, där filmens judiske barberare efter sitt humanistiska tal till mänskligheten blir betänksam över massans gensvar.

”I moralisk mening är det enda goda sättet att tala till en massa ett tal som upplöser massan, som löser de enskilda i massan ur den kollektivistiska förtrollningen, får var och en att återvända till sig”, skriver Backström, och tillägger att ett sådant tal är omöjligt, eftersom massan alltid vill ”ge sig hän åt kollektiv affekt (indignation, sentimentalitet, aggression)”.

Att massan är fylld av ressentiment är en kliché, men i övrigt är det ett vackert tal han presterar, Backström, och kanske det går hem just eftersom han talar ”som en enskild till enskilda”, till ett ”skikt i själen som kan nås, men inte påverkas”. Talet går hem hos mig, men inte hos oss.

Problemet är att ”vi” också alltid är ”jag”, och vice versa, och därför går inte talet riktigt hem hos mig heller.

Jag vill ha ett tal som löser mig ur individualismens förtrollning, den idealistiska föreställningen om ett rationellt, självstyrt subjekt.

Jag vill bli återkallad till mig själv och hänförd.

Jag vill bli nådd och påverkad.

Jag vill bli berörd.

I Massa och makt tänker sig Elias Canetti att individens lust att smälta ihop med en massa handlar om omvänd beröringsskräck − det som driver oss att bli en del av ett kollektiv är den lättnad vi känner när vi befrias från denna rädsla, när vi smälter ihop med en massa. Som på utomhuskonsert.

Massan är kanske ett dåligt utlopp för ett reellt behov. Vi behöver något tredje. Individens lycka är kollektiv − inte bara på så sätt att vi inte kan vara fullt lyckliga i vetskapen om att andra har det svårt, inte bara så att kollektivet är en förutsättning för vår lycka och mening, utan också så att vi skadar oss själva när vi skadar kollektivet.

En ohämmad självbevarelsedrift som inte tar hänsyn till sin omgivning blir självdestruktiv, som Adorno och Horkheimer påpekar i Upplysningens dialektik.

Vi behöver något av ”kollektivismens lustgas”. För trots att den judiske barberaren ser betänksam ut efter att han hållit sitt tal har det ändå påverkat oss alla, även Joel Backström.

Frihet, jämlikhet och broderskap − och systerskap – vore otänkbara utan kollektivismens lustgas.

Politik vore otänkbart utan kollektivismens lustgas.

Frågan är om inte vårt skrivande, vår poesi, vår retorik, vore otänkbara utan kollektivismens lustgas.

Lusten, begäret att skapa nya kollektiv, nya gemenskaper, en ny tid.

 

Fredrik Hertzberg


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.