I diktsamlingen som du gör dina cirklar runt detta utanför kommer Peter Mickwitz bäst till sin rätt i de inledande delarna, skriver K.A. Andreas Holmström.
Läser igenom mina anteckningar om Peter Mickwitz nya diktsamling som du gör dina cirklar runt detta utanför – sex diktsamlingar. Där står:
”Insektsmänniska i stadsapparaten. Mörker/natt/svart kontra vit/ljus/dag. Sand/öken/stad/berg/snö. Ordemulsioner; ord som föder ord. Meningar som påbörjas i förra meningen. ’en orm’ – djuren – nydjuren. Ett ’du’. De gamla ordlustigheterna – ’flytfågeln’, ’flygvästen’, och den gamla näven. Kompakt. Tät. Effektfull.”
Det gäller de tre första delarna. Sedan står det:
”Rum, lägenhet, säng, fönster. Framförallt ’Jag’. Barn. Samvaro. Orden, språken. Vardag, talspråk. Enklare. Konstruerat. Enahanda.”
Det gäller de övriga delarna.
Vi står alltså inför en samling dikter som faller isär både tematiskt och uttrycksmässigt. Undertiteln sex diktsamlingar är således programmatisk. I själva verket består den dock av sju numrerade delar, eller samlingar, där två av någon anledning fått nummer fem. Delarna har alla olika utformning, men mestadels är dikterna titellösa, skrivna med gemener, kommalösa och punktlösa. En avskalning som främst gäller de tre första. Ur samling ett:
hela den efterliknande natten ett tåg av bleka
gröna siffror mycel genom mörkrets räntans
rötter sträcker ut sig djupröda lavaströmmar
följer fräsande efter alla kedjans länkar
förenas i enlighet hyfer en fabrik rör
på sig olja stiger ur marken är mjuk
mykhorizza soluppgången avskyvärd
och likadan och likadan och avskyvärd
Post-tidstypiskt
I samling fyra sker förskjutningen mot det mer personliga och vardagliga, jaget får ta plats: ”fråga mig/ fråga mig/ telefonen står på bordet telefonen/ på bordet ringer svara// det var en svår natt men jag kunde inte ha gjort den annorlunda”. Och som ofta hos Mickwitz blir också själva språket av nödvändighet ett ämne: ”ju närmare ett ord jag kommer/ desto längre isär glider bokstäverna”. Men genomgående i boken är människan i staden, finns dagens påbud: ”dagen som fortsätter/ som en fisk uppför en ström av glas”.
Mot samlingens slut stiger några centrala texter, ”med följande instruktioner” och slutdikten ”europa”. Här finns ambitionen att med ett brett anslag ringa in de övriga texterna, författarskapet och jaget. Att säga något, betyda något, om inte annat så för sig själv. De är drivna och emblematiska, men tydliggör även det som skaver i en läsning av Peter Mickwitz poesi: medvetandet om de egna ordens valörer och en överlärd kunskap om språket i allmänhet. Därpå kommer viljan att rubricera, sammanfatta och förklara. Mickwitz poesi vill så mycket, vara så smart. De olika avdelningarna, ”samlingarna”, nummer fem två gånger, vill tvunget vara eklektiska, säga mycket med alla tänkbara verktyg. Det är post-tidstypiskt. Och jaget som tvunget måste uttrycka sitt jag i samlingens senare delar blir fort tröttsamt. Den röst som tar ton i de tre första delarna räcker längre:
lika bortvänd säger du ingenting
landskapet är sin egen invändning
det finns inte där
något sammanhang det
frusna gräset
djupet rymden avståndet är fritt fria
från utsikt
betydelserna belysningen och bara
K. A. Andreas Holmström
Peter Mickwitz: som du gör dina cirklar runt detta utanför – sex diktsamlingar.
Schildts & Söderströms, 2012.
