Bildning är på tapeten överallt just nu. Och med all orsak: humaniora är mer trängd än på länge. Det bildade borgarskapet börjar fejda. Bildning är allmänbildning, som vår Pisavinnande skola ännu försöker ge, men också något mer.
I förordet till sin eminenta essäsamling Uggla skrev Aase Berg typ att en intellektuell inte behöver kunskap, utan måste kunna skriva ändå. Utsagan föreföll lite skenhelig – läsaren insåg direkt att Berg var hur bildad som helst – men jag tror mig nu ana vad hon var ute efter. Inte anti-kunskap i sig, utan platsen varifrån den skrivande utgår – och vem som får börja skriva. Det finns fler bildningsgångar nu än tidigare, du kan gå via underground-poesi eller queerteori eller evolutionspsykologi lika väl som filosofi eller klassiker.
Däremot är jag övertygad om att Berg sedan läser rubbet: det som är relevant för och kastar ett ljus på det hon skriver om. Att hon brottas med tankarna och värker fram sina egna = bildning. Om du vill bli en bildad humanist måste du gå utanför din egen expertis och tänka själv: bitarna måste hänga ihop, orden måste betyda.
Men sedan öppnar bildning världen. Skillnaden är som mellan svartvitt och färg. Jesper Högström skrev i DN ungefär att ödesfrågan är om humanister får folk att tycka att bildning är lustfyllt. Men det är som att önska läsglädje åt tonårspojkarna – it ain’t gonna happen. Bildning är nödvändigt. Det är heller inte roligt att lära sig trafikteori – ändå gör varje tonåring det, annars inget körkort. För att köra bil är roligt, och viktigare: kan ta dig till platser som du annars aldrig skulle se. Bildning kräver vilja, hängivenhet och uthållighet, lite som då man börjar jogga. Först är det tungt och svettigt och gör ont. Sedan får man otroliga kicks och energi av det. Projektet är aldrig färdigt utan pågår livet ut.
Trygve Söderling skrev i Nya Argus bildningsnummer (5/2013) om att den bildade humanisten måste hävda sig vara en specialist på livet, kärleken, smärtan, ”vilket vi (?) vägrar acceptera”. Merete Mazzarella brukar skriva att alla litteraturvetare borde vara empatiska, vilket inte är fallet. Jag skulle hävda att ”vi” humanister eller intellektuella inte är experter på livet eller kärleken eller smärtan, vi lever eller älskar inte bättre än andra. Vi har inte svaren. Däremot har vi språket, orden, teorierna och koncentrationen för att tala och skriva om sånt som kärlek, livets mening, konst, historia (inte alla om allt dock). Vi kan formulera frågor, ge sammanhang, rikta sökljuset på dem.
Det är nödvändigt för demokratin. Men främst skänker det mening åt människolivet. Humanisters sätt att förhålla sig till människan som alltings mått ger det enskilda människolivet mening, njutning och värdighet – därför har totalitära system aldrig gillat det. Det är något politiskt skumt när människor väljer bort det perspektivet.
På besök i bildningens Mecca, Baltic Centre for Writers i Visby, såg, vi en kväll Jan Troells bedårande debutfilm Här har du ditt liv från 1966. Den är baserad på Eyvind Johnsons självbiografiska Boken om Olof, om den 14-åriga norrländska fosterpojken som går ut i världen, läser böcker medan han spjälker vedklabbar – och i verkligheten slutade med ett nobelpris i litteratur. ”Man måste skaffa sig bildning”, försäkrar hans chef, en biografdirektör och undrar om Olof läst Strindberg. ”Inte alla”, svarar pojken. En arbetare förklarar att utan kunskap är en människa ingenting. Kunskap är vägen ut ur nöd och fattigdom.
Så är det fortfarande. Vad beror det på att vi inte längre ser det?
Sara Ehnholm Hielm
